Problemet heter nationalism

Efter valet av Jussi Hallo-aho till ordförande för Sannfinländarna motiverade statsminister Juha Sipilä beslutet att inte fortsätta regeringssamarbetet med Sannfinländarna med att partiet under den nya ledningen har en värdegrund som står för långt från Centerns och Samlingspartiets respektive värdegrund. Redan tidigare hade regeringspartierna på grund av olikheterna i värderingar varit tvungna att tänja på gummibandet, men med Halla-aho som ordförande för Sannfinländarna skulle skillnaderna bli för stora. När det visade sig att Sipilä och Samlingspartiets ordförande Petteri Orpo redan före Sannfinländarnas partikongress hade förhandlat med Timo Soini om ett regeringssamarbete med en utbrytargrupp kom pratet om värdegrund att betraktas som rena teatern. Kanske var Sipilä och speciellt Orpo mera oroade för mediebilden än för behovet att ytterligare behöva töja på gummibandet, men det finns kanske ändå någonting i påståendet om olika värdegrunder.

Som ordförande för Sannfinländarna var Timo Soini framför allt en karismatisk och vältalig populist, men som minister visade han sig även vara pragmatiker och opportunist. Soinis personliga värdegrund bottnar speciellt i hans katolska tro, som står i direkt konflikt med den nationalism som Sannfinländarnas nya ledning representerar och som haft ett starkt fotfäste i partiet redan under Soinis tid som partiordförande.

I en intervju för MTV lät Sipilä förstå att regeringspartierna varit tvungna att kompromissa bl.a. då det gällt invandringspolitik. I sammanhanget nämnde Sipilä även att man framför sig har stora "EU-frågor", så som ett fördjupande av försvarssamarbetet och att det förblivit oklart hur Sannfinländarna under Halla-ahos ledning förhåller sig till dessa frågor.

Invandringspolitiken handlar inte bara om hur man mottar och behandlar flyktingar och invandrare. Invandringspolitiken har i nuläget även utrikespolitisk betydelse. Dels är invandringspolitiken en fråga som i princip borde skötas på ett europeiskt plan, dels är invandringspolitiken en fråga som förorsakar splittring inom Europeiska Unionen. Ryssland har för sin del medvetet utnyttjat flyktingströmmar och invandringskritiska opinioner för att splittra EU och lyckades ifjol tvinga Finland till en bilateral överenskommelse för att få slut på flyktingströmmen över östgränsen.

Ryssland kan tacka invandringen för att britterna röstade för ett utträde ur EU. I flera andra länder har invandringsfrågan gett vind i seglen åt nationalistiska partier. Liksom Ryssland stödde valet av en populistisk nationalist till USA:s president har Ryssland på olika sätt stött nationalistiska och främlingsfientliga partier i Europa. Eftersom nationalismen splittrar Europa, Nato och hela Västvärlden går nationalisterna Rysslands intresse. Samtidigt har Ryssland lyckats skapa goda relationer till nationalistiska ledare och partier.

Innan Timo Soini utnämndes till utrikesminister antydde även han att Finland endast borde se till det nationella intresset och inte stöda en handelsbojkott riktad mot Ryssland. I egenskap av utrikesminister har Soini ändå stått fast vid EU:s gemensamma politik. Man kan bara föreställa sig hur finlandiserat Finland kunde ha blivit utan medlemskapet i EU.

Nationalister motsätter sig ofta medlemskap i EU med hänvisning till att medlemskapet står i konflikt med landets suveränitet. Paradoxalt nog är det för en yttre makt speciellt lätt att utöva påtryckningar just mot nationalistiska ledare, partier och regeringar. Liberala rättsstater med oberoende domstolar och medier och med medlemskap i internationella samarbetsorgan är svåra att finlandisera, men nationalistiska maktutövare som gör anspråk på folkets mandat är lätta att göra till marionetter.

Till den klassiska strategin att splittra och härska hör att uppmuntra och stöda nationalister, även om nationalismen ibland vänder sig mot imperiet som utnyttjat det för sina syften. Bakom Rysslands stöd av den fennomanska rörelsen på 1800-talet fanns naturligtvis ryska intressen. Det är ingen tillfällighet att fennomanerna representerade undfallenhet där svekomanerna representerade konstitutionalism och liberalism. Den fennomanska undfallenheten och dess återkomst under Kekkonen-tiden är ett ömt kapitel i Finlands historia, som man fortfarande har svårt att diskutera. Även med tanke på relationerna till Ryssland verkar det igen vara svårt för politikerna att öppet diskutera Finlands utrikespolitik. Det är lättare att tala om värdegrund.

Halla-ahos ovilja att låta Soini fortsätta som utrikesminister var nog den definitivt sista spiken i kistan för Sannfinländarna som regeringsparti. Värdegrunder och invandringspolitik kan man man tänja på, men utrikespolitiken är allt för viktig för att regeringen Sipilä skulle ha kunnat fotsätta regeringssamarbetet med Sannfinländarna efter partikongressen i början av juni. Att Finland redan är återfinlandiserat kan man se i bl.a. presidentens försiktiga uttalanden om ett eventuellt finländskt Nato-medlemskap. Hittills har Finland ändå lyckats balansera mellan goda bilaterala relationer till östra grannlandet och ett pålitligt medlemskap i EU. Relationerna till Ryssland är framför allt presidentens ansvarsområde, medan regeringen ansvarar för EU-politiken. Med en ny utrikesminister som representerat Halla-ahos Sannfinländare fanns det stor risk för att balansen skulle rubbas. Nationalismen hade hotat Finlands oberoende.