Donald Trump har i medier allmänt utmålats som ett hot mot demokratin. Att enskilda populistiska politiker och partier målas ut som en fara för demokratin är inte ovanligt, men i USA är det en demokratiskt vald och återvald president som betraktas som en fara. Trump kan uppfattas som ett hot mot mycket, men han är inte nödvändigtvis ett hot mot demokratin i USA. Huruvida Trump verkligen är ett hot mot demokratin beror långt på vad man ger för innebörd åt ordet "demokrati". Man kan även argumentera för att Trump i rollen som president stärkt den amerikanska demokratin på bekostnad av vad en del skulle betrakta som ett ämbetsmannavälde. Att Trumps utrikespolitik och ledarstil på ett globalt plan inte främjar liberal demokrati och den liberala världsordningen är en annan sak. (Se mina inlägg "Är Pax Americana över?" och "Amerikansk mjuk makt i förfall".)
Begreppet demokrati
Trumps sätt att leda världens mäktigaste nation går emot vad som förväntas av en statschef. Bilden av Trump som president präglas starkt av hans narcissistiska personlighetsdrag, hans falska eller ogrundade påståenden samt hans spontana, konfronterande och taktlösa sätt att uttala sig. Trumps transaktionella utrikespolitik, som bygger på bilaterala deals snarare än multilateralt samarbete, är okonventionell och färgad av hans bakgrund i fastighetsbranschen..
Uppfattningen om Trump har alldeles speciellt påverkats av hans ifrågasättande av valresultatet i presidentvalet år 2020, vilket anses ha undergrävt förtroende för demokratiska processer. Bakom Trumps originalitet, oortodoxa agerande och all negativa mediepublicitet döljer sig dock en amerikansk politisk kultur och en syn på demokrati som är viktig att förstå för att begripa sig på Trump i rollen som president. För att kunna samarbeta med och bedöma förutsättningarna att samarbeta med USA som en parter och allierad är det viktigt att förstå sig på den amerikanska demokratin, dess inneboende motstridigheter och dess olika tolkningsmöjligheter. För att kunna bedöma demokratins tillstånd i USA, måste vi naturligtvis även diskutera begreppet "demokrati" och olika typer av demokrati.
.jpg) |
| Donald Trump by Gage Skidmore - Wikipedia |
Under den grekiska antiken betecknad man med ordet demokratia inte bara folkstyre, utan även en politik där makthavaren grundar sin maktställning på folkets stöd och på ett sätt som idag närmast skulle kallas populism. Platon och Aristoteles kritiserade "demagogerna" i den atenska demokratin för att inte se till det allmännas bästa, utan endast till en viss folkgrupps kortsiktiga intressen. Det är inte sökt att här dra paralleller till Trump. Trumps väljarkår består till stor del av lägre utbildade invånare på landsbygden och i före detta industriorter, vars industri stängts ned som en följd av globalisering och övergången till det postindustriella samhället och som därför tilltalas av protektionism och slagorden "America first".
Normbrytande politik
Vad Trump uppenbart utmanar är förtroendet för federala institutioner, oskrivna normer och gränserna för presidentens ingripande. Hur tidigare presidenter ingripit i rättsprocesser eller rösträkningar kan vi kanske inte veta, men Trump agerar väldigt öppet på ett normbrytande sätt när han åberopar sitt mandat, som han anser sig fått av väljarna. Öppenheten kan hos anhängarna gynna förtroendet för Trump personligen, men skada förtroendet för institutionerna inklusive Vita huset och presidenten som institution. Kontrasten är speciellt stor i förhållande till Joe Biden, som redan p.g.a. svikande hälsa inte klarade av att hålla alla trådar i sin hand, men vars administration länge lyckades upprätthålla fasaden.
Genom att inte lyssna på meriterade rådgivare eller förankra beslut ger Trump ett intryck av att vara en auktoritär ledare, men en president med en auktoritär ledarstil gör i sig inte USA till en auktoritär stat. Trump har för tillfället även en relativt stark position tack vare att republikanerna har makten i båda kamrarna i kongressen och originalistiska domare, som utnämnts av republikanska presidenter, är i majoritet i Högsta domstolen.
 |
| Panorama of United States Supreme Court Building at Dusk - Wikipedia |
När Trump kört över federala, "demokratiska" institutioner har det tolkats som ett hot mot demokratin, men maktfördelningen eller systemet med checks and balances har inte satts ur system. Möjligheten att överklaga lägre domstolars beslut är en del av det amerikanska rättsväsendet, fastän det kan se ut som bristande respekt för maktfördelningsprincipen när Trump angripit jurister och beskyllt domare som försökt stoppa hans order för aktivism. I slutändan är det Högsta domstolen som avgör hur makten mellan presidenten och de federala myndigheterna skall fördelas och i Högsta domstolen är alltså de konservativa originalisterna i majoritet.
Olika juridiska filosofier
Medan "liberala" domare och jurister omfamnar en "levande konstitution" (living constitution) som anpassas efter dagens värderingar och behov, tenderar originalister att tolka konstitutionen bokstavligt utifrån dess ursprungliga innebörd. Om man generaliserar kan man säga att den originalistiska synen ger presidenten full kontroll över den verkställande makten, inklusive rätten att avskeda alla dess chefer. Denna syn på presidentens maktbefogenheter, som på engelska benämns Unitary Executive Theory, kan vara svår att förstå i Norden, där myndigheter och tjänstemän är relativt oberoende och där så kallat ministerstyre är direkt förbjudet.
Redan under valkampanjen år 2025 varnades det i medier för ett dokument under namnet Project 2025, som publicerats av den konservativa tankesmedjan The Heritage Foundation. I dokumentet föreslås det bl.a. att man under en republikansk president skulle avveckla undervisningsdepartementet och andra federala myndigheter samt avskeda tusentals tjänstemän. Under valkampanjen tog Trump delvis avstånd från dokumentet eller tankesmedjans program, men han ställde sig även bakom flera av initiativen, som han senare drivit i egenskap av president. Det av Trump tillsatta "effektiviseringsdepartementet" DOGE (Department of Government Efficiency), som fram till juni 2025 leddes av Elon Musk, har till uppgift just att föreslå var man skall skära ner i den federala administrationen.
Till saken hör att federala tjänstemän i hög grad tenderar att stöda det demokratiska partiet och därför även kan tänkas ha ett direkt politiskt intresse i att önska behålla ett oberoende till en republikansk president. Däremot tenderar republikaner att anse att delstaterna har eller bör ha en större självständighet i förhållande till federationen, vilket ur en republikansk synvinkel berättigar nedskärningar och nedkörningar av federala myndigheter så som undervisningsministeriet.
Den "djupa staten"
Ur ett republikanskt perspektiv kan således federala myndigheter och tjänstemän som motarbetar presidentens politik uppfattas som en "djup stat" (deep state), som utövar makt utan politiskt mandat från folket. Tjänstemännen styrs i sina uppgifter naturligtvis av lagar, som stiftats av demokratiskt valda kongressledamöter, men de kan uppfattas ha en egen agenda som är i konflikt med presidentens. Att federala tjänstemän, speciellt i Washington DC, tenderar att identifiera sig som demokrater torde hänga samman dels med demokraternas syn på myndigheternas roll, dels på att högutbildade, speciellt inom relevanta studieområden, i hög grad sympatiserar med det demokratiska partiet. De federala tjänstemännen delar långt värderingar och världsbild med journalistkåren så att tjänstemän och mediefolk tillsammans både kulturellt och politiskt bildar ett "liberalt" eller vänsterorienterat dominerande "etablissemang". (Se mitt inlägg "Resistenta politiker".)
Att Trump benämnt tjänstemän deep state och kallat medierna "folkets fiende" uppfattas ur de progressiva tjänstemännens och mediernas synvinkel naturligtvis som illa eller rentav "farligt". Begreppet "djup stat" kommer ursprungligen från det sekularistiska Turkiet före Recep Erdoğan, där makten ytterst fanns hot ett kemalistiskt nätverk, som kontrollerade så väl militären som rättsväsendet. I USA eller i den amerikanska administrationen finns det inga och har inte funnits några motsvarande inofficiella nätverk och allt för långt dragna paralleller till den djupa staten i Turkiet är närmast att betraktas som konspirationsteorier. (Se mitt blogginlägg "Konspirationsteoriernas år 2020".) Lika väl kan det finnas en poäng i att med hjälp av analogin till det tidigare kemalistiska Turkiet lyfta fram tjänstemannakårens inflytande och makt.
De konservativa amerikanerna kan uppfatta Trumps hårda tag som nödvändiga angrepp på ett korrupt eller ofosterländskt etablissemang, som verkar mot det amerikanska folkets eller de vanliga amerikanernas intressen. En annan sak är att varken Trump eller hans anhängarna nödvändigtvis har kompetensen att bedöma hur diplomati, internationellt samarbete och amerikansk mjuk makt indirekt påverkar gemensamma amerikanska intressen. Att Trump i tillsättningen av sin administration prioriterat lojalitet framom kompetens är illa för allmänna amerikanska intressen, men går mot meritokratiska snarare än demokratiska principer.
Ideologisk polarisering
Att Trump väckt så stark kritik handlar inte bara om hans sätt att utöva makt, utan även på att han uppfattas stå på det obildade och ofta konservativa folkets sida mot det bildade etablissemanget i det starkt polariserade amerikanska samhället. Trots att det demokratiska partiet anses stå till vänster och det republikanska partiet till höger är det idag snarare republikanerna som vänder sig till den traditionella arbetarklassen, medan demokraterna värnar om olika historiskt sett diskriminerade och marginaliserade grupper. (Se mitt inlägg "Kulturkriget och kriget i Ukraina".) För det relativt välställda och priviligierade bildade eliten är det en mindre uppoffring att vara progressiv när det kommer till transpersoners rättigheter än då det gäller ekonomisk utjämning till stöd för befolkningsgrupper och regioner som inte gynnats av frihandel och globalisering.
Motsvarande utveckling har ägt rum i Norden och hela Europa, där grupper som tidigare tenderade att rösta vänster har sökt sig till populistiska eller nationalistiska högerpartier. I USA är dock de konservativa starkare än i Europa och den amerikanska kristna högern försvarar konsekvent traditionella värderingar och ifrågasätter värdegrunden hos den så kallade woke-vänstern, som står för bl.a. identitetspolitik, inkludering och politisk korrekthet.
Motstånd mot genusideologi
I en tid då man i Europa ofta bedömer demokratins tillstånd utgående från hur regeringar förhåller sig till Pride-festivaler är det lätt att uppfatta Trump som en reaktionär, antidemokratisk kraft. Trump undertecknade i början av sin andra mandatperiod flera exekutiva order som påverkar transpersoner och bl.a. förbjöd dem att tjänstgöra i den amerikanska militären. Trump avskaffade även DEI-programmen inom den federala administrationen och han har av sin anhängare uppfattats som en symbol för motståndet mot vänsterliberal genusideologi. Frågan om transpersoners rättigheter splittrar dock även vänstern och de sexualpolitiska organisationerna.
 |
| Rachel Levine Karine Jean-Pierre 2022 - Wikipedia |
Olika minoritetsgrupper inklusive homosexuella har fortfarande en relativt stark ställning i USA, åtminstone i de flesta delstaterna, trots att Trump genom order även återtagit vissa federala skydd mot representanter för HBTQ+ eller sexuella minoriteter i allmänhet. I den starkt polariserande abort-frågan har Trump inte tagit klar ställning, utan närmast försvarat Högsta domstolens beslut att överföra eller återföra lagstiftningsmakten till delstaterna. I princip begränsas presidentens makt då ansvar flyttas till delstaterna. I delstater där rätten till abort begränsats som en följd av Högsta domstolens beslut riktas agget dock direkt mot Trump, som trots allt uttryckt stöd för traditionella familjevärden.
Liberal och auktoritär demokrati
Då Trump agerat egenmäktigt och uttryckt beundran för ledare i auktoritära stater så som Kina, Ryssland och Nordkorea, har Trump ansetts styra USA i auktoritär riktning. Det har rentav hävdats att USA inte längre entydigt är en liberal demokrati, utan på väg att bli en "auktoritär demokrati", där det visserligen ordnas demokratiska val men där kriterierna på liberal demokrati i övrigt inte uppfylls. Kännetecknande för en liberal demokrati anses förutom demokratiska val även vara maktfördelning, rättssäkerhet, rättigheter för minoriteter, fria medier och yttrandefrihet.
Fria medier och yttrandefrihet
Vad fria medier beträffar har Trump i viss mån ställt krav på medier. Det finns indikationer på att nyhetsbyrån AP (Associated Press) fått begränsad tillgång till Vita huset p.g.a. att man fortsatt kalla Mexikanska golfen för Mexikanska golfen i strid mot Trumps kampanj kallad "Restoring Names That Honor American Greatness", men det finns minsann fortfarande oppositionella medier i USA. Trumps verbala angrepp på medier har hävdats öka våldet mot journalister, men det begränsar åtminstone inte formellt mediernas frihet. I själva verket representerar största delen av de etablerade amerikanska massmedierna den demokratiska oppositionens perspektiv. Det främsta undantaget är TV-kanalen Fox News, som har en öppet konservativ linje.
%20(1).jpg) |
| President Trump's First 100 Days - Wikipedia |
Då Trump ställt krav på finansiering av universitet har det hävdats att den fria forskningen är hotad, men man kan även hävda att de amerikanska universiteten fortfarande domineras av demokrater och vänsterideologi och att dess beroende av federal finansiering är relativt liten. En del utländska forskare och studerande har varit rädda för att oönskade åsikter kunde försvåra möjligheterna att få visum till USA, men yttrandefriheten har allmänt taget knappast försämrats under Trumps tid vid makten. Tvärtom var hotet mot yttrandefriheten som förknippas med krav på politisk korrekthet, cancel culture och nätcensur en orsak för många amerikaner att i senaste val rösta på Trump.
Demokrater och republikaner
Själva ordet "demokrati" är i sig synnerligen missbrukat och urvattnat. De flesta suveräna stater, inklusive Nordkorea, gör anspråk på att vara demokratier. Nordkorea heter officiellt Demokratiska Folkrepubliken Korea liksom Östtyskland (DDR) hette Tyska Demokratiska Republiken och betraktade sig som en "folkdemokrati". Där ordet "demokrati" kommer från antik grekiska och är sammansatt av orden dēmos (δῆμος = folk) och kratos (κράτος = styre) kommer ordet "republik" från latin och är en sammansättning av orden res (angelägenhet) och publica (som tillhör folket). Begrepp som "demokratisk folkrepublik" antyder att det även för diktaturer kan vara viktigt att ge ett sken av att makthavarna har folkets mandat.
Då det demokratiska partiet i USA antog sitt namn lär det ha syftat på bl.a. ett motstånd mot en stark federal makt, medan det republikanska partiet, vars namn syftar på republikanska ideal som rättsstat och styre utan monarki, grundades speciellt som en reaktion mot slaveriet. Sedan dess har partierna förändrat inriktning och delvis bytt väljargrupper, men för amerikaner kan begreppet "liberal demokrati" (liberal democracy) vara problematiskt och missvisande då det lätt associeras med både vänster (liberal) och det demokratiska partiet. Det borde dock inte finnas några sakliga hinder för republikaner eller Trump-administrationen att fullt förbinda sig till den liberala demokratins spelregler eller att som tidigare republikanska presidenter stöda liberala demokratier internationellt.
Demokrati och konstitutionell republik
Demokrati definieras ibland som ett styre där makten utgår från folket. Styrelseformen i de nordiska länderna bygger på folksuveränitetsprincipen enligt vilken all offentlig makt utgår från en folkvald församling, riksdagen. I de nordiska länderna finns det i princip inga konstitutioner eller konstitutionsdomstolar som kan begränsa folkets representanter i dess maktutövande. Maktfördelningsprincipen enligt Montesquieus modell är därmed inte helt förverkligad i Norden. (Se mitt blogginlägg "Rättsstatsprincipen och maktfördelning" samt mitt inlägg "Maktfördelning kontra folksuveränitet. Den 31 december 2011" i bloggen Fallet Sibbo.) I en exklusiv bemärkelse av termen "rättsstat" är de nordiska länderna till skillnad från USA därmed nödvändigtvis inte ens rättsstater.
USA är däremot en konstitutionell republik, där Högsta domstolen t.ex. kan ogiltigförklara lagar som den anser strida mot konstitutionen. Kongressen kan med kvalificerad majoritet föreslå tillägg till konstitutionen, vilka, om de ratificeras av delstaterna, blir bindande lag. Liberala domare kan även omtolka lagtexten och skapa prejudikat enligt tidens anda, men konstitutionen uppfattas allmänt bland republikaner trygga de individuella friheterna och skydda medborgarna mot statligt förmynderi. Trots att Trump åberopat sitt folkliga mandat har han i republikansk anda starkt uttryckt sin lojalitet mot konstitutionen. Även vid den ödesdigra demonstrationen den 6 januari 2021 vädjade han alldeles speciellt till de amerikanska patrioter som ville försvara konstitutionen.
Trump mot Harris
För att förstå hur Trump ser på sin egen roll som president kan det vara bra att minnas hur han mirakulöst klarade sig vid ett mordförsök under ett kampanjmöte i juli 2024, hur man åtminstone enligt Trumps egen utsaga bedrev en "häxjakt" på honom genom att genom olika åtal försöka förhindra hans kandidatur år 2024, hur valet år 2020, enligt Trumps egen upplevelse, "stulits" från honom genom valfusk, som ett osäkert valsystem möjliggjort och hur han efter den 6 januari 2021 stängts ut från sociala medier. Den mot alla odds klara segern i valet torde även ha betydelse för hur Trump uppfattar sitt eget mandat. Till saken hör att hans motkandidat Kamala Harris på många sätt var Trumps motsats.
Trump uppfattades vid valet 2024 fortfarande som en outsider som utmanade etablissemanget, trots att han själv varit president i fyra år. Trumps valbudget var mindre än Harris, som ärvt de medel som redan samlats in för Joe Bidens tänkta kandidatur. Harris hade inför valet 2020 lyfts till vicepresidentkandidat för att komplettera den moderata Biden. Harris är kvinna, identifierar sig som "svart", presenterar sina pronomen She/her på sociala medier och kan med skäl uppfattas som en representant för woke och genusideologi. Trumps segern över Harris i presidentvalet har även tolkats som ett mandat för Trump att bekämpa allt som förknippats med skällsordet woke.
Harris valdes aldrig genom primärval till demokraternas presidentkandidat, utan valdes formellt av delegater efter att Biden sent omsider hoppat av sin kandidatur. Hur länge Harris presidentkandidatur planerades bakom kulisserna och vem som egentligen höll i trådarna är föremål för spekulation. Men processen var långt ifrån idealisk, särskilt om man värnar om demokratiska principer och normer.
En inneboende paradox
Frågan om valet av Donald Trump till president har varit illa för den amerikanska demokratin är komplex. Problemet handlar inte primärt om systemets kollaps, utan snarare om en kamp om demokratins definition och dess oskrivna regler. Kanske avslöjar Trumps tid vid makten inte demokratins bräcklighet, utan snarare dess inneboende paradox: att folkviljan, när den inte längre kanaliseras genom etablerade normer och kompromisser, kan utmana just de institutioner som ska tjäna det allmänna bästa. Är en demokrati starkast när den skyddas från sig själv, eller när den tillåts reformeras, även tumultartat? Varje tids förståelse av folkstyre är en spegling av dess egna konflikter och ideal.
.jpg){kind=link}