Informationsflödet om det kinesiska viruset

Medan stora delar av världen har varit isolerade i hemmen har även jag de senaste två månaderna huvudsakligen jobbat hemifrån med distansundervisning. För mig kom övergången till distansundervisning ganska lämpligt, eftersom jag lider av en envis och besvärlig senskada, tendinopati. (Se "Skadad idrottsman eller farbror med krämpor?" och "Trokanterit".) Jag har svårt att stå, gå, ligga och framför allt sitta och då blir det ju inte så många positioner kvar. En hel del har jag jobbat liggande på magen över sängkanten med datorn på golvet. I denna position skriver jag även detta blogginlägg. Istället för att vara sjukledig har jag i egenskap av lärare hamnat lite i händelsernas centrum, då undervisningen plötsligt måste flytta till nätet. Jag har satt ner tid på lektioner som aldrig förr, men måste återgå till närundervisning de två sista veckorna av läsåret.

Coronaepidemin har alltså inte nämnvärt begränsat mitt liv. Det är helt andra faktorer som gör det. Jag har inte heller annars så mycket sociala kontakter, speciellt då jag i snart två års tid inte umgåtts med mina cykelpolare. Desto mera har jag tagit del av nyhetsutbudet, både på sociala medier och i massmedier. Det är inte bara nyheterna och informationen i sig som intresserar mig, utan även nyhets- och informationsförmedlingens villkor i det rådande läget. Och det är det jag skriver om i detta blogginlägg. Tyvärr saknar inlägget källhänvisningar, vilket kan vara ett skäl till att förhålla sig kritiskt till det jag skriver.

Nyhetssändningar och dagstidningar har under de senaste två månaderna fyllts av nyheter relaterade till viruset SARS-CoV-2 och sjukdomen covid-19. Även de sociala medierna har varit fyllda med uppdateringar som är relaterade till pandemin. Dess värre delas det en massa information av tvivelaktig kvalitet. Man hittar enskilda iakttagelser, rykten, ogrundade tips och marknadsföring av verkningslösa produkter, men även medvetna lögner. Desinformationen kan vara skadlig för enskilda individer, men även försvåra myndigheternas försök att stoppa epidemin. Speciellt Ryssland och Kina beskylls för dylik desinformation. I sig är det ingenting nytt, men covid-19 har erbjudit unika möjligheter att försöka splittra Europeiska Unionen eller åtminstone öka invånarnas missnöje och misstro mot unionen.

IFLA.org

Samtidigt som covid-19 spridits från Kina har det blivit uppenbarare än någonsin hur Europa och hela den globala marknaden är beroende av Kina. Detta gäller alldeles särskilt mediciner och skyddsutrustning. För att man i Finland skulle kunna starta industriell produktion av någonting så enkelt som ansiktsmasker måste produktionslinjen köpas från Kina.

Google och Facebook har åtminstone i Europa förpliktats att stoppa desinformation. Dess värre är det inte bara farlig och direkt felaktig information om covid-19 som stoppas, utan samtidigt har även konspirationsteorier censurerats. T.ex. en video med titeln "The Hidden Agenda Behind Covid 19" tas ständigt bort från Youtube, eftersom videons innehåll strider mot Youtubes "riktlinjer för communityn". En dylik censur kan kanske i någon mån förhindra spridningen av falska nyheter, men samtidigt stärker den tron på konspirationer. En annan risk med denna censur är att den kan legitimera Rysslands och Kinas egen censur av Internet. Förbud mot falska nyheter och desinformation liksom mot kränkande innehåll i väst hjälper de auktoritära regimerna i öst att berättiga sin egen censur. Vem är det egentligen som har makten eller borde ha makten att bestämma vad som är falska nyheter eller desinformation?

Det stora beroendet av Kina har gett möjligheter åt Kina att utöva diplomatiska påtryckningar mot så väl EU som enskilda länder. Under våren torde Kina med hot om restriktioner ha lyckats få EU att göra ändringar i en rapport angående kinesisk desinformation kring covid-19. Senare under våren lyckades man från kinesiskt håll ändra på en artikel med rubriken "EU-China ties vital amid global crisis", som undertecknats av ambassadörerna i Peking för EU:s alla medlemsländer. Det som inte fick publiceras i de kinesiska medierna var ordalydelsen "utbrottet av coronaviruset i Kina och den spridning som följde till resten av världen". Kina vill se sig som en lösning på krisen, inte som dess ursprung.

Den kinesiska taktiken liknar den ryska taktiken i samband med t.ex. nedskjutningen av flygplanet MH17 över Ukraina 2014. Då man inte kan argumentera eller förvara sig mot anklagelser och bevis försöker man strå frön att tvivel genom att slänga fram alternativa, om än helt ogrundade förklaringar. I det aktuella fallet har Kina föreslagit att USA står bakom spridningen av det nya coronaviruset. I USA har det i sin tur florerat en konspirationsteori om att viruset skulle ha producerats på konstgjord väg och släppts ut med flit från laboratoriet i Wuhan i Kina. Det finns flera orimliga konspirationsteorier kring covid-19, men alla kontroversiella teorier om viruset och sjukdomen är inte konspirationsteorier i egentlig bemärkelse, utan teorier och spekulationer utan inslag av egentliga konspirationer. Det nya coronaviruset ursprung torde vara okänt för oss delvis för att de kinesiska myndigheterna sopat igen spåren. Oberoende av om SARS-CoV-2 härstammar från ett laboratorium eller en marknad i Wuhan är det de kinesiska myndigheterna som är huvudskyldiga till pandemin. Både laboratoriet och marknaderna var tickande bomber, som borde ha åtgärdats. Istället mörklade de kinesiska myndigheterna epidemin då den bröt ut och vägrade senare att dela med sig av essentiell information.

Wikipedia

Det är väl uppenbart att Kina hemlighållit viktig information om hur epidemin fick sin början i Wuhan. Om det handlar om ett misstag på ett laboratorium eller om viruset härstammar från en "våt" marknad tycker jag att egentligen inte har så stor betydelse. Det är inte heller så stor skillnad om motivet till hemlighållandet var att dölja bristande säkerhet och ett fatalt misstag på laboratoriet eller bara att, så som amerikanska källor även hävdat, vinna tid för att hinna inhandla medicinsk utrustning till normalt pris. Kanske har det inte skett något allvarligt misstag på laboratoriet, men det kunde ha skett och det var man medveten om, liksom man var medveten om risken med marknaderna där man säljer både levande och döda djur. Trovärdigheten i Kinas eget påstående att det aktuella viruset kunde ha planterats i Kina av amerikanska militärer eller CIA får läsarna själva bedöma.

En som ocensurerat kritiserat Kina för spridningen av det "kinesiska viruset" är USA:s president Donald Trump. Dess värre uppfattas Trump inte som speciellt trovärdig ens när han hävdar att han sett hemligstämplad evidens på att SARS-CoV-2 härstammar från ett laboratorium i USA. Trumps lindrigt uttryckt odiplomatiska sätt att sköta relationerna till Kina och hans protektionistiska politiska linje kan ändå i längden leda till att USA och därmed även den övriga världen blir mindre beroende av Kina och Kinavänliga medier, som redan fått ett mycket stort inflytande i Afrika. Å andra sidan är den allmänna trenden att världen blir allt mera beroende av Kina, inte minst via infrastruktur som ägs av kinesiska företag.

Mediernas bevakning av diskussionen om covid-19 i USA påverkas av mediernas antipatier mot Trump. Det ger kanske större genomslag för experter som motsäger Trump och säger att det saknas bevis på att viruset skulle ha spritts från laboratoriet i Wuhan. Klart torde ändå vara att Trump känner till detaljer som han inte borde berätta att han känner till, för att inte avslöja omfattningen av USA:s spionverksamhet i Kina.

Wikipedia

Då medierna utan förberedelse började att bevaka covid-19 och coronakrisen har den vetenskapliga kompetensen och mediernas egen medieläskunnighet satts på prov. De etablerade medierna som nu utger sig för att vara tillförlitliga källor har stora utmaningar med sin egen källkritik. Det publiceras oerhörda mängder av nya rön om viruset SARS-CoV-2 och sjukdomen covid-19. Forskningsrön motsäger varandra och experter är av olika åsikter. Preliminära resultat från studier publiceras undantagsvis långt innan studierna granskats kollegialt.

Uppdraget blir utmanande för journalisterna och de allmänna massmedierna när forskarna tänjer på forskningsetiken. Under rådande kris finns ett dilemma där vetenskapsetik står i konflikt med medicinsk etik. Problematiken är dock inte helt ny. Under svininfluensaepidemin för tio år sedan hamnade docent (numera professor) Markku Partinen i hetluften då han forskade i sambandet mellan svininfluensa och narkolepsi. Partinen anklagades dels för att i väntan på att publicera en vetenskaplig artikel om ämnet inte ha anmält misstankar om att vaccinet H1N1 förorsakade narkolepsi, dels för att i offentligheten via allmänna medier ha varnat för vaccinens biverkningar utan tillräcklig vetenskaplig evidens och utan att det rådde nära på någon vetenskaplig konsensus om sambanden. Medierna kan, åtminstone med facit i hand, knappast klandras för medieuppståndelsen kring Partinens varningar, men som en allmän regel borde journalisterna vara återhållsamma i liknande fall.

Under coronaepidemin är den normala ordningen för tidskrävande. Nya rön och ny kunskap om SARS-CoV-2 och covid-19 görs tillgänglig så fort som möjligt. Dels finns det en oerhörd efterfrågan på ny kunskap, dels blir forskningsrönen snabbt ointressanta då det kommer ny, bättre och säkrare informationen. Detta betyder att medierna får tillgång till forskningsrön som inte hunnit referensgranskas. Forskare i medicin och epidemiologi gör sett ur den medicinska etikens (och lagstiftningens) perspektiv rätt i att omedelbar meddela om nya rön, samtidigt som förfarandet är problematiskt sett ur forskningsetisk synvinkel. Här finns naturligtvis en risk för att forskare söker en genväg till publicitet och finansiering av forskning.

I normala fall brukar forskare publicera pressmeddelanden i samband med att forskningsresultat publiceras i kollegialt granskade artiklar i vetenskapliga tidskrifter. I rådande situation har medierna en mycket svårare uppgift att välja vilka studier man ger publicitet.

För ett drygt årtionde sedan trodde jag på medborgarjournalistiken och bloggarna som informationskällor som kunde avslöja samband som de etablerade massmedierna av olika orsaker teg om eller inte brydde sig om att undersöka. Idag är jag mycket mera kritisk till bloggar och bloggare, inklusive mig själv. Det stora utbudet på alternativa informationskällor gör det svårt att skapa realistiska helhetsbilder av rådande läge.

Åtminstone för nordbor skulle jag rekommendera att i frågor som berör covid-19 förlita sig på etablerade massmedier snarare än på t.ex. bloggar och information som delas på sociala medier. Har mina egna synpunkter på denna blogg överhuvudtaget någon tyngd, så baserar de sig på tidigare insatser inom medborgarjournalistik, studier i matematik och fysik, en doktorsavhandling i filosofi och erfarenhet som universitetslärare i vetenskapsfilosofi. Däremot är jag varken läkare eller epidemiolog och då det gäller själva sjukdomen covid-19 är det närmast personer med utbildning i medicin som man kan vänta sig ha någonting trovärdigt nytt att komma med. Kanske är det även en bra regel att förhålla sig till informationskällor som till försäljare av begagnade bilar: Har källan en allmän trovärdighet som den önskar bevara, så har den inte råd att leverera falska nyheter.

Folkhälsomyndigheten

Jag har tidigare förhållit mig kritisk till den finska och nordiska tilltron till myndigheter,  som inte alltid förtjänar vårt förtroende, men i den rådande coronakrisen tror jag att denna tillit är en styrka. Krisen kan inte lösas lokalt med enskilda hjältedåd, utan måste skötas nationellt och internationellt. Intressant nog uppmanar myndigheterna bl.a. i Sverige befolkningen förutom till handhygien även till källkritik. Källkritiken är naturligtvis speciellt viktig på sociala medier, men källkritiken kunde trots allt även tillämpas på information från myndigheterna. Vad grundar sig myndigheterna sina rekommendationer och sina restriktioner på? Jag tror att en kritisk bevakning av myndigheterna i längden gör att även myndigheterna kommer med bättre rekommendationer och tar klokare beslut om restriktioner.

Vård på liv och död

På min blogg Fallet Sibbo har jag kritiserat kommunreformerna under Matti Vanhanens och Jyrki Katainens regeringar, men inte regeringen Sipiläs social- och hälsovårdsreform, som även inbegriper en landskapsreform. Via den sammanhängande landskapsreformen att är social- och hälsovårdsreformen ämnad att bevara kommunstrukturen där kommunreformerna haft som mål att åstadkomma kommunsammanslagningar. Sote-reformerna hotar inte direkt de mindre kommunernas existens, fastän eller kanske tack vare att kommunernas uppgifter minskar, men det finns försås andra orsaker till att förhålla sig kritisk.

En orsak till att jag förhåller mig kritiskt framgår av själva namnet "social- och hälsovårdsreform". Det handlar, så som jag förstår det, inte bara om en socialreform och en hälsovårdsreform, utan om en reform där hälsovården starkare binds samman med socialvården. Integration av av hälsovården med socialvården är en trend även utan den aktuella social- och hälsovårdsreformen, men sote-reformen påskyndar utvecklingen.

Det finns naturligtvis praktiska skäl att integrera hälsovården med socialvården, inte minst när det gäller vård av åldringar. Samtidigt hotas läkarvårdens och hälsovårdens integritet när ekonomer och samhällsvetare börjar styra och ställa. Hälsovården är naturligtvis beroende av samhällets finansiering och prioriteringar, men den medicinska etiken utgår inte från samhällets intressen, utan från den enskilda patientens bästa och egen önskan.

Enligt läkareden ska läkarens mål vara "att vårda och främja hälsa, att förebygga sjukdom samt att bota sjuka och lindra deras plågor." De två huvudmålen att bota sjuka och lindra deras plågor kan ibland vara i konflikt med varandra. Då patienten lider av en obotlig sjukdom är det centrala målet med vården i regel att lindra smärta. I praktiken kan smärtlindning inom palliativ vård fungera som indirekt dödshjälp. Morfin och annan smärtlindring förkortar patientens liv.

Demens är obotlig, även om demens inte behöver vara smärtsamt för den drabbade. Inom vården i Finland gäller ibland återupplivningsförbud gällande demenspatienter oberoende av patientens och de anhörigas vilja. Återupplivningsförbudet är väl ändå relativt lätt att acceptera för de flesta. Knepigare blir det då demenspatienter även vägras dropp och näring via slang. Det finns läkaretiska motiveringar för att inte hålla patienten vid liv, men hur kan man garantera att de avgörande skälen inte är samhällsekonomiska?

Min svärmor insjuknade i Alzheimers sjukdom för ett par årtionden sedan. Hon har redan i flera år varit sängbunden. Förutom funktionsnedsättningar som torde hänge samman med Alzheimers sjukdom har hon, trots sin höga ålder, varit relativt frisk. En kväll förra månaden lät hennes andning ändå så svår att hon för en natt togs in på sjukhus. På sjukhuset vårdades svärmos närmast med morfin eller motsvarande smärtlindrande och lugnande läkemedel. Hade inte svärmors dotter, som råkar vara min fru, begärt det så hade man knappast tagit några blodprov för att undersöka eventuella infektioner. Det skulle visa sig att svärmor hade lunginflammation, men antibiotika via dropp fick hon inte. Läkaren gick med på att skriva ett recept på vanlig antibiotika att hämta på apotek.

Svärmor hade fått stanna på sjukhuset för att dö där, men min fru önskade att hon skulle "dö" hemma. För att få hjälp att dö erbjöds vi hemsjukhusets palliativa vård, som gick ut på medicinering med opiumbaserade läkemedel. Då svärmor återhämtat sig tyckte min fru att hemsjukhusets tjänster inte längre behövdes. Själv hade jag en dröm där jag slängde ut en skötare med horn i pannan. Istället för smärtlindsring fick svärmor antibiotika tillsammans med mat och vätska.

Egentligen dricker svärmor inte längre. Min fru måste mata vätskan i fast form eller som gelé. Det här är speciellt svårt en varm sommar som denna. På sjukhuset hade ingen matat svärmor, så utan dropp och slang hade hon inte levt länge där även om man minskat på morfindoserna.

Det finns väl ingen som kan säga när det rätta ögonblicket är att dö. Kanske hade det varit bättre för svärmor att dö då hon var intagen på sjukhus. Utan sin dotters vård skulle svärmor ha dött för länge sedan. Läkarna och den offentliga sjukvården skall väl i första hand se till den enskilda patienten, fastän man i bland även hör de anhöriga. Svärmor är ändå inte bara en individ, utan en medlem av vår familj och sin släkt i Italien och USA. Det är inte lätt eller ens möjligt för min fru att avbryta vården för att låta svärmor dö. Vätska, näring och medicinering via dropp hade gjort vården lättare och knappast ökat svärmors lidande.

Under sina sista veckor för drygt fyra år sedan fick min mamma, som hade obotlig canser, smärtlindring med morfin. Mamma fick en till synes smärtfri, värdig och lycklig död, men hade troligtvis levt en tid till utan de höga doserna av smärtlindrande medel. Jag ser inga större etiska problem med smärtlindring som förkortar livet, så länge vården motiveras med smärtlindring. Ur en samhällsekonomisk synvinkel är vård som förkortar lidande förnuftigt. Åtminstone i teorin kunde vårdbesluten tas med beaktande av samhällsnyttan eller social- och hälsovårdsverkets prioriteringar och budget.

När det gäller hälsovården har jag nog större förtroende för chefläkare och chefer med läkarutbildning än för chefer med utbildning i ekonomi eller statsvetenskap. Läkarvården inom den offentliga sektors är som sagt beroende av samhällets resurser, och det är viktigt att hälsovården är organiserad på ett kostnadseffektivt sett, men social- och hälsovårdens riktlinjer får inte strida mot läkaretiken och den enskilda läkarens plikt. Läkarens uppgift är definitivt inte att förkorta liv i syfte att spara på utgifter. Det är viktigt att läkarna kan förlita sig på sin yrkesetik.

Problemet heter nationalism

Efter valet av Jussi Hallo-aho till ordförande för Sannfinländarna motiverade statsminister Juha Sipilä beslutet att inte fortsätta regeringssamarbetet med Sannfinländarna med att partiet under den nya ledningen har en värdegrund som står för långt från Centerns och Samlingspartiets respektive värdegrund. Redan tidigare hade regeringspartierna på grund av olikheterna i värderingar varit tvungna att tänja på gummibandet, men med Halla-aho som ordförande för Sannfinländarna skulle skillnaderna bli för stora. När det visade sig att Sipilä och Samlingspartiets ordförande Petteri Orpo redan före Sannfinländarnas partikongress hade förhandlat med Timo Soini om ett regeringssamarbete med en utbrytargrupp kom pratet om värdegrund att betraktas som rena teatern. Kanske var Sipilä och speciellt Orpo mera oroade för mediebilden än för behovet att ytterligare behöva töja på gummibandet, men det finns kanske ändå någonting i påståendet om olika värdegrunder.

Som ordförande för Sannfinländarna var Timo Soini framför allt en karismatisk och vältalig populist, men som minister visade han sig även vara pragmatiker och opportunist. Soinis personliga värdegrund bottnar speciellt i hans katolska tro, som står i direkt konflikt med den nationalism som Sannfinländarnas nya ledning representerar och som haft ett starkt fotfäste i partiet redan under Soinis tid som partiordförande.

I en intervju för MTV lät Sipilä förstå att regeringspartierna varit tvungna att kompromissa bl.a. då det gällt invandringspolitik. I sammanhanget nämnde Sipilä även att man framför sig har stora "EU-frågor", så som ett fördjupande av försvarssamarbetet och att det förblivit oklart hur Sannfinländarna under Halla-ahos ledning förhåller sig till dessa frågor.

Invandringspolitiken handlar inte bara om hur man mottar och behandlar flyktingar och invandrare. Invandringspolitiken har i nuläget även utrikespolitisk betydelse. Dels är invandringspolitiken en fråga som i princip borde skötas på ett europeiskt plan, dels är invandringspolitiken en fråga som förorsakar splittring inom Europeiska Unionen. Ryssland har för sin del medvetet utnyttjat flyktingströmmar och invandringskritiska opinioner för att splittra EU och lyckades ifjol tvinga Finland till en bilateral överenskommelse för att få slut på flyktingströmmen över östgränsen.

Ryssland kan tacka invandringen för att britterna röstade för ett utträde ur EU. I flera andra länder har invandringsfrågan gett vind i seglen åt nationalistiska partier. Liksom Ryssland stödde valet av en populistisk nationalist till USA:s president har Ryssland på olika sätt stött nationalistiska och främlingsfientliga partier i Europa. Eftersom nationalismen splittrar Europa, Nato och hela Västvärlden går nationalisterna Rysslands intresse. Samtidigt har Ryssland lyckats skapa goda relationer till nationalistiska ledare och partier.

Innan Timo Soini utnämndes till utrikesminister antydde även han att Finland endast borde se till det nationella intresset och inte stöda en handelsbojkott riktad mot Ryssland. I egenskap av utrikesminister har Soini ändå stått fast vid EU:s gemensamma politik. Man kan bara föreställa sig hur finlandiserat Finland kunde ha blivit utan medlemskapet i EU.

Nationalister motsätter sig ofta medlemskap i EU med hänvisning till att medlemskapet står i konflikt med landets suveränitet. Paradoxalt nog är det för en yttre makt speciellt lätt att utöva påtryckningar just mot nationalistiska ledare, partier och regeringar. Liberala rättsstater med oberoende domstolar och medier och med medlemskap i internationella samarbetsorgan är svåra att finlandisera, men nationalistiska maktutövare som gör anspråk på folkets mandat är lätta att göra till marionetter.

Till den klassiska strategin att splittra och härska hör att uppmuntra och stöda nationalister, även om nationalismen ibland vänder sig mot imperiet som utnyttjat det för sina syften. Bakom Rysslands stöd av den fennomanska rörelsen på 1800-talet fanns naturligtvis ryska intressen. Det är ingen tillfällighet att fennomanerna representerade undfallenhet där svekomanerna representerade konstitutionalism och liberalism. Den fennomanska undfallenheten och dess återkomst under Kekkonen-tiden är ett ömt kapitel i Finlands historia, som man fortfarande har svårt att diskutera. Även med tanke på relationerna till Ryssland verkar det igen vara svårt för politikerna att öppet diskutera Finlands utrikespolitik. Det är lättare att tala om värdegrund.

Halla-ahos ovilja att låta Soini fortsätta som utrikesminister var nog den definitivt sista spiken i kistan för Sannfinländarna som regeringsparti. Värdegrunder och invandringspolitik kan man man tänja på, men utrikespolitiken är allt för viktig för att regeringen Sipilä skulle ha kunnat fotsätta regeringssamarbetet med Sannfinländarna efter partikongressen i början av juni. Att Finland redan är återfinlandiserat kan man se i bl.a. presidentens försiktiga uttalanden om ett eventuellt finländskt Nato-medlemskap. Hittills har Finland ändå lyckats balansera mellan goda bilaterala relationer till östra grannlandet och ett pålitligt medlemskap i EU. Relationerna till Ryssland är framför allt presidentens ansvarsområde, medan regeringen ansvarar för EU-politiken. Med en ny utrikesminister som representerat Halla-ahos Sannfinländare fanns det stor risk för att balansen skulle rubbas. Nationalismen hade hotat Finlands oberoende.

Skuggan i regnet

Illustrationen till ledaren i dagens nummer av Helsingin Sanomat ger en träffande bild av regeringen Sipiläs dilemma. Den medicin som regeringen föreslår är besk för arbetstagarna, men faller arbetsgivarparten i smaken. Det är lätt att uppleva att Juha Sipilä går näringslivets intressen och att EK gömmer sig bakom regeringens rygg. Kanske finns det en poäng i att paraply på finska heter sateenvarjo och att varjo även kan betyda skugga.

I verkligheten är Finlands näringsliv EK en belastning för regeringen. Bildligt uttryck torde statsministern hellre stå i regnet än under Jyri Häkämies paraply. Gårdagens demonstration var delvis oppositionens och i synnerhet vänsterns inklusive De grönas demonstration mot regeringen. Om socialdemokraterna suttit med i  regeringen, hade förslaget till en "tvingande lag" inte varit möjlig, men FFC hade knappast haft så svårt att godkänna regeringens målsättning eller varit så ovilligt att förhandla utgående från regeringens villkor. Att Lauri Lyly står bakom Antti Rinne eller vice versa är så självklart att vi  knappast kommer att få se några skämtteckningar med Lyly och Rinne som håller paraplyet för varandra. Däremot föranleder banden mellan arbetsgivarparten och regeringspartierna en misstro, som oppositionen, FFC och skämttecknare inte är sena att utnyttja.

Misstron är berättigad, fastän Sipilä inte torde ha några speciellt förtroendefulla relationer till EK. Situationen var en annan under regeringen Katainen, då Häkämies kontroversiellt tillträdde som VD för EK. I regeringen hade Hämämies gett statsminister Jyrki Katainens sitt lojala stöd, men vid arbetsmarknadsuppgörelsen i mars 2013 var det Katainen som - allt för uppenbart - backade upp Häkämies och arbetsgivarparten. (Se mitt blogginlägg "Katainen, Häkämies och Vapaavuori".) Regeringen Katainens ovillkorliga eftergift för eller gåva till EK till ett värde av en miljard euro försämrar nu möjligheterna till en överenskommelse. Katainens skugga faller ännu över EK och i förlängning över regeringen.

Finlandisering

Fallet Krim och utvecklingen i Ukraina har under de senaste månaderna föranlett diskussion om ett eventuellt finländskt medlemskap i Nato. Åtminstone på Hufvudstadsbladets insändarsidor har flera debattörer tagit avstånd från ett Nato-medlemskap och samtidigt direkt eller indirekt förespråkat en återgång till Paasikivi-Kekkonen-linjen. En del inlägg har varit ologiska. Samtidigt som man kritiserar Nato-anhängare för att utan anledning försöka skrämma folk för Ryssland hävdar man att ett Natomedlemskap skulle vara en farlig provokation mot Ryssland.

Om Ryssland är så ofarligt, så borde väl ett medlemskap i Nato inte vara så riskfyllt. Motståndarna till Nato menar dock även att ett medlemskap i Nato skulle skada Finlands ekonomi, som i hög grad är  beroende av handel med Ryssland. Många har på liknande sätt kritiserat de ekonomiska sanktionerna mot Ryssland och t.o.m. Finlands medlemskap i EU.

Med tanke på landets säkerhet borde man i Finland välkomna så väl USA:s som EU:s sanktioner med anledning av annekteringen av Krim och stödet till ryska separatister i Ukraina. Rysslands grannländer så som Finland skadas kanske ekonomiskt mest av sanktionerna, men har även den största orsaken att stöda dem. Skulle vi i Finland känna oss säkrare om västvärlden inte reagerade på övergreppen mot Rysslands grannländer?

Det är klart att den nationella säkerheten har ett pris. Försvarsanslagens storlek är en prioriteringsfråga, men när det gäller de ekonomiska sanktionerna mot Ryssland och dess skadeverkningar på finsk ekonomi så har Finland mycket begränsade möjligheter att påverka sitt eget öde. Däremot kan Finland långt välja i hur stor utsträckning landet på sikt är ekonomiskt beroende av Ryssland.

Dess värre är inte bara vänstersinnade antiamerikaner som motsätter sig ett Nato-medlemskap. Även inom Centern och Sannfinländarna finns det inflytelserika politiker som starkt prioriterar ekonomiska intressen framom säkerhetspolitiska, fastän de kanske hävdar att landets säkerhet bäst tryggas genom goda relationer med Ryssland.

Sannolikheten för att det skall uppstå en militär konflikt mellan Finland och Ryssland lär lyckligtvis vara liten. Däremot finns det en uppenbar risk för att Finland åter finlandiseras. Om Finland inte behöver Nato för att skydda landet mot ett ryskt militärt hot, så behövs ett finskt Nato-medlemskap för att skydda landet mot självcensur och ett självvalt politiskt beroende av Ryssland.

Regeringsprogrammet

Regeringsprogrammet har blivit en tvångströja, säger näringsminister Jan Vapaavuori (saml) i dagens Helsingin Sanomat. Metaforen är träffande och kritiken berättigad. Det har varit direkt pinsamt att höra finländska politiker i ur och skur hänvisa till regeringsprogrammet, som om det vore ett heligt kanon. Världsläget förändras, men Finland kan inte anpassa sin politik, eftersom regeringen är bunden att följa regeringsprogrammet. I mitt första inlägg på denna blogg "Vapaavuori och regeringsprogrammet" från den 13 juli ifjol noterar jag att finansminister Jutta Urpilainen (sdp) säger att Finland inte kan bevilja lån utan garantier, eftersom det skulle strida mot regeringsprogrammet. Urpilainens uttalande var ett  svar på Vapaavuoris utspel i Helsingin Sanomat, där Vapaavuori sagt att det inte är rationellt av Finland att kräva garantier för lån till spanska banker.

Vapaavuori har de senaste dagarna talat och skrivit en hel om global strukturförändring. I dagens Helsingin Sanomat noterar Vapaavuori att regeringsprogrammet inte ger några direktiv för hur man borde agera i detta läge. Kanske är närinsministern frustrerad över att inte ha fria händer att i samband med den globala strukturförändringen driva sin egen högerpolitiska linje, men Vapaavuori kritiserar regeringsprogrammets ställning på ett allmännt plan:

Hallitusohjelmasta on tullut puolijumalallinen instituutio, jossa on määritelty kaikki isot asiat. Ja isoja asioita voidaan tehdä vain, jos ne ovat hallitusohjelmassa

Vapaavuori träffar rätt i sin kritik, men han är själv medskyldig till att regeringsprogrammet har fått den roll som det har idag. Seden att regeringen och ministrarna till punkt och prick måste följa regeringsprogrammet är relativt ny och fick sin nuvarande form under regeringen Vanhanen II. Ännu regeringen Vanhanen I inledde den stora kommunreformen KSSR, fastän reformen inte omnämndes i regeringsprogrammet.Vappavuori deltog för första gången vid regeringsförhandlingarna år 2007, då han svarade för kommun- och regionpolitiken. För första gången skrevs i regeringsprogrammet då in en så kallad metropolprogram. Metropolpolitiken torde långt ha baserat sig på överenskommelser som gjorts mellan Vanhanen och Helsingfors i samband med förhandlingarna om KSSR året innan.

I regeringen Vanhanen II var det inte minst bostadsminister Jan Vapaavuori som såg till att den överenskomna metropolpolitiken och regeringsprogrammet i allmänhet följdes. Vid de senaste regeringsförhandlingarna var det igen Vapaavuori som för Samlingspartiets del förhandlade om kommunpolitiken och en ny kommunreform skrevs in i regeringsprogrammet. Vapaavuori utnämndes inte till minister denna gång (förrän Jyri Häkämies avgick), men regeringsprogrammet behöll sin roll som rättesnöre.

Katainen, Häkämies och Vapaavuori

Regeringens beslut att sänka företagsbeskattningen läckte ut till arbetsgivarcentralen EK. Det hävdar åtminstone FFC-direktören Matti Tukiainen i ett blogginlägg med rubriken "Joulupukki kävi Etelärannassa". Före Tukiainen publicerade sitt inlägg idag hade Akava-basen Sture Fjäder redan igår publicerat en Facebook-uppdateringa där man på finska och svenska kan läsa följande:

Funderar varför inte regeringen kopplade ihop sänkningen av samfundsskatten med arbetsmarknadsuppgörelsen, för de ville verkligen ha en uppgörelse. Arbetstagarparterna var villiga att göra en moderat uppgörelse med tyngdpunkt på syyselsättningen [sic], men motparten rörde sig verkliget [sic] litet. Därför har jag ställt mig själv frågan, att var sanningen den att de visste på förhand att regeringen tänker sänka skatten med nästan en miljard?

Regeringens beslut att sänka företagsbeskattningen väckte omedelbart förundran? Varför var regeringen beredd att avstå nästan en miljard i skatteintäkter, fastän det inte blev något centralt avtal mellan arbetsgivar- och arbetstagarparterna? Timo Soini kallade träffande skattebeslutet "En villkorslös present till EK". Det ser verkligen inte bra ut, när statsminister Jyrki Katainen i enlighet med EK:s önskemål skänker sin gamla förtrogna vän Jyri Häkämies, som är VD för EK. Fast gåvan hade kanske varit ännu värdefullare för Häkämies perrsonligen, ifall det blivit ett avtal. Då hade Häkämies kunnat ta åt sig äran för ett tillfredsställande förhandlingsresultat. Nu kan förhandlingarna bli svåra för EK och Häkämies i höst.

De nära relationerna mellan Häkänen och Katainen föranleder misstankar i sig. I själva verket var utnämningen av regeringen Katainens näringsminister till verkställande direktör för Finlands näringsliv EK kontroversiellt speciellt med tanke på de nära banden till regeringen. Frågan är om allt ändå gick så som Katainen hade tänkt sig det. Eller var sänkningen av företagsskatten egentligen tänkt att hjälpa fram ett avtal, men då Katainen redan hade kommit överens om skattesänkningen med regeringskumpanerna ...

Häkämies valdes med stor kontrovers till EK:s nya VD efter att hans föregångare Mikko Pukkinen kritiserats för det förra ramavtalet, som inte tillfredsställde alla inom företagsparten. Det hade minsann inte sett bra ut om även Häkämies hade tvingats gå med på ett för EK ogynnsamt avtal. Frågan är om Häkämis lämnade ministerposten för att bli ny VD för EK eller om Pukkinen måste gå för att ge rum för Häkämis. Knappast hade kritiken mot Pukkinen varit lika hård, ifall Häkämies inte stått till förfogande som hans efterträdare. Behövde Häkämies kanske ett nytt jobb för att i sin tur ge rum för Jan Vapaavuori i regeringen?

Katainen hade med säkerhet föredragit att ha Häkämies som näringsminister framom Vapaavuori. När Katainen kontroversiellt lät Häkämies gå till EK får han finna sig i misstro och spekulationer. Var Katainen kanske tvungen att ta Vapaavuori med i regeringen för att Vapaavuori inte var nöjd med hur regeringen skött kommunreformen, speciellt ur Helsingfors perspektiv? Med Vapaavuori som den samlingspartistiska riksdagsgruppens ordförande hade den interna kritiken mot Katainen kunnat växa sig allt för stark. Frågan är om Vapaavuoris medverkan i regeringen indirekt kostat skattebetalarna en miljard.

Vapaavuori och regeringsprogrammet

Jan Vapaavuori har till Helsingin Sanomat sagt att det inte är rationellt av Finland att kräva garantier för lån till spanska banker. Jag tror att Vapaavuori här har rätt. En annan sak är att det inte är moraliskt rätt att Finland måste bevilja lån utan garantier. Föga överraskande får Vapaavuoris utspel kritik även från regeringshåll, samtidigt som uttalandet något förvrängs i medierna. Jutta Urpilainen intar i den aktuella frågan närmast en populistisk linje och säger till Helsingin Sanomat att "Vapaavuori spelar i Spaniens lag". Skälen är kanske främst inrikespolitiska, men motiveringen är allt annat än populistisk: Finland kan inte bevilja lån utan garantier - för att det strider mot regeringsprogrammet!

Finland har en regering som inte kan anpassa sig efter förändringar i omvärlden, eftersom regeringen alltid först och främst måste följa regeringsprogrammet. Det är klart att det inte är lätt att hålla samma en kaolisationsregering, men idén att regeringen alltid måste följa regeringsprogrammet är ganska ny. Under regeringen Matti Vanhanen II var statsministern allt för svag för att leda regeringen. Matti Vanhanen fungerade närmast som en tjänsteman, vars uppgift var att verkställa regeringsprogrammet. Det var inte minst bostads- och metropolminister Jan Vapaavuori som såg till att statsministern till punkt och pricka följde regeringsprogrammet, i vilket för första gången ingick ett "metropolprogram".

I det nuvarande regeringsprogrammet finns inget skilt metropolprogram och Vapaavuori är inte själv minister i regeringen Katainen.