17 oktober 2017

Cykelsäsongen 2017

Efter en lång och lyckad skidsäsong inledde jag utomhussäsongen på cykel först i mitten av maj. Något längre avbrott i träningen blev det inte, bara en dryg vecka för en förkylning i slutet av april, men då det var för årstiden kallt ute passade jag på att köra på trainern medan jag följde med Giro d'Italia. Cykelsäsongen var den första för mig med tävlingslicens. Det blev bara två starter i tävlingar som kräver licens, men jag deltog även i en del mindre tävlingar och konditionslopp. Resultatsmässigt var den bästa tävlingen kanske konditionsloppet Porvoon kuntoajo, där jag var sjätte. En seger blev det i en Bianchi-cuptävling på Kråkö, där det varken finns tunga motlut eller tekniskt svåra kurvor. Den tuffaste loppet var Mäntsälän ajo, där jag var tvungen att delta i farthållningen. Bl.a. Esa Skyttä såg till att alla i den jagande klungan gjorde sin del av dragjobbet. I så kallade konditionslopp brukar jag klara mig ganska långt på att låta andra hålla upp farten.

Min erfarenhet från min första tävlingssäsong är att slutspurten är min styrka. Det är lite intressant med tanke på att jag som löpare inte var speciellt spurtsnabb. I cykling förutsätter en stark spurt inte nödvändigtvis snabba muskler utan framför allt muskelstyrka. Jag har även en bra muskeluthållighet, vilket betyder att jag ofta har krafter kvar på upploppet, även då jag kört aktivt och bidragit i farthållningen. Min sämsta sida är uppförsbackor, speciellt i början av ett lopp. Dels är jag tung till kroppsbyggnaden, vilket hänger ihop med styrkan och spurtsnabbheten, dels gör min ålder att min maximala syreupptagningsförmåga inte är så hög.




I min första större tävling, Borgåloppet, som gick i juni, var det ändå inte motluten som var min svaghet, utan bristande teknik. Det är svårt och det krävs dessutom mod för att hänga med i branta kurvor och på avsnitt med kullerstenar. Efter första varvet tappade jag kontakten med huvudklungan, fastän jag kände mig stark just före varvningen. Jag kommer nog aldrig att klara mig speciellt bra i det tekniskt krävande Borgåloppet. Desto lämpligare var rutten för mig i Helsinki Velotour, som ordnades i augusti. I år var Helsinki Velotour förutom ett motionslopp även en nationell tävling i tre olika kategorier för herrarna. Jag ställde upp på den kortaste sträckan för kategori 3, där de sämsta tävlingsåkarna deltar. Min slutspurt på Backansgatan räckte till andra plats. I cykellopp brukar bara segrar räknas, men visst blev det fina bilder från prisutdelningen att dela på sociala medier.

Det viktigaste resultatet från cykelsäsongen 2017 är ändå att jag klarade mig utan olyckor och benbrott. Jag åkte inte omkull en enda gång vare sig i tävlingssamanhang eller på grupprundor. Dessutom klarade jag mig helskinnad från tre motionsorienteringar på cykel. Man kan träna stora mängder på cykel utan större risk för överansträngning, men istället är risken för benbrott relativt stor. Eftersom cykling fortfarande i första hand är en träningsform inför skidsäsongen tar jag det extra försiktigt, eller kanske saknar jag bara det mod som krävs av en tävlingscyklist.

27 juni 2017

Problemet heter nationalism

Efter valet av Jussi Hallo-aho till ordförande för Sannfinländarna motiverade statsminister Juha Sipilä beslutet att inte fortsätta regeringssamarbetet med Sannfinländarna med att partiet under den nya ledningen har en värdegrund som står för långt från Centerns och Samlingspartiets respektive värdegrund. Redan tidigare hade regeringspartierna på grund av olikheterna i värderingar varit tvungna att tänja på gummibandet, men med Halla-aho som ordförande för Sannfinländarna skulle skillnaderna bli för stora. När det visade sig att Sipilä och Samlingspartiets ordförande Petteri Orpo redan före Sannfinländarnas partikongress hade förhandlat med Timo Soini om ett regeringssamarbete med en utbrytargrupp kom pratet om värdegrund att betraktas som rena teatern. Kanske var Sipilä och speciellt Orpo mera oroade för mediebilden än för behovet att ytterligare behöva töja på gummibandet, men det finns kanske ändå någonting i påståendet om olika värdegrunder.



Som ordförande för Sannfinländarna var Timo Soini framför allt en karismatisk och vältalig populist, men som minister visade han sig även vara pragmatiker och opportunist. Soinis personliga värdegrund bottnar speciellt i hans katolska tro, som står i direkt konflikt med den nationalism som Sannfinländarnas nya ledning representerar och som haft ett starkt fotfäste i partiet redan under Soinis tid som partiordförande.

I en intervju för MTV lät Sipilä förstå att regeringspartierna varit tvungna att kompromissa bl.a. då det gällt invandringspolitik. I sammanhanget nämnde Sipilä även att man framför sig har stora "EU-frågor", så som ett fördjupande av försvarssamarbetet och att det förblivit oklart hur Sannfinländarna under Halla-ahos ledning förhåller sig till dessa frågor.

Invandringspolitiken handlar inte bara om hur man mottar och behandlar flyktingar och invandrare. Invandringspolitiken har i nuläget även utrikespolitisk betydelse. Dels är invandringspolitiken en fråga som i princip borde skötas på ett europeiskt plan, dels är invandringspolitiken en fråga som förorsakar splittring inom Europeiska Unionen. Ryssland har för sin del medvetet utnyttjat flyktingströmmar och invandringskritiska opinioner för att splittra EU och lyckades ifjol tvinga Finland till en bilateral överenskommelse för att få slut på flyktingströmmen över östgränsen.

Ryssland kan tacka invandringen för att britterna röstade för ett utträde ur EU. I flera andra länder har invandringsfrågan gett vind i seglen åt nationalistiska partier. Liksom Ryssland stödde valet av en populistisk nationalist till USA:s president har Ryssland på olika sätt stött nationalistiska och främlingsfientliga partier i Europa. Eftersom nationalismen splittrar Europa, Nato och hela Västvärlden går nationalisterna Rysslands intresse. Samtidigt har Ryssland lyckats skapa goda relationer till nationalistiska ledare och partier.

Innan Timo Soini utnämndes till utrikesminister antydde även han att Finland endast borde se till det nationella intresset och inte stöda en handelsbojkott riktad mot Ryssland. I egenskap av utrikesminister har Soini ändå stått fast vid EU:s gemensamma politik. Man kan bara föreställa sig hur finlandiserat Finland kunde ha blivit utan medlemskapet i EU.

Nationalister motsätter sig ofta medlemskap i EU med hänvisning till att medlemskapet står i konflikt med landets suveränitet. Paradoxalt nog är det för en yttre makt speciellt lätt att utöva påtryckningar just mot nationalistiska ledare, partier och regeringar. Liberala rättsstater med oberoende domstolar och medier och med medlemskap i internationella samarbetsorgan är svåra att finlandisera, men nationalistiska maktutövare som gör anspråk på folkets mandat är lätta att göra till marionetter.

Till den klassiska strategin att splittra och härska hör att uppmuntra och stöda nationalister, även om nationalismen ibland vänder sig mot imperiet som utnyttjat det för sina syften. Bakom Rysslands stöd av den fennomanska rörelsen på 1800-talet fanns naturligtvis ryska intressen. Det är ingen tillfällighet att fennomanerna representerade undfallenhet där svekomanerna representerade konstitutionalism och liberalism. Den fennomanska undfallenheten och dess återkomst under Kekkonen-tiden är ett ömt kapitel i Finlands historia, som man fortfarande har svårt att diskutera. Även med tanke på relationerna till Ryssland verkar det igen vara svårt för politikerna att öppet diskutera Finlands utrikespolitik. Det är lättare att tala om värdegrund.

Halla-ahos ovilja att låta Soini fortsätta som utrikesminister var nog den definitivt sista spiken i kistan för Sannfinländarna som regeringsparti. Värdegrunder och invandringspolitik kan man man tänja på, men utrikespolitiken är allt för viktig för att regeringen Sipilä skulle ha kunnat fotsätta regeringssamarbetet med Sannfinländarna efter partikongressen i början av juni. Att Finland redan är återfinlandiserat kan man se i bl.a. presidentens försiktiga uttalanden om ett eventuellt finländskt Nato-medlemskap. Hittills har Finland ändå lyckats balansera mellan goda bilaterala relationer till östra grannlandet och ett pålitligt medlemskap i EU. Relationerna till Ryssland är framför allt presidentens ansvarsområde, medan regeringen ansvarar för EU-politiken. Med en ny utrikesminister som representerat Halla-ahos Sannfinländare fanns det stor risk för att balansen skulle rubbas. Nationalismen hade hotat Finlands oberoende.

17 april 2017

Skidsäsongen 2017 - 15 eller 51?



Skidsäsongen börjar definitivt vara förbi, fastän jag ännu under påskhelgen har skidat 200 km i fina spår i Oitans i Esbo. Säsongen har varit anmärkningsvärt lång, trots en rätt snöfattig vinter. Snöbristen var inget större problem för mig frånsett att jag slet upp ett par utmärkta skidor i Finlandialoppet och att jag inte kunde delta i något seedinglopp inför Vasaloppet. Efter att ifjol ha varit krasslig när jag skidade Vasaloppet måste jag i år starta från det 4 startledet. Insatsen var ganska tillfredsställande, men kunde ha varit ännu bättre med en bättre startposition. Liksom tidigare stakade jag så gott som hela loppet, men jag hade så pass mycket fästvalla att jag kom upp för den första långa uppförsbacken utan att vare sig staka eller saxa. Denna gång var uppförsbackarna inget problem. Jag orkade bra att staka tills motluten var så branta att jag kunde saxa utan risk för regelbrott.

Till skillnad från de två föregående vintrarna fick jag under den gångna vintern vara frisk frånsett ett par förkylningar i november och december. Mindre problem ed en sjuk axel och en sjuk vadmuskel gjorde att jag måste anpassa träningen och tekniken, men i de viktigaste tävlingarna var jag mera eller mindre frisk.

 I några år har min träning i första hand varit inriktad på Finlandialoppet i fri stil. För tre år sedan var sträckan på grund av snöbrist förkortad till 30 km. De två därpå följande säsongerna kunde jag inte delta p.g.a. förkylningar och mycoplasma. I år var jag äntligen i form och hade dessutom ett par riktigt bra skidor. För tre år sedan var jag 103. Nu blev min placering 67 totalt och jag var näst bästa finländare i min egen åldersklass. Placeringen betyder att jag nästa år får starta från elitledet, vilket har varit en anspråkslös dröm sedan jag skidade Finlandialoppet för första gången för 6 år sedan. Då behövde jag över en timme mera tid på mig att skida loppet på 50 km.

Under den gångna skidsäsongen blev det även flera lyckade tävlingar på normaldistans. Det blev även några segrar, bl.a. mitt första distriktsmästerskap. Jag anmälde mig till distriktmästerskapen, som ursprungligen skulle ha gått i klassisk stil, eftersom det gick rykten om tävlingarna p.g.a. snöbrist skulle flyttas till Borgå. Tävlingarna arrangerades som planerat i Liljendal dagen före Finlandialoppet, men i fri stil, vilket var till min fördel.

De flesta juniorer som sysslar med längdåkning på tävlingsnivå har föräldrar som driver på dem. Skidåkning är tyvärr en redskapssport, som kräver ekonomiska och andra resurser. När jag själv sysslade med tävlingsåkning som junior var jag ett undantag, fastän sporten då var betydligt bredare och mindre resurskrävande. Då jag var 13 skaffade den lokala ungdomsföreningen mig bättre skidor, då mina föräldrar inte förstod sig på kraven på utrustningen. Samma år vann jag ett skidpar till som första pris i en orienteringstävling. Samtidigt kom framgången i orientering att betyda mindre satsning på skidåkning. Följande skidpar köpte jag själv över 20 år senare.

Mina föräldrar stod aldrig bredvid skidspåret och skrek mellantider. Inte heller kom jag att ha några tränare. Fastän jag i flera år hörde till Finlandssvenska Orienteringsförbunds inre ring hade jag till skillnad från andra jämnåriga ingen personlig tränare. Jag tränade efter eget huvud och anpassade träningen till hälsan och dagsformen, men fysiskt hörde jag till de bästa i min åldersklass i Finland. Min dyslexi kombinerat med lågt blodsocker gjorde tyvärr att resultatnivån varierade. Att varken ha föräldrar eller personlig tränare som ställer förväntningar har sina sidor. I min ålder borde man ändå inte längre behöva göra någon annan glad med sina framgångar eller åtminstone inte motiveras att träna p.g.a. andras förväntningar.

Om jag någonsin överhuvudtaget har haft en personlig tränare så är det Robin när jag var kring 14. Robin ordnade att jag kom med på träningsläger och att jag fick representera Sibbo-Vargarna. Han ordnade även tävlings- och träningsutrustning åt mig. Robin skrev det enda träningsprogram som jag någonsin följt. Jag hade tills den gångna skidsäsongen inte sett av Robin på flera år och funderade ofta om han visste om att jag fortfarande eller snarare igen sysslade med skidåkning på tävlingsnivå. Robin har aldrig gjort något stort väsen av sig och han har även haft hälsoproblem, vilket kunde förklara att han inte synts av. Segern i distriktsmästerskapen ledde till att jag fick mitt namn i den lokala tidningen, så att Robin förhoppningsvis noterat min prestation och att jag är tillbaka i skidspåret. Några andra aktiva skidåkare än jag finns det just inte i IF Sibbo-Vargarna från tiden då Robin var tränare.

En vecka efter distriktsmästerskapen gick Finlands Svenska Skidförbundets mästerskap (FSSM) i Borgå, där jag sedan snart 7 år tillbaka har min arbetsplats. Jag undrar om jag någonsin varit så taggad och laddad inför en tävling. I min ålder tar man normalt tävlandet med lite självironi eller åtminstone med glimten i ögat. Tävlandet är inte så allvarligt, fastän satsningen är helhjärtad. Kanske hade jag inte de bästa skidorna, men i övrigt var mitt lopp i Kokonterrängen i Borgå närmast maximalt. Åtminstone var jag så nöjd i mål att jag viftade med händerna då speakern bekräftat att det blivit silvermedalj. Månne jag inte var den enda, de yngsta juniorerna medräknade, som viftade med händerna i mål, fastän jag inte ens vunnit. Jag hade tagit min första FSSM-medalj.




Den första som gratulerade mig i mål var till min stora överraskning Robin, som dök upp som om vi båda var i himlen. Det var inte bara ett känslofullt återseende vid rätt tillfälle. Åtminstone för min del var det som om tiden stått stilla i tre årtionden. Jag kunde lika bra ha varit 15 som 51. Ja, den här bedriften borde jag ha klarat av för över trettio år sedan, men den blev lite omvägar innan den förlorade sonen hittade hem. Visst kan det även för en medelålders betyda någonting att få glädja sin tränare med framgång i skidspåret. Och jag vill tro att det även betydde någonting för Robin att bli presenterad som min tränare.

25 december 2016

Träning inför skidsäsongen

När jag i juli 2012 skrev mitt första inlägg på denna blogg hade jag dagligen i sex års tid skrivit blogginlägg om ett enda ämne: fallet Sibbo. Denna blogg öppnade jag för att skriva om även andra ämnen, men det har inte blivit så många inlägg, inte ett enda hittills i år. Även inläggen på denna blogg har mest handlat om politik, fastän jag ingalunda är politiskt aktiv. De senaste fem åren har jag främst satsat på uthållighetssport, närmare bestämt längdåkning, landsvägscykling och paddling, men jag har inte just bloggat om detta värv. Närmast kommer ett par inlägg om tracking och gps, "Vuelta Vantaa med GPS" och "GPS".

Sedan Vuelta Vantaa 2012 har jag utvecklats som cyklist, fastän cykelkarriären även stött på motgångar. Ifjol våras fick jag en genetiskt betingad blodpropp i högra vaden, vilket förutom ett kort uppehåll i träningen ledde till att jag i ett halvt år måste äta så kallad bloduttunnande medicin. Medicinen medförde inte några andra men än att jag måste undvika blödningar och därmed ta det försiktigt på cykelsadeln. För detta år planerade jag att skaffa mig tävlingslicens även i cykling, men efter flera förkylningar på våren och mykoplasma på vintern övergav jag planerna på att tävla på cykel. Det blev bara ett kvarterslopp i Östersundom och ett motionslopp i Borgå, Porvoon kuntoajo, som istället gick desto bättre.

Målgång för huvudklungan vid Porvoon kuntoajo. Foto Timo Pasanen, Uusimaa

Trots knappt 9 000 km på cykel har jag främst tränat med tanke på längdåkning. Istället för att som tidigare åka rullkridskor och skike åkte jag under sommaren och hösten rullskidor 2 - 3 gånger i veckan. Då jag hösten 2015 hade problem med tennisarmbåge efter ett motionslopp i paddling skaffade jag mig ett par staffansstavar med fjädring för skate. Klassiska rullskidor har jag under det gångna året bara åkt på sandväg, som för armarna är mycket skonsammare än asfalt. Några problem med armen har jag inte heller haft, men på grund av ont i ryggen eller snarare sidan blev det inte så mycket paddlat. Jag hann ändå delta i Simsalö runt, som jag vann andra året i rad. En för mig ny träningsform, som jag upptäckte i somras, är konditionssal med bl.a. stakmaskin. Under regniga sommardagar blev det en hel del stakat innomhus. Andra former av träning inomhus som jag fortsatt med är cykling på trainer och skidning i hall.

Säsongen för skidträning i skidhall blev extra kort denna höst. Skidhallen i Stensböle i Helsingfors öppnades först i början av oktober och redan den 6 november gjorde jag min första skidträning på natursnö. Då natursnön hade smultit fanns det redan kanonsnöspår till förfogande. Trots ett par förkylningar hade jag redan före julen hunnit skida över 800 km utomhus.

Kanonsnöspåret i Söderkulla i Sibbo var 1 km långt redan i början av december.

Längdåkning är tyvärr en redskapssport där, förutom vallningen, skidornas egenskaper spelar en avgörande roll. Vallan och skidorna är inte bara dyra; det krävs även kunskap för att välja rätt valla och rätt skidpar för bestämda förhållanden. Här har jag ännu mycket att lära. Inför den kommande tävlingssäsongen har jag låtit stenslipa fyra par skidor, tre par för skating och ett par för parstakning. Alla fyra paren kan vid behov användas för stakning, men några skidor för riktigt kallt före har jag inte.

Träningen är upplagd främst med tanke på Finlandialoppet på 50 km i fri stil, men det är kanske ändå framför allt Vasaloppet som motiverar mig att träna. De två senaste vintrarna har jag inte kunnat delta i Finlandialoppet på grund av förkylningar. Vasaloppet har jag skidat, men prestationsnivån har dragits ned av mykoplasma. Hålls jag frisk så bör den kommande vintern bli min bästa hittills och det är inte så illa att kunna säga då man redan fyllt 50.

19 september 2015

Skuggan i regnet



Illustrationen till ledaren i dagens nummer av Helsingin Sanomat ger en träffande bild av regeringen Sipiläs dilemma. Den medicin som regeringen föreslår är besk för arbetstagarna, men faller arbetsgivarparten i smaken. Det är lätt att uppleva att Juha Sipilä går näringslivets intressen och att EK gömmer sig bakom regeringens rygg. Kanske finns det en poäng i att paraply på finska heter sateenvarjo och att varjo även kan betyda skugga.

I verkligheten är Finlands näringsliv EK en belastning för regeringen. Bildligt uttryck torde statsministern hellre stå i regnet än under Jyri Häkämies paraply. Gårdagens demonstration var delvis oppositionens och i synnerhet vänsterns inklusive De grönas demonstration mot regeringen. Om socialdemokraterna suttit med i  regeringen, hade förslaget till en "tvingande lag" inte varit möjlig, men FFC hade knappast haft så svårt att godkänna regeringens målsättning eller varit så ovilligt att förhandla utgående från regeringens villkor. Att Lauri Lyly står bakom Antti Rinne eller vice versa är så självklart att vi  knappast kommer att få se några skämtteckningar med Lyly och Rinne som håller paraplyet för varandra. Däremot föranleder banden mellan arbetsgivarparten och regeringspartierna en misstro, som oppositionen, FFC och skämttecknare inte är sena att utnyttja.

Misstron är berättigad, fastän Sipilä inte torde ha några speciellt förtroendefulla relationer till EK. Situationen var en annan under regeringen Katainen, då Häkämies kontroversiellt tillträdde som VD för EK. I regeringen hade Hämämies gett statsminister Jyrki Katainens sitt lojala stöd, men vid arbetsmarknadsuppgörelsen i mars 2013 var det Katainen som - allt för uppenbart - backade upp Häkämies och arbetsgivarparten. (Se mitt blogginlägg "Katainen, Häkämies och Vapaavuori".) Regeringen Katainens ovillkorliga eftergift för eller gåva till EK till ett värde av en miljard euro försämrar nu möjligheterna till en överenskommelse. Katainens skugga faller ännu över EK och i förlängning över regeringen.

5 april 2015

50

Det är ingen större bedrift att fyll år, men femtio år är ett jubileum som man förväntas fira. Det finns väl inte några andra alternativ än att antingen vara bortrest eller att ordna kalas. En del är kanske bortresta på sin födelsedag för att inte behöva bjuda en massa gäster. Själv funderade jag på en Lapplandssemester, men av andra orsaker. Det är inte så lätt att ställa till ett gästabud när man är en ensamvarg. Det blev ändå ingen Lapplandsresa. Istället har jag under påsken skidat ett tiotal mil i det kilometerlånga kanonsnöspåret i Svarta backen i Nordsjö. Kaffebjudning blir det på Träskberga på onsdag mellan fyra och åtta. Titta gärna in!

Att jag kommit att bli en enstöring har flera orsaker. Det handlar inte bara om att jag skulle vara blyg eller att jag trivs med ensamhet. Det beror även på så konkreta saker som att jag sällan kan äta eller dricka det som bjuds och att jag i många år jobbade på kvällar och veckoslut. När jag för några år sedan äntligen lämnade kvällsarbetet fick jag för mig att jag igen skulle satsa på en idrottskarriär ... När jag går in för någonting, så brukar jag göra det helhjärtat. Då får socialt umgänge inte hög prioritet. Några julkort har jag inte skickat på många år. Det betyder inte att vänner och bekanta inte skulle vara viktiga för mig. Tvärtom är släktingar, grannar, gamla klasskamrater, kollegor och motsvarande bekanta extra viktiga.

Halvvägs till hundra är det lämpligt att reflektera över sitt liv. Jag kan notera att förutsättningarna inte alltid varit de bästa. Under skoltiden fick jag jobba extra mycket för att jag har dyslexi. Dyslexin begränsar fortfarande mina möjligheter. Finska har jag aldrig lärt mig ordentligt, vilket i sig föranlett ett visst utanförskap. Mina bristande förmåga att skriva på engelska har begränsat möjligheterna till en akademisk karriär. Mina filosofiska texter på Internet har haft en miljon besök, men besökarna är huvudsakligen rikssvenskar, som sällan tar kontakt. I varje fall var jag med min skepticism, traditionalism och postmodernism dömd att förbli en outsider även bland filosofer.



Det var minsann ingen självklarhet att jag efter gymnasiet skulle komma in på universitetet. I studentskrivningarna presterade jag dock så mycket över min egen nivå att jag inte bara fick det allmänna vitsordet Laudatur, utan även kom in Helsingfors universitet utan att behöva delta i några inträdesförhör. Studierna vid universitetet har inte alltid förlöpt så väl, men jag har uppnått mera än jag väntat mig.

När jag började mina studier vid Helsingfors universitet var planen att bli lärare i fysik och matematik - ifall jag inte skulle bli en ny Einstein. Mina fysikstudier avbröts dock efter att jag inte klarade av en liten obetydlig kurs i strålskydd, som undantagsvis undervisades enbart på finska. Istället bytte jag huvudämne till filosofi, trots att jag två gånger misslyckades med att få studierätt via inträdesförhör.

Studier i filosofi är sällan speciellt matnyttiga, men jag har haft tur. I snart 25 år har jag varit timlärare i filosofi vid universitetet. De senaste åren har jag undervisat vetenskapsfilosofi i Vik. Jag har de senaste 15 åren dessutom undervisat filosofi på gymnasienivå, de två senaste åren över Internet via GNet. Filosofistudierna och mina examina i filosofi gav mig även möjlighet att skaffa mig behörighet som lärare i fysik och matematik. Sedan snart fem år tillbaka har jag ett lektorat i matematik, fysik och kemi i Borgå. Vägen hit blev längre än jag tänkt mig, men jag har ingenting att ångra.

Min långa väg till att bli lektor och behörig lärare i matematik och fysik är en orsak till att jag inte riktigt upplever mig vara "mitt i livet", så som man något förskönande kallar högre medelålder. Jag har ju just kommit igång, åtminstone med det som jag mest sysslar med just nu. Jag gifte mig vid knappt trettio, köpte bostad som 35 år, blev förälder och skaffade körkort vid 36, var över 40 då jag skaffade min första bil, blev behörig lärare som fyrtioplussare, fick min första fasta anställning vid 45. Jag var en god bit över fyrtio när jag upptäckte de stora hårdrockbanden ACDC och Scorpions, fastän Scorpions grundades samma år som jag föddes och ACDC inte så mycket senare.

En vadmuskelskada gjorde att jag måste sluta med löpning vid 30 års ålder, men femton år senare börjad jag satsa på skidåkning och cykling. Rullskridskoåkning, rullskidning och paddling blev viktiga träningsformer. Som ung hade jag aldrig råd med dyr idrottsutrustning, men nu har jag ekonomiska möjligheter att satsa på utrustningen. På detta område är jag ännu ung och oerfaren och har mycket att lära av andra. Idrotten och skidåkningen har även gett mig möjligheter att återvända till rötterna och gamla bekantskapskretsar. För en månad sedan deltog jag för första gången i Vasaloppet. Det var en speciell känsla att stå på startlinjen bredvid gamla klasskamrater och tävlingskumpaner från över trettio år tillbaka i tiden. Lite som att vara tillbaka på 80-talet. Så mycket äldre känner jag mig inte heller.



Fysiskt är jag på många sett i bättre skick än för tjugo år sedan. Håret har visserligen blivit tunnare - mycket tunt på hjässan - och jag behöver numera läsglasögon, men jag har mera haba än jag haft som yngre och sixpacken är trimmad. Själen har inte heller åldrats speciellt mycket, men visst ser jag på världen och människorna omkring mig med lite annorlunda ögon än jag gjorde som yngre. En intressant förändring som en ökad ålder för med sig är att det finns allt färre tanter och allt flera attraktiva kvinnor. Det börjar bli brist på tanter i min omgivning. Jag saknar dem.

Själv har jag kanske mera swag nu än jag hade när jag fyllde fyrtio, men i allt fleras ögon är jag en farbror eller rent av en bisi. Det bekommer mig dock allt mindre om jag uppfattas som ungdomlig eller ej. I själva verket är det skönt att inte behöv verka ung. Min egen son är lika gammal som de elever jag är klassföreståndare för och många på klassen har yngre pappor än min son har. Det har vissa fördelar.

Det blir inga tal på min födelsedag, åtminstone inte från min sida. Må detta blogginlägg fungera som ersättning. Tack för att du gav dig tid för min livsbetraktelse. Välkommen på espresso.
 

31 juli 2014

Finlandisering


Fallet Krim och utvecklingen i Ukraina har under de senaste månaderna föranlett diskussion om ett eventuellt finländskt medlemskap i Nato. Åtminstone på Hufvudstadsbladets insändarsidor har flera debattörer tagit avstånd från ett Nato-medlemskap och samtidigt direkt eller indirekt förespråkat en återgång till Paasikivi-Kekkonen-linjen. En del inlägg har varit ologiska. Samtidigt som man kritiserar Nato-anhängare för att utan anledning försöka skrämma folk för Ryssland hävdar man att ett Natomedlemskap skulle vara en farlig provokation mot Ryssland.

Om Ryssland är så ofarligt, så borde väl ett medlemskap i Nato inte vara så riskfyllt. Motståndarna till Nato menar dock även att ett medlemskap i Nato skulle skada Finlands ekonomi, som i hög grad är  beroende av handel med Ryssland. Många har på liknande sätt kritiserat de ekonomiska sanktionerna mot Ryssland och t.o.m. Finlands medlemskap i EU.

Med tanke på landets säkerhet borde man i Finland välkomna så väl USA:s som EU:s sanktioner med anledning av annekteringen av Krim och stödet till ryska separatister i Ukraina. Rysslands grannländer så som Finland skadas kanske ekonomiskt mest av sanktionerna, men har även den största orsaken att stöda dem. Skulle vi i Finland känna oss säkrare om västvärlden inte reagerade på övergreppen mot Rysslands grannländer?

Det är klart att den nationella säkerheten har ett pris. Försvarsanslagens storlek är en prioriteringsfråga, men när det gäller de ekonomiska sanktionerna mot Ryssland och dess skadeverkningar på finsk ekonomi så har Finland mycket begränsade möjligheter att påverka sitt eget öde. Däremot kan Finland långt välja i hur stor utsträckning landet på sikt är ekonomiskt beroende av Ryssland.

Dess värre är inte bara vänstersinnade antiamerikaner som motsätter sig ett Nato-medlemskap. Även inom Centern och Sannfinländarna finns det inflytelserika politiker som starkt prioriterar ekonomiska intressen framom säkerhetspolitiska, fastän de kanske hävdar att landets säkerhet bäst tryggas genom goda relationer med Ryssland.

Sannolikheten för att det skall uppstå en militär konflikt mellan Finland och Ryssland lär lyckligtvis vara liten. Däremot finns det en uppenbar risk för att Finland åter finlandiseras. Om Finland inte behöver Nato för att skydda landet mot ett ryskt militärt hot, så behövs ett finskt Nato-medlemskap för att skydda landet mot självcensur och ett självvalt politiskt beroende av Ryssland.

20 september 2013

Connecting Nokia


Gårdagens stora nyhet var att Stephen Elop får 19 miljoner euro om och när Nokias mobiltelefonverksamhet säljs till Micrososft efter den extra bolagsstämman den 19 november. Summan uppfattas som omåttligt stor, inte minst för att man i Finland upplever att Elop misslyckats i sitt uppdrag att släcka den brinnande plattformen.

Det kunde ha gått betydligt värre för bolaget Nokia. Att det gått brant nedför för Nokia, som ännu för tio år sedan var världsledande inom mobiltelefoni, betyder inte nödvändigtvis att bolaget gjort stora misstag. En tidig satsning på mobiler med touchscreen hade inte räckt i konkurrensen med IT-jättarna Apple och Google då de så kallade ekosystemen blev en avgörande faktor för smarttelefonernas attraktionskraft.

För övrigt har man i offentligheten långt negligerat att Nokia trots sin stora innovativitet under bolagets glansdagar sällan var först ute med nya funktioner. Nokia, var en föregångare inom mobilt Internet, men hade på grund av sin starka ställning råd att vänta med nya funktioner för att maximera vinsten. Det var en medveten strategi.

Med tanke på hur det gått för de före detta mobiljättarna Motorola och BlackBerry (tidigare RIM) är priset på 5 miljarder som Microsoft betalar för mobiltelefonenheten utan patentportföljen ändå inte så dåligt. Värdet hos Nokias förlustbringade mobiltelefoniverksamhet ligger kanske just i att Microsoft är helt beroende av Nokias Lumia-telefoner för att Windows Phones skall kunna konkurrera med iPhone och Android.

Tidigare i veckan har vi kunnat ta del av nyheten att Nokia i all tysthet utvecklat Lumia-telefoner för Android. Projektet lär fortsätta fram till den extra bolagsstämman. Nokia hade inte behövt sluta tillverka mobiler för Windows Phone om man börjat tillverka Androidtelefoner. För Microsoft hade detta dock varit en stor risk. Nokia eller Luomia med Android kunde ha konkurrerat ut Lumia-telefonerna med Windows Phone. Möjligheten att Nokia kunde ha satsat även på Android torde ha skruvat upp priset som Microsoft betalade för Nokias mobiltelefonverksamhet. Microsoft behöver framgångar för Windows Phone för att trygga positionerna för Windows för PC och andra plattformer.

Apple och Google dominerar redan när det gäller smarta mobiltelefoner och surfplattor. Då laptoparna och bordsdatorerna allt mera integreras i samma moln och ekosystem som de mobila enheterna, ligger Microsoft inte alls så bra till. För Google räcker det att satsa på programvara och nättjänster, men Microsoft, som varit ett renodlat mjukvaruföretag, måste nu själv även bli ett hårdvaruföretag och investera i maskinvara för att stärka sin position inom mobila enheter. Därav satsningen på en egen surfplatta, Microsoft surface, som dock inte varit framgångsrikt. Därför var Microsoft så intresserad av Nokias mobiler.

När Nokia i februari 2011 satsningen på Windows Phone hette det att Nokia behövde samarbetet med Microsoft för att få tillgång till ett tillräckligt omfattande ekosystem. I verkligheten handlade satsningen kanske ändå inte i första hand om att ansluta Nokias användare till Microsfts applikationer och molntjänster. Kanske handlade strategin från första början om att ansluta Nokias mobiletelfonverksamhet till Microsoft.

3 juli 2013

Regeringsprogrammet


Regeringsprogrammet har blivit en tvångströja, säger näringsminister Jan Vapaavuori (saml) i dagens Helsingin Sanomat. Metaforen är träffande och kritiken berättigad. Det har varit direkt pinsamt att höra finländska politiker i ur och skur hänvisa till regeringsprogrammet, som om det vore ett heligt kanon. Världsläget förändras, men Finland kan inte anpassa sin politik, eftersom regeringen är bunden att följa regeringsprogrammet. I mitt första inlägg på denna blogg "Vapaavuori och regeringsprogrammet" från den 13 juli ifjol noterar jag att finansminister Jutta Urpilainen (sdp) säger att Finland inte kan bevilja lån utan garantier, eftersom det skulle strida mot regeringsprogrammet. Urpilainens uttalande var ett  svar på Vapaavuoris utspel i Helsingin Sanomat, där Vapaavuori sagt att det inte är rationellt av Finland att kräva garantier för lån till spanska banker.

Vapaavuori har de senaste dagarna talat och skrivit en hel om global strukturförändring. I dagens Helsingin Sanomat noterar Vapaavuori att regeringsprogrammet inte ger några direktiv för hur man borde agera i detta läge. Kanske är närinsministern frustrerad över att inte ha fria händer att i samband med den globala strukturförändringen driva sin egen högerpolitiska linje, men Vapaavuori kritiserar regeringsprogrammets ställning på ett allmännt plan:

Hallitusohjelmasta on tullut puolijumalallinen instituutio, jossa on määritelty kaikki isot asiat. Ja isoja asioita voidaan tehdä vain, jos ne ovat hallitusohjelmassa

Vapaavuori träffar rätt i sin kritik, men han är själv medskyldig till att regeringsprogrammet har fått den roll som det har idag. Seden att regeringen och ministrarna till punkt och prick måste följa regeringsprogrammet är relativt ny och fick sin nuvarande form under regeringen Vanhanen II. Ännu regeringen Vanhanen I inledde den stora kommunreformen KSSR, fastän reformen inte omnämndes i regeringsprogrammet.Vappavuori deltog för första gången vid regeringsförhandlingarna år 2007, då han svarade för kommun- och regionpolitiken. För första gången skrevs i regeringsprogrammet då in en så kallad metropolprogram. Metropolpolitiken torde långt ha baserat sig på överenskommelser som gjorts mellan Vanhanen och Helsingfors i samband med förhandlingarna om KSSR året innan.

I regeringen Vanhanen II var det inte minst bostadsminister Jan Vapaavuori som såg till att den överenskomna metropolpolitiken och regeringsprogrammet i allmänhet följdes. Vid de senaste regeringsförhandlingarna var det igen Vapaavuori som för Samlingspartiets del förhandlade om kommunpolitiken och en ny kommunreform skrevs in i regeringsprogrammet. Vapaavuori utnämndes inte till minister denna gång (förrän Jyri Häkämies avgick), men regeringsprogrammet behöll sin roll som rättesnöre.

23 mars 2013

Katainen, Häkämies och Vapaavuori


Regeringens beslut att sänka företagsbeskattningen läckte ut till arbetsgivarcentralen EK. Det hävdar åtminstone FFC-direktören Matti Tukiainen i ett blogginlägg med rubriken "Joulupukki kävi Etelärannassa". Före Tukiainen publicerade sitt inlägg idag hade Akava-basen Sture Fjäder redan igår publicerat en Facebook-uppdateringa där man på finska och svenska kan läsa följande:

Funderar varför inte regeringen kopplade ihop sänkningen av samfundsskatten med arbetsmarknadsuppgörelsen, för de ville verkligen ha en uppgörelse. Arbetstagarparterna var villiga att göra en moderat uppgörelse med tyngdpunkt på syyselsättningen [sic], men motparten rörde sig verkliget [sic] litet. Därför har jag ställt mig själv frågan, att var sanningen den att de visste på förhand att regeringen tänker sänka skatten med nästan en miljard?

Regeringens beslut att sänka företagsbeskattningen väckte omedelbart förundran? Varför var regeringen beredd att avstå nästan en miljard i skatteintäkter, fastän det inte blev något centralt avtal mellan arbetsgivar- och arbetstagarparterna? Timo Soini kallade träffande skattebeslutet "En villkorslös present till EK". Det ser verkligen inte bra ut, när statsminister Jyrki Katainen i enlighet med EK:s önskemål skänker sin gamla förtrogna vän Jyri Häkämies, som är VD för EK. Fast gåvan hade kanske varit ännu värdefullare för Häkämies perrsonligen, ifall det blivit ett avtal. Då hade Häkämies kunnat ta åt sig äran för ett tillfredsställande förhandlingsresultat. Nu kan förhandlingarna bli svåra för EK och Häkämies i höst.

De nära relationerna mellan Häkänen och Katainen föranleder misstankar i sig. I själva verket var utnämningen av regeringen Katainens näringsminister till verkställande direktör för Finlands näringsliv EK kontroversiellt speciellt med tanke på de nära banden till regeringen. Frågan är om allt ändå gick så som Katainen hade tänkt sig det. Eller var sänkningen av företagsskatten egentligen tänkt att hjälpa fram ett avtal, men då Katainen redan hade kommit överens om skattesänkningen med regeringskumpanerna ...

Häkämies valdes med stor kontrovers till EK:s nya VD efter att hans föregångare Mikko Pukkinen kritiserats för det förra ramavtalet, som inte tillfredsställde alla inom företagsparten. Det hade minsann inte sett bra ut om även Häkämies hade tvingats gå med på ett för EK ogynnsamt avtal. Frågan är om Häkämis lämnade ministerposten för att bli ny VD för EK eller om Pukkinen måste gå för att ge rum för Häkämis. Knappast hade kritiken mot Pukkinen varit lika hård, ifall Häkämies inte stått till förfogande som hans efterträdare. Behövde Häkämies kanske ett nytt jobb för att i sin tur ge rum för Jan Vapaavuori i regeringen?

Katainen hade med säkerhet föredragit att ha Häkämies som näringsminister framom Vapaavuori. När Katainen kontroversiellt lät Häkämies gå till EK får han finna sig i misstro och spekulationer. Var Katainen kanske tvungen att ta Vapaavuori med i regeringen för att Vapaavuori inte var nöjd med hur regeringen skött kommunreformen, speciellt ur Helsingfors perspektiv? Med Vapaavuori som den samlingspartistiska riksdagsgruppens ordförande hade den interna kritiken mot Katainen kunnat växa sig allt för stark. Frågan är om Vapaavuoris medverkan i regeringen indirekt kostat skattebetalarna en miljard.

24 juli 2012

GPX


Erfarenheten säger att min enkla sportklocka av modell Garmin Forerunner 110 ger tillförlitligare värden än Sports Tracker, som jag kör på min Nokia Symbian-telefon. Jag har undrat om det beror på maskinvaran (GPS-mottagaren) eller på Sports Tracker-appen. För att undersöka var skillnaden ligger körde jag på en cykelrunda idag samtidigt Endomondo och Sports Tracker på min telefon, vilket visade sig fungera riktigt väl. Dessutom använde jag mig även av min Garmin sportklocka. (Jämför inlägget "Vuelta Vantaa med GPS".)




Sports Ttracker och Endomondo ritade ut nästan identiska rutter, men ändå visade Sports Tracker en lite längre sträcka. I terrängen brukar Sports Tracker visa en kortare sträcka än Garmin, men Garmin mätte denna gång ett par kilometer kortare distans på den drygt 50 km långa rundan. En jämförelse av GPX-filerna visar att Sports Tracker använder betydligt flera koordinater än Endomondo och Garmin. Ur koden nedan framgår där till att Sports Tracker amvänder sig av lokal tid, medan Endomondo och Garmin räknar med universell tid. Garmin anger altituden (innanför ele-taggen) med oerhört många siffror, vilka på inga sätt motsvarar mätresultatets noggrannhet. Endomondo mäter tiden med en sekunds nogranhet, medan Sports Tracker använder hundradels sekunder och Garmin tusendedels sekunder. Inte heller här har antalet decimaler någon praktisk betydelse. Att Sports Tracker ställvis anger longitud och latitud med väldigt många decimaler, beror på att telefonens GPS ursprungligen mätt koordinaterna i (vinkelenheterna) grader, minuter och sekunder istället för endast grader i decimalform.

Sports Tracker

<trkpt lat="60.260325" lon="25.220138333333335">
        <ele>31.5</ele>
        <time>2012-07-24T13:45:00.66</time>
</trkpt>
<trkpt lat="60.260335" lon="25.220318333333335">
        <ele>31</ele>
        <time>2012-07-24T13:45:01.65</time>
</trkpt>
<trkpt lat="60.26034166666667" lon="25.22051">
        <ele>30</ele>
        <time>2012-07-24T13:45:02.66</time>
</trkpt>
<trkpt lat="60.26035" lon="25.22070666666667">
        <ele>29.5</ele>
        <time>2012-07-24T13:45:03.65</time>
</trkpt>
<trkpt lat="60.260358333333336" lon="25.220911666666666">
        <ele>29</ele>
        <time>2012-07-24T13:45:04.66</time>
</trkpt>
<trkpt lat="60.26036833333333" lon="25.22112">
        <ele>28</ele>
        <time>2012-07-24T13:45:05.66</time>
</trkpt>
 

Endomondo

<trkpt lat="60.2603427" lon="25.2205101">
        <ele>30.0</ele>
        <time>2012-07-24T10:45:02Z</time>
</trkpt>
<trkpt lat="60.2603502" lon="25.2207079">
        <ele>29.5</ele>
        <time>2012-07-24T10:45:03Z</time>
</trkpt>
<trkpt lat="60.2603691" lon="25.2211216">
        <ele>28.0</ele>
        <time>2012-07-24T10:45:05Z</time>
</trkpt>


Garmin

<trkpt lon="25.217306558042765" lat="60.26023842394352">
        <ele>19.600000381469727</ele>
        <time>2012-07-24T10:44:57.000Z</time>
</trkpt>
<trkpt lon="25.217809975147247" lat="60.26025594212115">
        <ele>21.399999618530273</ele>
        <time>2012-07-24T10:45:00.000Z</time>
</trkpt>




Jämförelsen av GPX-koden gav mig ingen förklaring till att Sports Tracker och Garmin ger olika värden. På kvällen gjorde jag ännu en 10 km lång runda med skike i terrängen.  Jag stakade fyra varv runt en drygt två kilometer lång motionsbana. Nu hade jag alla andra positionsmetoder utöver GPS avstängda på mobilen. Garmin mätte denna gång en kilometer längre sträcka än Sports Tracker, fastän Sports Trackers GPX-fil fortfarande innehöll betydligt flera koordinater. Man kunde förvänta sig att flera koordinater skulle innebära en längre distans, men så är det inte.



Sports Tracker använder alltså flera koordinater än Garmin (och Endomondo), men Garmins koordinater är mera tillförlitliga. Att Garmins koordinater är tillförlitligare kan man övertyga sig om då man fokuserar kartorna ovan. Med Garmin stämmer de fyra varven på motionsbanan bättre överens både sinsemellan och med stigen på kartan.


Sports Tracker

Skillnaden mellan Garmin och Sports Tracker hade kanske varit en annan om jag använt en annan mobil. Nokia mobilens GPS (eller A-GPS) är väl tänkt att användas på vägar som finns utritade på Nokias kartor, medan Garmin sportklockan är utvecklad för att användas just för att spåra träningsrundor i terrängen. I det aktuella fallet är det lätt att förstå att Garmin anger en längre distans. Skillnaden i distans kunde eventuellt även bero på skillnaden i hur distansen beräknas, t.ex. hur altituden tas i beaktande.


Garmin


22 juli 2012

Vuelta Vantaa med GPS.




Idag deltog jag i den första upplagan av cykelloppet Vuelta Vantaa. Loppet gick för min del över förväntningar och jag kunde hålla en medelfart på 36 km/h. Fast den exakta medelfarten beror på hur man mäter. Officiellt var sträckan 97 km, men själv mätte jag upp dryga 96 km. (Rundan kördes två varv.) Denna gång visade Sports Tracker och Garmin lika lång sträcka. I terrängen brukar Garmin vara exaktare och därmed visa lite längre distanser. Sports Tracker, som jag kör på min Nokia Symbian-telefon, startade jag lite i förtid, eftersom jag höll telefonen i fickan. Min Garmin sportklocka hade jag runt styrstången, så den kunde jag starta exakt 11:00 då starten gick.


Vuelta Vantaa har marknadsförts som ett motionslopp, men visst tävlades det. Segern i herrklassen gick till skidåkaren Niklas Colliander, som var suverän på upploppet. En annan känd skidåkare, Matias Strandvall, åkte omkull 15 km före mål

Sportdatorer med GPS börjar vara standardutrustning på racingcyklar, fastän jag själv förlitar mig på sportklocka och mobiltelefon med GPS. Från sportdatorn (eller sportklockan) kan cyklisten följa med hur lång sträcka som avverkats, medelhastigheten, tempot (tid per km), puls mm under loppets gång, men sportdatorn producerar även data att analysera och dela med sig av i efterskott.

Både med Sports Tracker och Garmin kan man dela aktiviteter via widgets på webben. Med båda tjänsterna går det att välja så väl karta som satellitbild. Sports Tracker har även widgets som automatiskt uppdateras efter att nya aktiviteter laddats upp. (Se min hemsida.) Sports Tracker använder sig här av Googles karttjänst, medan Garmin erbjuder två alternativ: Google och Bing. Bing är Microsofts varumärke, men i själva verket använder sig Microsoft huvudsakligen av Navtecs kartor, medan Blom åtminstone ett år till står för "fågelperspektivet". Blom är ett Norskt bolag, medan Navtec sedan år 2008 är ett dotterbolag till Nokia. Fastän Sports Tracker (tidigare Nokia Sports Tracker) ursprungligen utvecklades av Nokia för Nokia-telefoner med plattformen Symbian Serie 60, använder sig Sports Tracker inte av Navtecs kartor.




På sportklockan kan man kolla rutten först efteråt, när man via datorn först laddat upp data på internet. Med Sports Tracker kan man direkt från telefonen sända informationen till internet, men det går även att kolla rutten direkt på telefonen. Här använder sig Sports Tracker, åtminstone på Nokia-mobiler, av Open Street Map, som på en del ställen är mycket exaktare än både Googles och Navtec kartor, men som på andra ställen är mycket bristfällig. Arrangörerna hade även lagt ut bansträckningen på GPSies, som använder sig av Open Street Map.

http://www.gpsies.com/map.do?fileId=tjzgnaeejqfkhfij

Även då det gäller karttjänster är det globala aktörer som tar över. Här har vi tre stora som konkurrerar: Google, Nokia/Navitec (Microsoft) och det (från upphovsrätt och licensavgifter) "fria" alternativet Open Street Map.





På min Nokia-mobil har jag även en annan tracker app, Endomondo Sports Tracker, som jag dock sällan amvänder. Liksom på Sports Trackers webbplats kan man på på Endomondo.com ladda upp eller "importera" GPX-filer och dela vidare aktiviteter. På Garmins webbplats kan man igen ladda ner eller "exportera" GPX-filar. (Det samma kan man på Sports Trackers och Endomondos webbplatser.))Fönstret ovan baserar sig således på exakt samma data som Garmin widgeten lite högre upp, fastän Endomondo erbjuder lite annan information. Jag delar själv ofta vidare data från min Garmin sportklocka via Sports Tracker, eftersom sportklockan ofta ger mera tillförlitlig information.

Endomondo.com använder sig av Googles kartor och satellitbilder, men aps för Nokia-telefoner använder sig av Open Street Map, precis som Sports Trackers appar. Appar för andra telefoner fungerar däremot med Googles karttjänst.