Den kinesiska världsordningen

Efter Donald Trumps återkommande ifrågasättanden av etablerade allianser, territoriella utspel om Grönland och Kanada samt hot om strafftullar mot europeiska och nordamerikanska partners har en växande oro spridit sig i västvärlden. I flera europeiska huvudstäder har slutsatsen varit att beroendet av USA måste minska. Ekonomisk och strategisk diversifiering har blivit ett ledord, inte minst inom handel, energi och industriella leveranskedjor.

Från ett beroende till ett annat

Nyligen har strävan efter diversifiering fått en paradoxal vändning. Medan EU officiellt fortsatt att betona "de-risking" – minskad sårbarhet mot kinesiska flaskhalsar för kritiska mineraler, batterier och gröna teknologier – har praktiken pekat i motsatt riktning. Under slutet av 2025 och början av 2026 har en rad europeiska regeringschefer besökt Peking för att förhandla om fördjupat samarbete, ofta med stora affärsdelegationer i släptåg. Exempelvis reste Frankrikes Emmanuel Macron i december 2025, följt av Storbritanniens Keir Starmer, Kanadas Mark Carney, Finlands Petteri Orpo och Irlands Micheál Martin i januari 2026. Dessa besök har fokuserat på handel, investeringar och stabilisering av relationer, med resultat som tariffminskningar på kinesiska elbilar och nya MoU:er inom ren energi. Kinesiska medier framställer det som ett "reset" och bredare öppnande, medan EU i Bryssel betonar att besöken är koordinerade – men de illustrerar en tydlig pragmatism: retoriken om minskat beroende möter verkligheten av ökade förhandlingar och avtal.

The Independent

I denna strävan har Kina i allt högre grad framstått som ett alternativ. Nya handelsavtal, fördjupade investeringar och ökat ekonomiskt samarbete har presenterats som rationella motdrag mot amerikansk protektionism och politisk oförutsägbarhet. I ett kortsiktigt perspektiv framstår detta som pragmatiskt: Kina erbjuder en enorm marknad, betydande kapitalflöden och en till synes stabil handelspartner.

Men denna omorientering medför stora risker. Försöken att minska ett beroende riskerar att ersätta det med ett annat – ett smygande beroende som skiljer sig fundamentalt från det transatlantiska, både till sin natur och till sina konsekvenser. Till skillnad från USA är Kina inte en politiskt likasinnad partner, utan en auktoritär stat där ekonomiska relationer i hög grad underordnas politiska och strategiska mål. Utöver vanlig spionverksamhet och informationssamling via tjänster som TikTok övervakar Kina – i likhet med Iran – sina medborgare även utomlands genom transnational repression, där dissidenter, uigurer och Hongkong-aktivister trakasseras via hot mot anhöriga i Kina eller direkt övervakning. Inom Kina övervakas befolkningen med teknik som till sin prestanda långt överträffar Storebror i George Orwells dystopi 1984.

Denna paradox – officiell "de-risking" parallellt med högprofilerade besök och avtal i Peking – understryker risken: vad som börjar som kortsiktig hedging mot amerikansk instabilitet kan snabbt fördjupa strukturella beroenden som är svårare att bryta. De senaste månadernas diplomatiska rusning till Peking visar hur Trumps politik inte bara driver Europa bort från USA, utan också paradoxalt närmare Kina, trots varningar om kinesiska exportkontroller på rare earths och andra kritiska material.

Detta gör beroendet av Kina kvalitativt annorlunda. Där det transatlantiska samarbetet, trots återkommande konflikter, vilar på gemensamma institutioner, rättsliga mekanismer och delade grundvärderingar, präglas Kinas relationer med omvärlden av asymmetri, bilateralism och selektiv maktutövning. Ekonomiskt utbyte är sällan neutralt, utan fungerar som ett verktyg för att belöna följsamhet och bestraffa avvikelser från kinesiska kärnintressen.

Mot denna bakgrund framstår den pågående europeiska kursändringen som riskfylld. Att minska sårbarheten gentemot USA genom att fördjupa beroendet av Kina innebär inte en återgång till strategisk autonomi, utan en förskjutning från ett oförutsägbart men värdebaserat partnerskap till ett mer förutsägbart men politiskt villkorat beroende.

Exempelvis har Frankrike uppmanat till ökade kinesiska investeringar i nyckelsektorer, Tyskland sett Kina bli sin största handelspartner 2025 med rekordhög exportökning och Kanada ingått ett begränsat avtal med Kina om elbilar och canola (rapsolja). Storbritannien och Kina har samtidigt stärkt sitt "strategiska partnerskap" för långsiktig stabilitet, medan EU accelererat förhandlingar med Indien och Vietnam som alternativ till USA:s instabila politik. Detta skifte, drivet av Trumps uttalade anspråk på Grönland, förslag att göra Kanada till den 51:a delstaten och hot på strafftullar mot åtta europeiska länder, verkar logiskt på kort sikt. Men det medför betydande risker, särskilt för västerländska värderingar som demokrati, mänskliga rättigheter och frihet från auktoritär kontroll. Kinas sofistikerade, lågprofilade maktutövning – där straff sällan markeras explicit men är så tydliga och hårda för de drabbade att de sällan behöver upprepas – kan leda till ett nytt dolt beroende som undergräver dessa principer.

Lydnad genom statuerande exempel

Kinas strategi kan förstås utgående från Niccolò Machiavellis rekommendationer i Fursten (1532), enligt vilken makten bör utövas med precision för att skapa bestående lydnad utan konstant konflikt. Machiavelli rådde fursten att vara både slug och stark för att undvika onödiga krig, men alltid redo att slå till med straff som utgör statuerande exempel. Kina bygger asymmetriska beroenden via handel, infrastruktur och teknologi, där "administrativa" åtgärder fungerar som pedagogiska exempel som sprider självcensur globalt. Marxism-leninismen, som alltjämt utgör Kinesiska kommunistpartiets officiella ideologi, förstärker denna strategi genom en pragmatisk anti-imperialism – riktad mot amerikansk hegemoni och västerländska värden – som framställer Kina som ledare för en multipolär värld. Målet är en revansch där Mittens rike återtar sin rättmätiga plats som gravitationscentrum, men där partiets maktbevarande och rykte alltid är den yttersta prioriteten.

Ett tidigt och klassiskt exempel är Norges fall efter att Nobelkommittén 2010 tilldelade fredspriset till den kinesiske dissidenten Liu Xiaobo. Utan formella sanktioner infördes osynliga handelshinder mot norsk lax genom strängare karantän- och inspektionsåtgärder, vilket ledde till betydande exporttapp i hundratals miljoner USD under 2011–2013. Budskapet var tydligt: små stater kan göras till varnande exempel genom informella åtgärder.

Liknande mönster upprepades 2012 i Filippinerna under territoriella tvisten vid Scarborough Shoal. Filippinska bananer och annan frukt fastnade i kinesiska hamnar med hänvisning till skadedjur, vilket drabbade småbrukare och exportörer hårt. Åtgärderna var snabba och politiserade, och illustrerar hur sjöterritoriella frågor kan få omedelbara konkreta följder.

År 2010 använde Kina sin dominans över sällsynta jordartsmetaller som ett signalvapen mot Japan efter en trålarincident vid Senkaku-öarna. Exporten stoppades informellt under veckor via tullåtgärder, vilket blottlade sårbarheten i Japans högteknologiska kedjor. Detta var en tidig demonstration av hur råmaterialposition kan omsättas i politiskt tryck.

Under 2016–2018 drabbades Sydkorea av en de facto sanktionskampanj efter beslutet att placera det amerikanska THAAD-missilförsvaret. Gruppresor från Kina stoppades, K-pop och TV-serier drogs tillbaka, och företaget Lotte fick hundratals butiker "tillfälligt" stängda av regulatoriska skäl. Turismförluster uppskattades till 7–8 miljarder USD under 2017 och Lotte tvingades senare lämna dagligvarumarknaden i Kina. Budskapet var att geopolitiska säkerhetsval (USA-alliansen) har ett direkt pris i marknadstillträde.

Ett liknande mönster av repressalier syns i fallet Kanada, där kinesiska myndigheter i december 2018 fängslade två kanadensiska medborgare, Michael Kovrig och Michael Spavor, anklagade för spioneri. De hölls i nästan tre år – ett direkt svar på att Kanada, på USA:s begäran, gripit Huawei-chefen Meng Wanzhou (dotter till Huawei-grundaren) i Vancouver för misstänkt brott mot sanktioner mot Iran. De två kanadensarna släpptes i september 2021, samma dag som Meng frigavs efter en uppgörelse med USA – ett tydligt exempel på gisslan-diplomati för att straffa politiska beslut. Utöver fängslandet införde Kina även ekonomiska repressalier mot canola och sojabönor, som först lyftes 2022.

Europeiska bolag tvingas hålla i piskan

Mer nyligen, efter Sveriges beslut 2020 att med tanke på nationell säkerhet utesluta Huawei och ZTE från 5G-näten, minskade Ericssons marknadsandel i kinesiska 5G-upphandlingar kraftigt. Från cirka 11 procent i tidigare rundor sjönk andelen till runt 2–3 procent i vissa kontrakt, vilket bidrog till nedskärningar i Ericssons verksamhet i Kina. Paradoxalt men typiskt nog hade Ericsson och dess vd Börje Ekholm lobbat mot förbudet med argumentet att fri konkurrens måste gälla även för Huawei i Sverige.

Ytterligare ett europeiskt exempel är Litauen, som 2021 tillät öppnandet av ett "Taiwanese Representative Office" i Vilnius – ett namnval som Kina såg som ett brott mot Ett-Kina-principen, eftersom det använde namnet "Taiwan", som är det inofficiella namnet för Republiken Kina, istället för det mer neutrala "Taipei", som är namnet på Taiwans huvudstad. Motsvarande kotor finns i många länder inklusive Finland och Sverige, men här används inte namnet "Taiwan". Som svar införde Kina inte bara diplomatisk nedgradering och importstopp på litauiska varor, utan pressade även europeiska företag, främst tyska som Continental, att sluta använda litauiska komponenter i sina leveranskedjor till Kina. Detta tvingade bolagen att bestraffa sina litauiska underleverantörer genom att bryta kontrakt, vilket skapade en sekundär effekt, som förstärkte trycket på Litauen utan direkt statlig inblandning. Budskapet med den sekundära bojkotten, där Kina tvingade tyska företag att agera bödel, var tydligt: namnval och diplomatiska gestaltningar har ett pris som sträcker sig bortom det egna landet.

Australien, som pga. av sitt geografiska läge känner av en ökad kinesisk kontroll i sitt närområde, bestraffades av landets krav i april 2020 på en oberoende internationell utredning om COVID-19-pandemin, inklusive Kinas hantering av utbrottet och dess ursprung. Kravet på en utredning uppfattades av Peking som en direkt kritik mot deras bristande transparens och ledarskap. Som svar införde Kina en rad ekonomiska repressalier, inklusive höga tullar, importstopp och informella handelshinder mot australiska nyckelsektorer som kol, vin, nötkött, korn, bomull, timmer och hummer – åtgärder som kostade Australien miljarder USD i exportförluster. Budskapet var enkelt: krav på transparens eller utredningar som utmanar Kinas narrativ har ett högt pris, och straffen är utformade för att skapa långsiktig avskräckning.

Det mest aktuella exemplet är Kinas exportförbud från 6 januari 2026 mot dual-use-varor till Japan, som svar på premiärminister Sanae Takaichis novemberuttalande om Kinas anspråk på Taiwan som ett "existentiellt hot" mot Japan. Förbudet, som omedelbart stoppar export av militärt användbara komponenter (inklusive rare earths), skapar osäkerhet i japanska försvar- och högteknologikedjor utan att formellt påverka civil handel – ett tydligt pedagogiskt straff som avskräcker andra.

Kinas kontroll över strategiska mineraler är särskilt påtaglig. Kina dominerar uppskattningsvis 70 procent av global gruvdrift, kanske 90 procent av bearbetning och mera än så av produktionen av sällsynta jordartsmetaller (REE), essentiella för högteknologi från vindkraftverk till militära system. I april 2025 införde Kina exportrestriktioner på sju REE, eskalerat i oktober till produkter med kinesiskt innehåll, som svar på USA:s handelspolitik. Detta ledde till amerikanska fabriksstängningar och temporära tariffuppehåll. Kontrollen över leveranskedjor producerar beroende som internaliseras, utan konstant påminnelser. Liknande mönster ses i exportkontroller på gallium, germanium och grafit, där licenskrav och administrativ friktion finjusterar global industripolitik som motdrag mot västliga halvledarkontroller.

Denna strategi sträcker sig till icke-statliga aktörer, som bojkotter mot västerländska företag 2021 för kritik mot den kinesiska regeringens behandling av den uyghuriska (och andra turkiska eller muslimska) minoriteten i Xinjiang. Genom att straffa privata aktörer och tvinga dem att i sina hemländer lobba för en Kinavänlig politik förstärks den kinesiska hegemonin utan direkt ingripande. För västerländska värderingar utgör detta en existentiell risk: Ett skifte från USA:s beroende till Kinas kan undergräva demokrati och mänskliga rättigheter, då Kina inte ställer krav på sådana men straffar avvikelser. I en tid där Trump driver allierade bort, riskerar Europa att byta en (för tillfället) oberäknelig hegemon mot en sofistikerad, auktoritär en – ett dolt beroende som smyger sig på genom ekonomisk integration.

Fungerande självcensur

Exemplen på hur Kina använder sin makt är många, men ändå begränsade. Det behövs nämligen inte så många tydliga exempel för att omvärlden ska foga sig efter den kinesiska världsordningen. Till skillnad från västerländska demokratier profilerar sig Kina som en partner som inte blandar sig i andra länders angelägenheter – som fängslande och tortyr av dissidenter eller militära invasioner av grannländer. För många regeringar är det en oerhört tilltalande form av partnerskap. Kina har dock röda linjer som inte får överträdas, och Kina behöver sällan påminna om dem. Den kinesiska ekonomiska makten är en hävstång som alla ständigt är medvetna om. Inom Kina censureras obekväma sanningar som massakern på Himmelska fridens torg, men man behöver inte nödvändigtvis kontrollera medier och plattformar utanför Kinas gränser. Självcensuren fungerar utmärkt. Vi kan bara spekulera om vad vi idag skulle veta om ursprunget till SARS-CoV-2 eller den tidiga spridningen i Wuhan om Kina inte tydligt varnat genom fallet Australien.

Sammanfattningsvis belyser detta skifte en tidlös princip från politisk filosofi: Verklig makt ligger i att inte behöva utöva den ständigt. Genom diskreta, straffande exempel skapar Kina en ordning där anpassning och självcensur blir norm, till priset av västerländska värden och principer. Med strategiska resurser som REE som vapen väcker det frågor om geopolitiska balanser och behovet av genuin diversifiering bortom stormaktsberoenden.

För att gardera sig mot kinesisk påtryckning och ren utpressning gäller det för mindre och medelstora länder koordinera relationerna till Kina. Här behövs samarbete och gemensam europeisk Kinapolitik, men även samarbete med den övriga västerländska demokratier, inte minst med USA.

Foucaults skugga över Gaza

Det första jag i tjugoårsåldern lärde mig om den franska filosofen och idéhistorikern Michel Foucault eller åtminstone minns att jag lärde mig är att han kritiserade idén om befrielse. Foucault menade, så som jag uppfattade honom, att varje rörelse som talar om befrielse bär på risken att själv bli en ny makt – att de som en gång frigjorts snart finner sig styrda av dem som talade i frihetens namn. För mig var tanken inte helt ny, utan bekräftade vad jag lärt mig om marxistiska revolutioner från bl.a. George Orwells bok Djurfarmen. Foucault var inte marxist, men kan ändå beskrivas som vänsterradikal. Ironiskt nog ivrade han själv för den iranska revolutionen, där han såg en "andlig politik" som skulle bryta med den västerländska moderniteten, men som slutade med att ett shiamuslimskt prästerskap upprättade en totalitär teokrati.

Michel Foucault  (Wikipédia)

Det är just här – i Iran – som mycket av vår tids globala konflikt tar sin början. Den islamiska republiken som föddes ur revolutionen 1979 blev inte bara ett inhemskt prästerskapets välde, utan också den ideologiska och materiella kraft som senare kom att forma den shiamuslimska motståndsaxeln i Mellanöstern. Från Teheran sträckte sig dess inflytande till Libanon, där Hizbollah växte fram som Irans förlängda arm, och vidare till Gaza, där Hamas fått stöd i pengar, vapen och strategi. När Israel har stridit mot Hamas har Israel därför också, indirekt och stundtals direkt, stridit mot Iran. Kriget i Gaza är inte en isolerad konflikt mellan två folk – det är ett led i ett långvarigt proxikrig mellan en teokratisk regim och den västerländska ordning den bekämpar.

Maktkritikerns blinda punkt

Därför blir det närmast symboliskt att det var just Foucault, västerlandets store maktkritiker, som såg något befriande i den iranska revolutionen. Foucault besökte 1978 ett par gånger Iran för att skriva filosofiska samtidsanalyser för den italienska dagstidningen Corriere della Sera. Det misstag han gjorde i sina åtta reportage i Corriere della Sera, att bländas av revoltens energi och blunda för dess teokratiska kärna, upprepas i dag i väst. Den islamovänster som i dag demonstrerar för Palestina talar om frihet, rättvisa och antikolonialism – men finner sig, medvetet eller inte, stående på samma sida som ett prästerskap som förkroppsligar motsatsen till allt det vänstern en gång stod för.

Ayatollah Khamenei  (Wikimedia)

Michel Foucault (1926–1984) var inte bara en av 1900-talets mest inflytelserika filosofer, utan är också en central inspirationskälla för stora delar av den radikala vänstern i dag. Hans analyser av makt och kunskap, och hans uppgörelse med västerländska sanningar om normalitet, sexualitet, kön och kolonialism, har lagt grunden för mycket av vår tids progressivistiska vänsterideologi i form av bl.a. normkritik, postkolonialism och transideologi. Foucaults grundtanke – att makten inte bara utövas genom stat eller kapital, utan genomsyrar språk, vetenskap och identitet – har gjort honom till en ikon för en vänster som ser samhället som ett nätverk av osynliga dominans- eller maktstrukturer.

Från antiimperialism till islamovänster

Efter 1968 års vänstervåg förändrades själva revolutionens subjekt. Arbetarklassen, som en gång var den historiska motorn, ersattes av ”de förtryckta”: koloniserade folk, kvinnor, minoriteter, migranter, sexuella avvikare. Kampen flyttade från fabriken till kulturen, från ekonomin till identiteten. Den nya vänstern började tala mindre om klass och mer om makt i kulturell och symbolisk mening.

I denna omorientering fann vänstern nya allierade. I den muslimska världen såg man inte längre främst religiös konservatism, utan en potentiell antikolonial kraft. Islam, tidigare föraktad som reaktionär, började tolkas som en motståndsidentitet. Under 1970- och 80-talen formades därmed ett nytt ideologiskt raster: den islamiska världen som offret för västerländsk imperialism, och islamismen som en radikal motkraft till kapitalism och ”vit” dominans.

Denna logik intensifierades efter 2001. Krigen i Afghanistan och Irak, och den retoriska användningen av begrepp som ”kriget mot terrorn”, fick stora delar av vänstern att se varje islamisk rörelse som potentiellt progressiv – inte i sig, men som del av ett globalt motstånd mot USA:s hegemoni. Samtidigt växte kampen mot ”islamofobi” fram som en ny politisk markör. Den fyllde ett dubbelt syfte: dels som antirasistisk kamp, dels som symbolisk gränsdragning mot högern.

Ur denna process växte det som kommit att kallas islamovänstern, på franska islamo-gauchisme – en paradoxal allians mellan sekulära aktivister och muslimska traditionalister, sammanhållen av en gemensam fiende: den västerländska hegemonin, ofta definierad som vit, kapitalistisk och sionistisk.

Hamas och det postkoloniala språket

Under de senaste åren har Hamas förmått anpassa sitt språk till just denna postkoloniala diskurs. Organisationen, som ursprungligen formades ur Muslimska brödraskapet och vars första programtext var impregnerad av antisemitism och jihadistisk retorik, har gradvis lärt sig att tala det språk som väcker sympati i väst: kolonialism, apartheid, motstånd och dekolonisering.

Genom att beskriva sionismen som en form av vit kolonialism, och palestinierna som ursprungsbefolkning under ockupation, har Hamas lyckats inskriva sin kamp i ett globalt vänsternarrativ. De bilder som kablas ut från Gaza – barn i ruiner, kvinnor som bär kroppar, flaggor med slagord på engelska – fungerar som politiska symboler i denna dramaturgi. (Se min text "Osäkerhetsprincipen, journalistiken och Gaza".) De aktiverar samma affektiva logik som antirasistiska och postkoloniala rörelser i väst: det underordnades rätt till motstånd.

Detta förklarar också varför demonstrationerna till stöd för Palestina fortsätter efter vapenvilan i Gaza. De är inte bara uttryck för solidaritet med ett folk i nöd, utan för en större ideologisk berättelse där kampen mot Israel blivit en symbol för kampen mot väst.

I den ideologiska omtolkningen har själva begreppet sionism reducerats till ett kolonialt projekt, vilket förvränger dess historiska och existentiella innebörd. För majoriteten av världens judar är sionismen inte främst en nationalistisk rörelse, utan ett uttryck för en kollektiv längtan och kulturell hemhörighet efter årtusenden av förföljelse och exil. Den utgör en central del av den judiska identiteten – en symbol för folkets rätt att existera som sig självt, i världen och i historien. Att demonisera sionismen som en form av vit kolonialism innebär därför inte bara en politisk attack mot staten Israel, utan en symbolisk attack mot judisk självidentitet.

Man behöver naturligtvis inte vara vare sig vänster eller islamist för att känna vrede eller sorg över Israels krigföring i Gaza. De civila offren är verkliga, lidandet är fruktansvärt och de folkrättsliga frågorna kring proportionalitet och belägringens humanitära konsekvenser är fullt legitima att ställa. Men risken med den moraliska reflexen att alltid ställa sig på den svagare partens sida är att man förlorar förmågan att urskilja vad den parten faktiskt representerar. Sympatin med den underordnade kan lätt förblindas, oavsett på vilken sida man står.

Det är värt att minnas att den västerländska vänstern en gång såg Israel som just den svagare parten – en socialistisk pionjärstat som kämpade för sin överlevnad mot övermäktiga arabiska grannar. Efter sexdagarskriget 1967, då Israel segrade militärt med stöd från USA, vände perspektivet. Från att ha varit revolutionens barn blev Israel i vänsterns ögon ett uttryck för imperialismens makt. Det var då den symboliska kartan ritades om, och Palestina kom att inta den plats Israel en gång haft – den moraliska underdogens.

Islam, migration och den europeiska vänstern

I Europa har denna ideologiska sammansmältning fått mycket konkreta konsekvenser. Under decennier har den europeiska vänstern försvarat muslimsk invandring med hänvisning till humanitet och antirasism. Motstånd mot invandring från muslimska länder har betraktats som uttryck för rasism eller islamofobi, och kritik av islam har ofta tolkats som ett angrepp på minoriteter.

Detta är inte enbart en följd av humanitär övertygelse, utan också av ideologisk struktur. För den postkoloniala vänstern är det centrala att stå i opposition mot det som uppfattas som den dominerande maktordningen – kapitalism, patriarkat, vithet, västerländsk rationalitet. Den muslimska minoriteten, verklig eller symbolisk, blir i detta perspektiv en motkraft till den etablerade ordningen. Solidaritet med islam – eller snarare med islam som idé om motstånd – blir därmed en förlängning av vänsterns egen självdefinition.

Stockholm 2024 (Wikimedia)

Denna hållning har ibland tagit sig märkliga uttryck: feministiska rörelser som försvarar slöjan som ”valfrihet”, queeraktivister som allierar sig med organisationer som i sina egna samhällen förtrycker homosexuella, och intellektuella som anklagar judar för "vit" rasism. Det är en logik som delvis grundar sig i Foucaults eget maktperspektiv – där själva sanningsanspråket betraktas som en form av dominans. Men den leder också till en moraliskt och intellektuellt förvirrad position: en där det föreställda offret för förtryck alltid bör försvaras, oavsett vad det står för.

Finland och den nordiska kontexten

I Finland, där den muslimska minoriteten är numerärt liten, har dessa tendenser varit svagare men ändå närvarande. (Se mitt inlägg "Hets mot folkgrupp".) Vänsterförbundet och delar av den finländska vänstern har tydligt positionerat sig mot Israel och USA i utrikespolitiska frågor. Palestinasolidaritet har blivit ett sätt att manifestera internationell rättvisa och antikolonial hållning. I denna solidaritet finns dock ofta en symbolisk överton och inrikespolitisk dimension: det handlar mindre om Mellanöstern än om Europa, mindre om Palestina än om Finland.

Genom att ta ställning för Palestina och mot ”väst” kan man positionera sig moraliskt: som den som ser strukturerna, som står på rätt sida av historien. Det är en form av performativ politik, där den egna positionen blir budskapet. Även här märks spår av den foucaultska logiken: politiken som språkspel, identitet som motstånd, moral som maktkritik – där själva avslöjandet av makt blivit ett moraliskt värde, och där kampen om orden ersatt kampen om verkligheten.

Den nya världsordningen och Irans roll

När man betraktar dagens världspolitiska karta framträder Iran inte längre bara som en regional aktör, utan som en del av en bredare auktoritär allians. I en tid då den regelbaserade världsordningen är under press, då Ryssland för krig i Europa och då Pax Americana tycks gå mot sitt slut, har Iran trätt fram som en strategisk partner till framför allt till Ryssland, men även till Kina och Nordkorea, som båda i sin tur stött Ryssland i kriget i Ukraina.

Tillsammans utgör dessa regimer ett nätverk av stater som förenas mindre av ideologi än av ett gemensamt mål: att försvaga väst, underminera de liberala demokratierna och förändra den globala maktbalansen. Kriget i Gaza måste därför också förstås i denna större kontext.

Iran har levererat drönare och vapen till Ryssland i kriget mot Ukraina. Samtidigt har landet genom Hamas, Hizbollah och Huthirebellerna i Jemen försökt öppna flera fronter mot Israel och dess allierade. Men det senaste året har också visat Irans sårbarhet.

I Syrien har Irans inflytande försvagats sedan den Assadregim, som byggde på den alawitiska grenen av shiaislam och länge stöddes av både Teheran och Moskva, föll sommaren 2025. I Libanon har Hizbollah drabbats hårt av israeliska underrättelseoperationer och militära attacker. Underrättelsetjänsten Mossads insatser inne i Iran, liksom riktade bombningar av kärntekniska anläggningar, har visat att Teherans makt inte är oinskränkt. USA:s och dess partners punktinsatser mot iranstödda miliser och huthirebeller i Jemen har dessutom ytterligare minskat Irans manöverutrymme i regionen sedan kriget i Gaza bröt ut.

Iransk drönare (Wikipedia)

Den islamovänster som i väst ser Hamas som en antikolonial rörelse tycks sällan reflektera över att denna rörelse i praktiken fungerar som en del av Irans globala strategi – en strategi som står i allians med Ryssland, Kina och Nordkorea. Det är samma politiska block som hotar Ukraina, underminerar internationell rätt och utmanar den liberala demokratins själva existens. Att i denna situation marschera under paroller som de facto stärker Teheran är därför inte bara moraliskt motsägelsefullt, utan geopolitisk blindhet. (Se även mitt inlägg "Från globalisering till geopolitik".)

Det förlorade lärdomstillfället

Foucaults resor till Iran borde ha blivit ett lärdomstillfälle för vänstern. Den visade hur långt en kritisk teori om makt kan leda, när den förlorar sin känsla för moralisk verklighet. I stället för att analysera maktens nya former började man beundra dem, så länge de riktades mot väst. Den som en gång lärde oss att makten finns överallt, lärde oss också – ofrivilligt – hur lätt den förkläder sig till frigörelse.

Vänstern kunde ha dragit slutsatsen att det finns makt även i antikolonialismen, även i de rörelser som säger sig kämpa för de förtryckta. I stället fortsätter samma reflex: att tolka varje motstånd mot väst som frigörande, varje islamist som frihetskämpe.

Resultatet är en märklig paradox: en sekulär vänster som försvarar teokratier, en feministisk rörelse som relativiserar kvinnoförtryck, och en antirasism som ibland glider in i antisemitism – allt i kampen mot en föreställd ”vit” maktstruktur.

Foucaults varning borde klinga ännu i dag: den som talar om befrielse bör först fråga sig från vad – och till vad.

Yttrandefrihet

Det var väl när jag gick i gymnasiet och läste Gerge Orwells 1984 och Djurfarmen som jag fick upp ögonen för värdet av yttrandefrihet. I samma väva läste jag även Aldous Huxleys Du sköna nya värld och Kallocain av Karin Boye. Märkesåret 1984, då jag skrev studenten, kom även konstnären och författaren Carl-Gustaf Lilius bok Makt och mardröm ut. Jag minns inte om jag läste Lilius bok eller bara recensioner av den, men åtminstone läste jag med största intresse Lilius kolumner och essäer i Hufvudstadsbladet.

Det är i själva verket högst anmärkningsvärt att Hufvudstadsbladet, under Jan-Magnus Janssons tid som chefredaktör, tillsammans med Åbo Underrättelser och Vasabladet publicerade Lilius texter, som bl.a. lyfte fram kränkningar av mänskliga rättigheter i Sovjetunionen och Kina. Lilius var praktiskt taget den enda som i mitten av 1980-talet i finländska dagstidningar direkt kunde kritisera Sovjetunionen. Kanske var det möjligt dels för att Lilius skrev på svenska, dels för att Lilius var ett konstnärligt original. Även i auktoritära samhällen som Ryssland släpper man ibland fran regimkritiska marginaliserade röster, just för att visa att dessa röster är marginaliserade.

Min ena uppsats i modersmål i studentskrivningarna handlade även lämpligt om dystopier. Eftersom året var 1984 hade jag gissat att en av uppsatsrubrikerna skulle gälla just dystopier, men det var nog av äkta intresse som jag bekantade mig med genren och de ovannämnda böckerna. Desto mera om innehållet i uppsatsen kommer jag inte ihåg, men det är klart att ämnet engagerade mig i högsta grad och att jag även hade kunskaper och insikter att basera min text på.

Visst var jag medveten om hur oliktänkare förtrycktes och torterades i Kina, men framför allt intresserade jag mig för förföljelse av oliktänkare i Sovjetunionen. Det betydde inte att jag ogillade det ryska. Tvärtom var jag i tjugoårsåldern mycket intresserad av den ortodoxa traditionen medan jag föraktade det mesta som jag uppfattade som amerikanskt. Å andra sidan sympatiserade jag starkt med de frikyrkliga och väckelsekristna grupper som förföljdes i Sovjetunionen och andra kommunistiska länder.

https://www.amnesty.se/vara-rattighetsfragor/vad-ar-manskliga-rattigheter/fns-deklaration-om-de-manskliga-rattigheterna/

När jag började studera vid Helsingfors Universitet gick jag med i Amnesty International. Dels var jag medlem i en lokal svenskspråkig grupp i Helsingfors, dels jobbade jag nu och då som frivillig på Amnestys kontor i Helsingfors. På den tiden hade, enligt vad jag uppfattade och minns, Amnesty International tre huvudsakliga mål: att motarbeta dödsstraff, tortyr och fängslande av samvetsfångar. När det gällde dessa tre områden var Amnesty International mycket kategoriskt; dödsstraff, tortyr och fängslande av samvetsfångar motarbetades oberoende av brott eller åsikter. Då organisationen grundades år 1961 var det dock specifikt för att försvara samvetsfångars mänskliga rättigheter, enligt artikel 18 och 19 i FN:s deklaration om mänskliga rättigheter.

Mitt medlemskap och engagemang i Amnesty International blev inte långvarigt. Dels engagerade jag mig i andra organisationer, dels förändrades Amnesty så att dess verksamhet och målsättningar inte längre motsvarade det ursprungliga värv som organisationen grundats för. Amnesty International utvidgade sitt verksamhetsområde, så att det kom att omfatta rättvisefrågor som inte grundar sig på några antagna deklarationer om mänskliga rättigheter. Samtidigt som organisationen utvidgat sitt verksamhetsområde började man använda begreppet "mänsklig rättighet" för önskade rättigheter som saknar grund i FN:s deklaration. Således ser Amnesty idag t.ex. tillgången till säker abort och möjligheten för minderåriga att själv välja sitt juridiska kön som "mänskliga rättigheter".

https://www.facebook.com/amnesty/photos/a.155782354434645/4161873530492154/?type=3

Amnesty International fick hård kritik då organisationen i augusti publicerade en rapport enligt vilken Ukraina sätter civila i fara och gör sig skyldig till krigsbrott genom att upprätta baser i befolkade områden. Även om Amnesty eventuellt hade rätt i sak kom organisationen att spela Ryssland i händerna, vilket föranledde stort vrede. Personligen tycker jag ändå att Amnesty gjorde bort sig ännu mer då man i februari ifjol fråntog den fängslade ryska oppositionspolitikern Alexei Navalnyj statusen som samvetsfånge. Amnesty hade alltså redan betraktat Navalnyj som samvetsfånge då man tydligen som en följd av rysk påverkan fråntog honom denna status. Efter hård kritik ändrade sig Amnesty igen några månader senare och började på nytt benämna Navalnyj samvetsfånge.

Även i fallet Navalnyj agerade Amnesty utan att ta hänsyn till sammanhanget, medan man strikt förlitade sig på sina principer. Dess värre är även de aktuella principerna högst tvivelaktiga. Strängt taget fråntogs Navalnyj statusen samvetsfånge för att han åren 2007 och 2008 hade uttryckt felaktiga åsikter, närmare bestämt nationalistiska åsikter som Amnesty International betraktade som "hatpropaganda". För att kunna betraktas som samvetsfånge borde Navalnyj ha tagit avstånd från sitt nationalistiska förflutna.

Fastän Amnesty International ibland följer sina principer mycket kategoriskt, har organisationen samtidigt anpassat sig till tidsandan. I dessa tider av woke-ideologi är det vanligt att fel eller oönskade åsikter stämplas som hatpropaganda, som bör stoppas eller rentav förbjudas. Stämplandet av åsiktsyttringar som hatpropaganda, hets mot folkgrupp eller hatbrott torde i själva verket ha blivit det största hotet mot yttrandefriheten i västerländska liberala demokratier.

Om Amnesty International hade förblivit trogen sina ursprungliga principer borde man väl ha ställt upp och försvarat t.ex. riksdagsledamöterna Sebastian Tynkkynen och Päivi Räsänen, som dömts för förolämpning och förtal respektive åtalats för hets mot folkgrupp. Åtalen mot Räsänen för hennes gamla skrifter och yttranden har av riksåklagaren uttryckligen motiverats med att Räsänen inte tagit avstånd från sina uttalanden. Tanken att Amnesty skulle ha försvarat Tynkkynen eller Räsänen känns som en omöjlighet, eftersom Tynkkynen och Räsänen har profilerat sig med åsikter som torde anses strida mot Amnestys värdegrund. Här handlar det å andra sidan ändå bara om straff eller eventuella straff i form av böter, inte om fängelse, tortyr eller dödsstraff.

Pamflett från 2004

I Finland och övriga västerländska länder har vi trots allt en relativ god yttrandefrihet, som det kan vara värt att använda sig av även under hot om kancellering och i värsta fall åtal och bötestraff. Att tiga eller tänka sig för innan man yttrar sig kan många gånger vara klokt, men självcensur kan i värsta fall vara ett större hinder mot yttrandefriheten än deplattformering och egentlig censur. Hotet mot yttrandefriheten i väst skall inte heller överdrivas. 

I tider av kriser, krig och krigspropaganda är det inte alltid lätt att förhålla sig till yttrandefriheten. Dels har vi ryska trollfabriker som medvetet sprider lögner och propaganda som en del av cyberkrigsföring, dels har vi folk som av uppriktig övertygelse sprider vidare putinregimens narrativ och propaganda. I princip har Amnesty själv i någon mån gjort sig skyldig till det senare, fastän man samtidigt i sitt försvar av homosexuellas och transpersoners rättigheter långt representerar det som Putin nyligen benämnde "västerländsk satanism". Vänsterradikalisering i form av bl.a. woke-ideologi, gender-ideologi och intersektionell feminism har i sig skapat grogrund för ryska alternativa narrativ och propaganda, som i väst huvudsakligen riktar sig till nationalister och värdekonservativa.

Det ser ut att långt vara samma personer i väst som nu är mottagliga för rysk propaganda och falska nyheter som för ett år sedan misstrodde myndighetsrekommendationer om vaccin, ansiktsmasker och nedstängning pga. covid-19. Kanske är en del personer bara allmänt mottagliga för falsk information och skeptiska till myndigheter och etablerade medier, men jag tror att massmedierna i samband med covid-19 förbrukade en del av sitt förtroende genom att blockera och kategoriskt stämpla vaccinkritiska som antivaxare och konspirationsteoretiker. Att blockera och stämpla oliktänkare är inte nödvändigtvis det bästa sättet att bekämpa lögner och oönskade åsikter.

Det är frapperande att det speciellt är konservativa som idag aktiverar sig och organiserar sig för att försvara yttrandefriheten. Speciellt konservativa kristna upplever att begränsningar i yttrandefriheten hotar samvets- och religionsfriheten, men även nationalister upplever att åsiktsfriheten är hotad. När ord, åsikter och uppfattningar som ännu för ett par årtionden sedan omfattades av majoriteten har blivit förbjudna är det inte så konstigt att en del konservativa i väst upplever det egna samhället som dekadent jämfört med mera traditionella, om än auktoritära samhällen i öst. Därför är det även just nationalister och moralkonservativa - tillsammans med vänsterradikala USA-hatare - som lättast låter sig påverkas av rysk propaganda och desinformation.

https://twitter.com/jordanbpeterson

Jo, jag är bekymrad över woke, blockeringar, deplattformeringar och kravet på att föreläsningssalar skall vara "säkra rum" där ord som någon studerande kan ta anstöt av inte får uttalas. Yttrandefriheten är inte speciellt högt i kurs i västerländska liberala demokratier. Ändå är det just alldeles speciellt yttrandefriheten som skiljer väst från auktoritära regimer så som den ryska, den kinesiska och den iranska. Det är även just för yttrandefrihetens skull som det är värt att på alla sätt stöda Ukraina i kriget mot Ryssland.