22 mars 2025

Är Pax Americana över?

Förenta staternas president Donald Trumps uttalanden och ageranden under början av sin andra mandatperiod har föranlett oro för den regelbaserade världsordningen. Efter andra världskriget har vi till vissa delar haft en världsordning som baserar sig på internationella regler. Brott mot internationell lag och internationella avtal har fått följder, men för det har det krävts en världspolis, och ansvaret som världspolis har huvudsakligen tagits av USA. Man kan tala om två parallella världsordningar som överlappat varandra och som varit beroende av varandra: den av FN och internationella avtal definierade världsordningen och Pax Americana, en ordning som de facto bygger på amerikansk hegemoni.


Amerikanska soldater i Koreakriget
Wikimedia Commons

USA har mera än några andra stormakter varit en garant för internationell stabilitet och för att internationell rätt respekteras. Amerikanerna har tidvis även varit beredda att betala ett högt pris för sin roll som världspolis. I Koreakriget stred sammanlagt 1,8 miljoner amerikanska soldater under FN:s flagga för att försvara Sydkorea. Även i Gulfkriget efter Iraks invasion av Kuwait år 1990 stred USA med FN:s mandat. De officiella motiveringarna till Gulfkriget var folkrättsliga, då Iraks invasion stred mot principen om staters suveränitet och territoriella integritet, men USA hade även ekonomiska skäl att befria oljemakten Kuwait.

USA har även agerat världspolis utan godkännande av FN:s säkerhetsråd. T.ex. bombade amerikanerna tillsammans med andra Natoländer Serbien år 1999 för att få slut på Kosovokriget, där serbiska styrkor anklagades för bl.a. etnisk rensning. USA har även konsekvent stött Israel i konflikter och krig medan FN-organ kommit med fördömande av Israel. I många konflikter har FN:s säkerhetsråd varit splittrat, då utöver Förenta staterna, Storbritannien och Frankrike även Ryssland (tidigare Sovjetunionen) och Kina är permanenta medlemmar. Föga överraskande har Ryssland med sitt veto blockerat resolutioner som fördömer Rysslands anfallskrig mot Ukraina. Betydligt mera överraskande och för USA:s europeiska allierade chockerande var det att även USA i början av mars i år i FN:s generalförsamling röstade emot en resolution som fördömde Rysslands invasion. 

Utöver sin militära överlägsenhet har USA haft politiska och ekonomiska medel att vid behov sanktionera och utöva påtryckningar. Det har varit i Washingtons intresse att inte framhäva sig själv och betona internationell rätt istället för att blotta amerikanska ekonomiska och militära intressen. Globaliseringen med internationella avtal och spelregler har haft ett starkt stöd hos den amerikanska eliten och det amerikanska etablissemanget. Efter kalla krigets slut trodde man allmänt att den globala marknaden, frihandel och frihandelsavtal skulle binda ihop världen så att krig mellan länder skulle kunna undvikas. Allt förändrades med Trump, som istället för hos eliten baserar sin makt på stödet från ett bredare folklager, som uppfattar att de missgynnats av globaliseringen och inte sett värdet av sitt lands roll som världspolis. En central del av Trumps anhängare är protektionister och antiglobalister, som vill ställa "Amerika först". Trump verkar inte ha några problem med att att helt öppet prioritera kortsiktiga amerikanska ekonomiska intressen på bekostnad av internationell rätt, förtroende och stabilitet.

Redan för åtta år sedan då Trump första gången tillträdde som president talades det om slutet på Pax Americana. Även början på Trumps första mandatperiod var kaotisk och omskakande för omvärlden, men inte lika hektisk som början på hans andra period har varit. Även om Trump under sin första period som president kritiserade tidigare amerikanska presidenter för att blanda sig i konflikter ute i världen tog Trump inga större steg mot amerikansk isolationism. Det viktigaste agerandet i denna riktning var väl att dra tillbaka merparten av de amerikanska styrkorna från Syrien år 2019. Därtill påbörjade Trump processen med att minska Amerikas närvaro i Afghanistan, men det var president Joe Biden som tog det slutliga beslutet att helt dra bort de amerikanska trupperna. De främsta uttrycken för antiglobalism och amerikansk isolationism under Trumps första administration var kanske att USA lämnade Parisavtalet om klimatåtgärder och drog sig ur Världshälsoorganisationen WHO när det visade sig att organisationen i samband med coronapandemin var mycket lyhörd mot Kina. (Se mina blogginlägg "Hypoteser om coronavirusets ursprung" och "Konspirationsteoriernas år 2020".)


Ara Pacis Augustae, Augustus fredsaltare i Rom
Wikimedia Commons 

Begreppet Pax Americana anspelar på Pax Romana, som står för en stabil period med intern fred i Romerska riket från Augustus 27 f.Kr. till Markus Aurelius död år 180. Man har på ett motsvarande sätt även talat om Pax Britannica för den brittiska kolonialmaktens dominans från Napoleonkrigens slut 1815 till första världskriget. Pax Americana, som utgör en fortsättning på den anglosaxiska hegemonin, anses börja vid andra världskrigets slut 1945. Från slutet av första världskriget fram till attacken på Peral Harbor 1941 karakteriserades den amerikanska utrikespolitiken närmast av isolationism, en politik vars rötter kan härledas ända tillbaka till George Washington. Amerikas förenta stater var aldrig medlem i Nationernas förbund, som grundades år 1920.




Även under början av första världskriget förde Förenta staterna en isolationistisk utrikespolitik, trots att man hade starka ekonomiska och kulturella band till Storbritannien och Frankrike. Woodrow Wilson använde sloganen "America First" under sin presidentkampanj 1916 för att betona Amnerikas neutralitet i världskriget. Följande år bad Wilson i egenskap av president dock kongressen att förklara krig mot Tyskland efter att det avslöjats att Tyskland försökte locka Mexiko med i kriget.

Efter första världskriget återgick USA till isolationism, men det gjorde man inte efter det andra världskriget. År 1945 grundades Förenta nationerna, som blev ett viktigt organ för internationell rätt och därmed för hela den regelbaserade världsordningen. I grundandet av efterföljaren till Nationernas förbund hade USA en central roll och landet blev en av de fem permanenta medlemmarna i FN:s säkerhetsråd. USA var värd för den konferens i San Francisco 1945 där FN-stadgan utarbetades och undertecknades och FN:s deklaration om mänskliga rättigheter var långt inspirerad av the Bill of Rights i den amerikanska konstitutionen. FN:s högkvarter byggdes på Manhattan i New York och utgör en symbol för Förenta staternas engagemang för internationellt samarbete.


FN:s högkvarter i New York Ad Meskens

De närmaste årtiondena efter andra världskriget kom långt att karakteriseras av det kalla krigets tävling mellan två block, det "fria" väst för vilket USA var en obestridlig ledare och det socialistiska östblocket, som dominerades av Sovjetunionen. Av de två blocken var väst det starkare och det var väst som under Förenta staternas ledning kom att gå segrande ur det kalla kriget. Eftersom Sovjetunionen och senare även Folkrepubliken Kina var permanenta medlemmar i FN:s säkerhetsråd var USA:s möjligheter att med FN:s mandat förhindra spridningen av världskommunismen begränsade. Koreakriget var här ett undantag. Istället hade underrättelsetjänsten CIA en viktig roll i att motarbeta socialistiskt maktövertagande och prosovjetiska regimer.

Motiven till att motarbeta världskommunismen torde ha varit så väl ideologiska och moraliska som krasst militärstrategiska och ekonomiska. Efter det kalla krigets slut fortsatte USA delvis med att i det fördolda stöda liberala demokratier och motarbeta auktoritära regimer. Även Radio Free Europe/Radio Liberty och Voice of America fortsatte sina sändningar efter det kalla krigets slut. Men nu hotar kanalerna tystna efter att det rådgivande organet DOGE, som leds av Elon Musk, föreslår att den federala finansieringen skall upphöra.

Förenta staterna har aldrig haft någon motsvarighet till BBC eller BBC World Service, men USA har genom U.S. Agency for Global Media ekonomiskt stött utländska medier, under de senaste åren bl.a. just BBC World Service, för sändningar på språk som uiguriska (i Kina), koreanska (för Nordkorea) och ryska, som en del av sin mediestrategi gentemot auktoritära stater. Nu hotas även denna finansiering att dras in. Samtidigt har den ryska kanalen RT (tidigare Russia Today) stärkt sin globala närvaro. RT tvingades år 2022 upphöra med sina sändningar så väl i Amerika som i Europa, men via internet når RT fortfarande en amerikansk publik. Via internetbaserade ny medier verkar rysk informationspåverkan nå sin målgrupp i Amerika och indirekt rent av Vita huset. Om detta har jag skrivit i mitt inlägg "Kulturkriget och kriget i Ukraina" från 2023.


Wikimedia Commons

I mitt blogginlägg "Natomedlemskap i grevens tid" från ifjol noterar jag att Finland gick med i Nato i sista minuten. Detsamma kan sägas om de bilaterala försvarsavtal som Finland ingått med USA. Betydelsen av Natomedlemskapet och försvarssamarbetet med USA har inte minskat av att landet inte längre ses som en lika säker bundsförvant som förut. Tvärtom är det ännu viktigare med ett medlemskap nu när amerikanerna antytt att de inte vill agera världspolis ens för att försvara västerländska demokratier mot auktoritära fiender. Då det gäller Ukraina har Trump låtit förstå att landet inte är en allierad och att USA därför inte har några förpliktelser.

Även då det gäller Taiwan har Trump föreslagit att Taiwan borde ersätta USA för sin säkerhet, trots att Taiwan Relations Act från 1979 endast förbinder USA att hjälpa Taiwan att försvara sig och inte garanterar militära åtgärder av USA. Det kan noteras att det i högsta grad är i Amerikas intresse att Kina inte tar kontrollen över Taiwan. I själva verket har stormaktens minskade intresse att ansvara för säkerheten i Europa tolkats som en följd av att USA i högre grad måste fokusera på Kina, som blivit ett reellt hot mot den amerikanska dominansen. Förenta staterna är ännu den största ekonomiska makten, men de årliga utgifterna för den amerikanska statsskulden är större än den amerikanska försvarsbudgeten. Det är inte självklart att USA i framtiden kommer att ha resurserna att agera världspolis, särskilt inte om landet förlorar sina allierades förtroende.

Den Trumpska utrikespolitiken behöver inte gälla i mera än fyra år framåt, men Amerikas roll som världspolis är inte längre självklar. Trump verkar själv inte konsekvent följa en isolationistisk politik, utan har tvärtom visat beredskap att agera då det gäller vännen Israel och fienden Iran. Däremot finns det bland Trumps anhängare utpräglade antiglobalister, som vill att USA inte skall blanda sig i konflikter utanför det egna landets gränser. Framtida val kommer att visa hur bestående stödet för en protektionistisk och isolationistisk politik är. 


Commodus lämnar gladiatorarenan. Edwin Blashfield


Pax Romana, den romerska freden, anses ha tagit slut med Markus Aurelius död då hans mindre lämpade son Commodus tog över kejsartronen Även Pax Americana, den amerikanska världsdominansen kräver kompetens och förmåga. En mindre lämpad president kan kompenseras med en kompetent regering och stab, men det verkar vi för tillfället inte ha i Washington. Frågan är hur det går med den regelbaserade världsordningen utan en amerikansk fred.

20 februari 2025

Europa tillsammans

Jag var ung student då det kalla kriget tog slut och järnridån föll, eller snarare öppnades. Ett par år före Mauerfall hade jag demonstrerat vid Berlinmuren och ropat „Die Mauer muss veg“. Den politiska omvälvningen eller vändpunkten, som i Tyskland kom att kallas Wende, sammanföll med processen att omvandla Europeiska gemenskaperna (EG) till Europeiska unionen (EU). År 1990 vann Italiens bidrag Insieme:1992 Eurovision Song Contest. Fördraget om Europeiska unionen förväntades träda i kraft år 1992, därav namnet. Insieme är italienska och betyder tillsammans. I samma tävling deltog Norge med låten Brandenburger Tor, som handlar om Berlinmurens fall.



Maastrichtfördraget undertecknades den 7 februari 1992 men trädde i kraft först följande årsskifte. 1992 var även året då jag förlovade mig med en italienska efter att ha förälskat mig i det nya fria Europa och i Italien i synnerhet. I den unga filosofistuderandens tankevärld skulle murarna inte bara rivas mellan öst och väst, utan även mellan syd och nord. År 1992 ansökte även Finland om medlemskap i Europeiska unionen, en dryg månad efter att fördraget om Europeiska unionen hade undertecknats av dåvarande medlemmar i Europeiska gemenskapen. Tack vare upplösningen av Sovjetunionen upphörde Finlands beroende av grannen i öst och vårt land kunde självständigt bestämma om sin utrikespolitik och välja vilka sammanslutningar landet ville vara med i.

Förändringen var ännu större för länderna som hade legat bakom järnridån och framför allt för de baltiska länderna, som hade varit ockuperade av Sovjetunionen. I Baltikum och speciellt i Estland sjöng man sig till frihet genom den sjungande revolutionen. Och fastän man sjöng att "Eestlane olen ja eestlaseks jään" var det i överenstämmelse med den nya friheten att ansöka om ett medlemskap i EU. Trots att det inte talades mycket om ett framtida ryskt hot, torde framsynta politiker så som EU-kommisionär Olli Rehn med ansvar för utvidgningsfrågor redan för tjugo år sedan ha förstått den säkerhetspolitiska betydelsen av att påskynda medlemsförhandlingar med länder som tillhört den sovjetiska intressesfären.



På 1990-talet var frågan delvis vilket Europa man skulle bygga. Sovjetunionens sista ledare Michail Gorbatjov hade föreslagit ett "europeiskt hus", av vilket även Ryssland skulle vara en del, men som skulle ha ett oberoende i förhållande till USA. I början av 1990-talet rådde det i Västeuropa optimism om Ryssland som en del av ett integrerat Europa. I januari 1992 släppte det tyska hårdrockbandet Scorpions låten Wind of Change, som väl beskriver den vind av förändring som man kände av i så väl Moskva som i Berlin. Efter att Vladimir Putin tio år senare kommit till makten i Ryssland borde man i Europa ha insett att de ryska vindarna blåste allt kallare, men i Tyskland fortsatta man att satsa på sin Ostpolitik och fördjupade sitt beroende av rysk naturgas. Samtidigt rustade man i Tyskland och andra europeiska länder ner sitt försvar och blev militärt allt mera beroende av USA.

För min egen del resulterade intresset för Europa i en doktorsavhandling med titeln Stora och små europeiska historier: en avhandling om vårt postmoderna Europa, som jag disputerade med i december 1998. Avhandlingen kan sägas vara ett försök att undersöka de postmoderna betingelserna för en europeisk integration i allmänhet och för Finlands integrering med Europa i synnerhet. Avhandlingen fick föga medial uppmärksamhet, trots att historieprofessor Matti Klinge försökte tipsa pressen om den. Hufvudstadsbladets ointresse var speciellt överraskande, då analysen av Klinges historiesyn långt baserade sig på kolumner som han i egenskap av kolumnist skrivit för tidningen. I avhandlingen lyfter jag fram Klinge som en historiker som markerar ett paradigmskifte från en nationalistisk syn på Finlands historia till en historiesyn som främjar integreringen av Finland med Europa.

Mitt intresse för Europastudier avtog småningom samtidigt med ett allmänt minskat intresse för EU, men sången Insieme: 1992 förblev en följeslagare som nu och då väckte känslor till liv. År 2010 tog jag emot en lektorstjänst i Borgå och i skolan där jag undervisar har Insieme: 1992 årligen spelats under självständighetsbalen. Inför varje självständighetsdag har mina delvis nostalgiska drömmar om Europa därav något paradoxalt väckts på nytt. År 2020 hittade jag på Youtube en corona-version av Insieme: 1992, vars tema är att Europa tillsammans kämpar mot pandemin. Pandemin fick faktiskt politiska följder för EU bl.a. genom att EU med anledning av den påföljande ekonomiska krisen för första gången tog ett gemensamt lån. Pandemin bidrog även till ökad insikt om vikten av europeisk självförsörjning, då beroendet av Kina blev extra tydligt genom problemen med upphandling av munskydd. Problemet med beroende av Kina som enda leverantör av andra produkter så som viktiga jordartsmetaller är naturligtvis av en helt annan dimension och även det beroende håller man i Europa på att få upp ögonen för. 



Europeiska unionen utvecklas genom kriser. I Europa reagerade man ändå lamt på kriget i Georgien 2008 och annekteringen av Krim 2014, som följde efter Euromaidan. Corona-pandemin tog i européernas ögon slut när Ryssland den 24 februari 2022 inledde det fullskaliga kriget i Ukraina. Anfallskriget i Ukraina föranledde en överraskande stor enighet i Europa, där man från ryskt håll torde ha räknat med att Tyskland och en del länder i Centraleuropa pga. beroendet av rysk gas skulle ha undvikit att stöda Ukraina.

Man kan se likheter mellan å ena sidan Euromajdan, alltså protesterna i Kiev 2013 - 2014 och å andra sidan den sjungande revolutionen i Baltikum och Wende i Tyskland. Nationalistiska känslor förenades med önskan om att tillhöra väst. Liknande demonstrationer pågår fortfarande i Georgien, där man demonstrerar mot att en korrumperad pro-rysk regering blockerar vägen mot ett medlemskap i Europeiska unionen. Hur det går för Georgien torde i hög grad bero på utfallet av kriget i Ukraina.

En liten väckelse upplevde jag själv på Europadagen i maj ifjol då jag tack vare professor emeritus K.V. Riikkonens Klinge-biografi med titeln "Klinge" (2024) noterade att Matti Klinge i sin självbiografiska bok "Euroopan murros, Proust ja Kross - Muistelmia 1990–2001" från år 2018 tillägnat min doktorsavhandling ett eget litet kapitel med rubriken "Wadenström". Klinges bok handlar just om den brytningstid i Europas historia som så mycket kom att prägla mitt eget tänkande och hela mitt liv. Det var även uppmuntrande att i Riikkonens Klinge-biografi läsa bedömningen av min egen avhandling att "siinä on paljon mielenkiintoisia ja vielä ajankohtaista sekä kiinnostava käsiteanalyysiä". Kanske borde jag återknyta till studierna av europeiska narrativ?



Matti Klinge gick bort i mars 2023 och jag har tänkt att det kanske var bra för hans värdighet att han inte behövde kommentera en värld där Finland allierar sig med USA mot ett Ryssland som på ett brutalt sätt söker sig tillbaka till sina imperialistiska rötter. Klinge var en ivrare för det europeiska, inklusive Finlands "kejserliga" ryska arv, men han var direkt antiamerikansk i sin världsbild. Själv har jag betraktat USA som en garant för så väl freden som yttrandefriheten, men jag sympatiserar ändå till en del med Klinges antiamerikanism.

Den senaste tidens utveckling i relationerna mellan Europa och USA har åter aktualiserat behovet av ett enat Europa inte bara i motsatsförhållande till Ryssland, utan även i relation till USA. Donald Trump och USA har för årtal sedan varnat Tyskland och Europa för beroende av rysk energi och uppmanat Europa att satsa på sitt försvar. EU och de stora europeiska länderna har dock valt att militärt förlita sig på USA. När sedan Trump förefaller ta Rysslands parti mot Ukraina och Europa för att få ett slut på kriget i Ukraina känner man sig inte bara i Ukraina utan även inom EU-länderna bedragna av USA. Nu sent om sider vaknar man upp till insikt om behovet av att Europa militärt kan stå på egna ben och själv ta ansvar för Europas säkerhet.

Den amerikanska presidentens uttalanden om att Ukraina är ansvarigt för kriget, att Volodymyr Zelensky är en diktator och att Ukraina måste ordna val medan det pågår krig i landet är oerhörda att komma från en amerikansk president. Även om det skulle visa sig att Trumps hårresande ord delvis handlar om att Trump försöker få Ryssland att gå med på förhandlingar torde Trump ha skadat européernas förtroende för USA för en lång tid framåt. Men den minskade tilliten kan även ha fördelar för så väl Europa som för Amerika då man i Europa sent omsider inser att man själv behöver kunna ta ansvar för sin säkerhet.

När murarna föll kring år 1990 upplevde många européer eufori. Många av oss insåg att vi var européer eller villa vara européer. Idag handlar bevarandet av en europeisk identitet delvis om att bygga nya murar. Även om de flesta av oss är försiktiga att säga det högt håller man i Europa på att vakna till insikten om att en massinvandring från muslimska länder utgör ett hot mot våra västerländska värderingar. Massinvandringen via flyktingkriser är även ett vapen som Ryssland har försökt att använda för att splittra Europa och europeiska länder. Redan begränsandet av asylrätten som en följd av rysk hybridpåverkan vid Finlands östgräns har lett till politiska motsättningar, om än inte allvarliga sådana.

Det är tråkigt att behöva bygga stängsel längs EU:s östgräns eller stoppa människosmuggling på Medelhavet. Ännu tråkigare är det att behöva upprusta, bygga upp ett eget europeiskt kärnvapenparaply eller i värsta fall sända soldater till fronten. En "Fästning Europa" kan inte bli den positiva vision som Europa var då murarna revs. Ändå känner jag mig lätt rörd och även smått nostalgisk över engagemanget för ett framtida ukrainskt medlemskap i EU. Röster höjs nu även för att Europa själv skall ta ansvar för att hjälpa Ukraina till en rättvis fred. EU-länderna har tillsammans en större befolkning än USA och EU:s ekonomi är tio gånger Rysslands. Vi kan göra det, tillsammans. 

19 december 2024

Natomedlemskap i grevens tid

Greve Per Brahes tid som generalguvernör över Finland i medlet av 1600-talet var på många sätt en lyckosam tid för Finland. Uttrycket "i grevens tid" syftar därför i Finland på en speciellt gynnsam tid. Det samma gäller det finska uttrycket "kreivin aikaan". Med uttrycket "i grevens tid" kan man även syfta på rätt tidpunkt, medan uttrycket i Sverige närmast lär syfta på att någonting sker i sista minuten. Just i tid (just in time) kan ibland vara rätt tidpunkt, men det kan vara riskfyllt att lämna någonting till sista stund.


Per Brahe d.y.

Då Finland blev medlem i Nato våren 2023 utrycktes åsikten att tidpunkten var den rätta. Om Finland hade gått med i Nato vid en tidigare tidpunkt kunde man ha förlitat sig på Nato och därmed kört ner den egna armén, så som flera andra europeiska länder gjorde efter kalla krigets slut. Nu har Finland kvar ett starkt eget försvar utöver medlemskapet i Nato. Finland gick med i Nato vid en gynnsam tidpunkt, men det fanns inte på förhand några garantier för att allting skulle gå väl med NATO-medlemskapet.

I flera år var Finlands officiella linje en så kallad Nato-option. Finland deklarerade att man höll dörren öppen för ett medlemskap i Nato, även om medlemskapet för tillfället inte var aktuellt. Kritiker av den aktuella säkerhetsdoktrinen påpekade att det är för sent att ta en brandförsäkring då elden redan är lös. En Nato-option betydde bara att man lämnade dörren öppen för en ansökan om ett medlemskap i Nato.

Det var inte självklart att Finland skulle antas som medlem i Nato då det blev aktuellt att lämna in en medlemsansökan. Därför sökte man bekräftelse för att medlemskapet skulle godkännas av de dåvarande medlemmarna innan ansökan om medlemskap lämnades in. Tiden mellan att ansökan lämnades in och medlemskapet beviljades var en kritisk tid. (Se mitt blogginlägg Mot medlemskap i Nato.) Trots att alla medlemsstater inofficiellt torde ha gett grönt ljus dröjde Ungern och speciellt Turkiet med att godkänna ett finskt medlemskap. Ännu längre dröjde Turkiet och Ungern med att godkänna Sveriges medlemskap, fastän Finland och Sverige lämnade in sina ansökningar samtidigt och länderna deklarerat att de skulle gå "hand i hand" med i Nato.

Den 17 december 2021, drygt två månader före Ryssland inledde sitt fullskaliga anfallskrig mot Ukraina kom Ryssland med ett ultimatum där man bl.a. krävde att Nato skulle dra tillbaka sina styrkor från östra Europa och inte ta in nya medlemmar. Även om Finland och Sverige inte nämndes specifikt i detta ultimatum, tolkades Rysslands krav som ett indirekt försök att påverka ländernas säkerhetspolitik. Under perioden då Finland och Sverige övervägde att ansöka om NATO-medlemskap, kom Vladimir Putin med flera varningar om militära åtgärder. I april 2022 varnade den tidigare ryska presidenten Dmitrij Medvedev, som numera var viceordförande i Rysslands säkerhetsråd, för att om Sverige och Finland gick med i Nato, så skulle Ryssland förstärka sina gränser och överväga att placera kärnvapen i Östersjöregionen. I maj 2022, efter att Finland meddelade sin avsikt att ansöka om Nato-medlemskap, uttryckte Putin att ett finskt medlemskap skulle vara ett misstag, som negativt kunde påverka de bilaterala relationerna mellan länderna.

Ur en rysk synvinkel hade det ryska ultimatumet och de ryska varningarna inte önskvärd effekt, då det resulterade i motreaktioner från Finland och Sveriges sida. Båda länderna betonade att deras säkerhetspolitik bygger på självbestämmanderätten att välja sina egna säkerhetspolitiska allianser. President Sauli Niinistö underströk i sitt nyårstal 2022 att till Finlands rörelsefrihet och valmöjligheter också hör "möjligheten att alliera sig militärt och ansöka om medlemskap i Nato". Medlemskapet i Nato blev dock på allvar aktuellt först då Ryssland anföll Ukraina den 24 februari 2022.


Sauli Niinistös nyårstal den 1 januari 2022
Foto: Matti Porre/Republikens presidents kansli

Så väl i Sverige som i Finland var det främst vänstern som hade varit mot ett medlemskap i Nato. Då det fullskaliga kriget bröt ut i Ukraina hade så väl Finland som Sverige en socialdemokratisk statsminister. Finlands statsminister Sanna Marin tillhörde, till skillnad från äldre socialdemokrater så som före detta utrikesminister Erkki Tuomioja och president Tarja Halonen, en generation som inte längre var belastad av det utrikespolitiska traditionerna eller tänkesätten från kalla krigets dagar. Att Finland i likhet med Sverige hade en kvinnlig socialdemokratisk statsminister torde ha underlätta Sveriges beslut att ansöka om medlemskap i Nato samtidigt med Finland. Att den populära och rent av stjärnglänsande Marin var statsminister då det begav sig torde även ha haft betydelse för den allmänna opinionen i Finland, som snabbt vändes till förmån för ett medlemskap. I vilken mån det var politikerna som vände opinionen och i vilken mån den allmänna opinionen påverkade politikernas åsikt är dock svårt att säga. Om opinionen för ett Nato-medlemskap inte hade varit så stark, torde Ryssland i varje fall ha gjort större ansträngningar att försöka påverka opinionen. 


Magdalena Andersson och Sanna Marin i Stockholm 2022
Statsrådets kommunikationsavdelning

Att den före detta norska socialdemokratiska statsministern Jens Stoltenberg var generalsekreterare för Nato under hela Finlands och Sveriges process mot medlemskap i försvarsalliansen torde även på flera sätt ha varit gynnsamt. Stoltenbergs betydelse framgår av att hans ämbetsperiod förlängdes år 2022 då han redan hade utsetts till blivande chef för Norges bank.

Det kunde även ha gått annorlunda i det amerikanska presidentvalet år 2020. Huruvida Donald Trumps oberäknelighet hade ingett respekt och därigenom hade kunnat förhindra det fullskaliga anfallskriget mot Ukraina får vi aldrig veta. Inte heller kan vi veta hur Trump hade förhållit sig till ett ryskt krav på att Finland och Sverige hålls utanför Nato. Det är dock inte en omöjlig tanke att Trump i förhandlingar med Putin kunde ha offrat Finlands och Sveriges möjligheter till medlemskap i Nato för att försöka hindra ett ryskt anfall mot Ukraina. Om USA:s president hade hetat Donald Trump istället för Joe Biden kunde understödet för ett Nato-medlemskap även ha varit betydligt mindre så väl i Finland som i Sverige.

Processen mot ett medlemskap förlöpte väl för Finlands del, trots att så väl Ungern som Turkiet utnyttjade sin vetorätt för att driva egna intressen. Mycket kunde dock ha gått fel. Om den ryska "militära specialoperationen" hade lyckats som planerat eller om den ryska armén lyckats inta Kiev hade läget varit illa för Finland och Sverige. Då hade de ryska hoten och kraven haft en helt annan tyngd. Nu var Ryssland både försvagat och för upptaget med kriget i Ukraina för att på allvar kunna sätta käppar i hjulet för Finland och Sverige i processen mot ett medlemskap i Nato.




Ryssland misslyckades även i användningen av energivapnet. Om Ryssland här hade lyckats hade Europas beroende av rysk energi och speciellt Tysklands beroende av rysk gas kunnat förhindra Europa från att ekonomiskt och materiellt stöda Ukraina i kriget. Det finns flera orsaker till att det ryska energivapnet inte hindrade ett stöd av Ukraina, men det är inte svårt att föreställa sig att det kunde ha lyckats ifall väst inte visat en överraskande stark enighet och solidaritet. För Finlands del resulterade kriget i stora ekonomiska förluster för statsbolaget Fortum, vars investeringar i Fennovoima, ryska kraftverk och det tyska energibolaget Uniper gick upp i rök, men det blev ingen alvarlig brist på energi i Finland.

Efter utbrottet av det fullskaliga anfallskriget i Ukraina framfördes åsikter att den aktuella tidpunkten inte var den rätta för att provocera Ryssland med en ansökan om medlemskap i Nato. Det ansågs allmänt viktigt att konflikten inte eskalerade. I verkligheten var det dock Finlands och Sveriges lycka att kriget i Ukraina fortsatte under hela processen mot medlemskapet. Här står Finland och Sverige i en oändlig tacksamhetsskuld till det ukrainska folket, som med stora uppoffringar fortsatt att försvara sig och hela Europa mot Ryssland och bundit de ryska resurserna i Ukraina.

Tack vare att allt gick sin väg i processen mot ett medlemskap i Nato har det inte funnits så stor efterfrågan på efterklokhet eller uppgörelse med den Finska säkerhetspolitiken från tiden för Sovjetunionens upplösning till det fullskaliga kriget i Ukraina. I hög grad byggde den förda politiken på ett fenomen som kallats efterfinlandisering, på finska jälkisuomettuminen. Av säkerhetspolitiska skäl valde Finland att gå med i Europeiska Unionen då man i Sverige beslöt sig för att ansöka om ett medlemskap i EU, men Finland fortsatte att satsa på goda bilaterala relationer till Ryssland och stannade utanför Nato medan de baltiska staterna gick med i försvarsalliansen. Först i och med kriget i Ukraina ersattes finlandisering med estlandisering.

Efterfinlandiseringen byggde till viss mån på naivitet, en godtrogen syn på Ryssland och Putinregimen. Efterfinlandiseringen byggde även på en ovilja att helt bryta med utrikespolitiken från kalla kriget. Många betydande politiker som under det kalla kriget av ideologiska eller opportunistiska skäl fjäskat för Sovjetunionen fortsatte sin politiska bana efter Sovjetunionens upplösning utan att ställas till svars. Efter det kalla krigets slut och Sovjetunionens upplösning gjorde man i Finland ingen ordentlig självrannsakan. Efterfinlandiseringen liksom finlandiseringen under kalla kriget kan delvis även ses som ett uttryck för korruption, åtminstone i en vid bemärkelse av begreppet. Finska företag drog kortsiktig fördel av en Rysslandsvänlig politik och politiker undvek att flagga för ett medlemskap i Nato i rädsla att förlora väljare. Därför finns det skäl till en uppgörelse med alliansfriheten efter Sovjetunionens upplösning. Finland hade haft möjligheten att trygga sin säkerhet och sitt oberoende av Ryssland med ett medlemskap i Nato, men valde frivilligt att förbli alliansfritt liksom Sverige.

Den frivilliga alliansfriheten byggde delvis på en missberäkning, liksom Tysklands Ostpolitik. I Finland liksom i Tyskland räknade man med att Ryssland agerar rationellt och att Ryssland skulle avstå från att anfalla sina grannländer om priset skulle vara tillräckligt dyrt. Kriget i Ukraina visar att Putin är beredd att betala ett oerhört högt pris för relativt obetydliga territoriella vinster. Tack vare kriget i Ukraina har vi i Finland insett att den finska armén ensam inte nödvändigtvis är tillräckligt avskräckande. Redan kriget i Georgien år 2008 borde emellertid ha gett insikten att Ryssland kan ta till begränsade militära aktioner för att förhindra ett land att gå med i Nato. Nato har själv skapat en praxis att inte anta nya medlemmar som är involverade i pågående konflikter, vilket kan fungera som ett motiv för Ryssland att inleda militära konflikter. Till Finlands lycka beviljade så väl Storbritannien som USA säkerhetsgarantier i väntan på att Nato-medlemskapet skull godkännas av alla medlemsländer.

Den största risken Finland tog med sin alliansfrihet handlar ändå inte om att Ryssland kunde ha anfallit Finland, utan om att Ryssland kunde ha utövat påtryckningar och erbjudit förmåner, så att Finland stegvis och obemärkt glidit in i ett beroende som det varit svårt att dra sig ur. I värsta fall hade Finland hamnat i ett läge som liknar situationen under kalla kriget då Finland hörde till Sovjetunionens intressesfär. Till skillnad från vad fallet var under det kalla kriget hade det helt och hållet varit Finlands och de finska beslutsfattarnas eget fel om Finland på nytt hamnat i Rysslands intressesfär. Lyckligtvis hade Finland stor tur efter utbrottet av det fullskaliga kriget i Ukraina och lyckades även dra med sig Sverige in i Nato. Man kan med goda skäl, i flera bemärkelser hävda att Finland gick med i Nato i grevens tid.



15 oktober 2024

Therianer

I slutet av september utkom ett nummer av tidningen HBL Junior, som ges ut av Hufvudstadsbladet, där flera sidor tillägnades ämnet therianer. En t[h]erian eller t[h]eriantrop är enligt definitionen i HBL Junior en "människa som identifierar sig eller känner igen sig i ett djur". Fenomenet therianism är relativt nytt för mig och jag har, trots att jag jobbar som lärare i grundskola med årskurserna 1 - 9,  inga personliga erfarenheter av therianer. Däremot känns HBL Juniors sätt att bemöta therianfenomenet bekant från hur man förhåller sig till unga transpersoner eller mera allmänt hur man argumenterar inom woke-rörelsen eller dagens identitetspolitiska vänster. Woke kan sägas representera en öppenhet för olika former av självidentifiering och en vilja att respektera individers val av identitet, även då dessa är ovanliga eller bryter mot normer



Dagens barn och unga kommer i kontakt med internationella trender och likasinnade på nätet, men vissa fenomen sprids ändå bäst inom den lokala gemenskapen. Utan internet skulle det knappast finnas några therianer, men om det i en skolklass finns en therian, så är det sannolikt att det finns flera. Hbl Junior, som riktar sig till barn i åldern 7 - 14 år, beskriver therianer som modiga personer som "vågar vara sig själva". Angående Juni och Stella, som är 9 respektive 8 är gamla, skriver tidningen att de inte längre bryr sig om "hatare" eller de som "hatar" therianer. I tidningens ledare, som har rubriken "Sluta hata!", uppmanar producenten Lisa Fordell dem som vill bli en therian att bli det och säger att det borde vara lika självklart att "få vara terian som det är att jaga pokémon eller spela fotboll på fritiden".

Frågan är hur föräldrar och lärare borde förhålla sig till detta fenomen. Borde vuxna uppmuntra och bekräfta barn i deras djuridentiteter eller bör vuxna tvärtom sätta gränser och ifrågasätta terianers identitet som djur? Att en åtta- eller nioåring leker djur kan vara sunt. Dagens barn, som vuxit upp med smarta telefoner och digitala spel, leker sällan låtsaslekar. Det är en beklaglig utveckling och speciellt beklagligt är det om de barn som trots allt har förmågan att leka låtsaslekar blir rätade eller mobbade. När barn klär sig i mask och går på alla fyra kan det handla om en oskyldig lek, men när leken fortsätter eller tar över i tonåren blir det mera problematiskt.

HBL Juniors försvar eller propagering för therianer kan ses som ett uttryck för woke eller DEI (mångfald, jämlikhet och inkludering) och vara tänkt att främja förståelsen även för vissa andra minoriteter. Ur ett lärarperspektiv är det i sig välkommet att barn och ungdomar fostras till tolerans för olikheter. Tyvärr är mobbning fortfarande ett allmänt fenomen i skolor och på sociala medier och det är barn och unga som på sätt eller annat stickar ut som lättast blir utsatta. Det är även viktigt att de som utsatts för mobbning får stöd för att stärka sitt självförtroende. Det är dock inte hat då vuxna oroar sig för att identifieringen med djur går för långt, lika lite som det är hat att bekymra sig för könsdysfori hos barn och ungdomar.

En vuxen kan tolerera, lyssna, förstå och stöda utan att behöva bekräfta en ung människas självvalda identitet. Som vuxen behöver man inte gå med i leken eller genom att bekräfta en identitet bidra till att barn och unga blir förvirrade. Inom woke-rörelsen tenderar dess värre all kritik och allt ifrågasättande av självvalda identiteter att stämplas som "hat" eller "hatprat" (hate speech).

Therianism är inte bara en lek för barn. Det finns vuxna som på sin fritid klär sig i djurmasker och svans, men inte vågar "vara sig själva" och leva ut "sitt inre djur" på jobbet eller på stan. Vuxna som delar bilder eller filmsnuttar av sig själva som therianer på sociala medier lär vara en raritet, kanske för att vuxna therianer lätt blir stigmatiserade. Att det finns vuxna therianer visar dock att terierfenomenet kan handla om mera än lek.

På Amazon kan man köpa klistermärken med
theriersymbolen i transgenderflaggans färger.


Under närvarande höst har therianfenomenet bevakats och diskuterats livligt i finländska medier. Den stora medieuppmärksamheten hänger samman med att en del skolor i Finland har förbjudit elever att klä sig i therinianmasker. Det är närmast therianism bland barn i lågstadieåldern som uppmärksammats, vilket gett en rätt oskyldig bild av therier.. 

Jag vet inte i vilken mån identifiering med specifika djurarter kan vara skadligt för barns mentala utveckling eller vilken risken är att therianer behåller sina djuridentiteter som vuxna, men jag skulle vara mycket försiktig med att förespråka therianism. I varje fall förhåller sig många föräldrar och lärare  kritiskt till fenomenet. Därför upplever jag att HBL Junior och Hufvudstadsbladet visar prov på dålig omdömesförmåga när man direkt propagerar för therianism. Är man inte rädd för att förlora de vuxnas förtroende och i längden gå miste om prenumeranter?

31 juli 2024

OS-invigningen, woke och sekundärkränkta


Invigningen av de olympiska spelen i Paris har föranlett omfattande diskussioner. Speciellt mycket kritik har riktats mot en scen som verkar anspela på Leonardo da Vincis målning Nattvarden. Ett flertal katolska och andra kristna organisationer hävdar att det aktuella inslaget utgör ett hån mot kristen tro. Andra beklagar sig över att OS-invigningen var woke. Söder om Medelhavet censurerades de aktuella scenerna, närmast med anledning av det nakna och sexuella innehållet. Kritiken föranledde en presskonferens där arrangörerna beklagade om någon känt sig kränkt. Den ansvariga koreografen Thomas Jolly försvarade sig med att han ville "inkludera alla".





Att inkludera "alla" och förhindra utsatta grupper att känna sig kränkta är karakteristiskt för den strömning eller det tänkesätt som kallas woke. I OS-invigningen skulle alla inkluderas. I invigningsceremonin noterade man inte bara olika åldrar, mångfald av etnisk bakgrund och handikappade. Även personer tillhörande sexuella minoriteter inkluderades i ett nummer som allmänt uppfattades som "vågat". De (traditionellt) troende kristna brydde man sig dock inte om att visa respekt mot. Är det för att de kristna kommer längst ner i wokeismens eller intersektionalismens hierarki av utsatta och förtryckta? Eller för att kristna sällan tar till våld? Kristna är åtminstone i regel inte lika känsliga för blasfemi som muslimer. Med tanke på hur lätt kravaller bryter ut i Frankrike när vissa grupper känner sig kränkta var OS-invigningen kanske ändå inte så modig.






Inkluderingen av queera personer eller sexuella minoriteter var inte speciellt kontroversiell i sig. Knappast hade det blivit någon större uppståndelse om den olympiska elden tändts av en idrottare som kommit ur skåpet, om denna haft tillräckliga sportsliga meriter, eller om det avslutande musiknumret framförts av en gayikon. Inte heller har valet av en queer och homosexuell person som konstnärlig ansvarig för OS-invigningen föranlett någon noterbar kontrovers. Inte ens ett queert inslag eller en dragchow hade i sig varit speciellt kontroversiellt eller stötande, men en dragchow eller "sexuell freakchow" som parodierade på nattvarden var för mycket för en del.



De som sade sig vara kränkta eller kritiserade det kontroversiella inslaget i invigningen blev naturligtvis  kritiserade i sin tur. Lättkränktheten är stor på båda sidor, eller snarare sekundärkränktheten. Jag hör själv till de sekundärkränkta som reagerat på bristande respekt mot troende katoliker och andra kristna. Den bildade eliten, inklusive det lutherska etablissemanget i Finland, verkar däremot närmast ha blivit sekundärkränkta på de sexuella minoiriteternas vägnar. Speciellt sekundärkränkta har man blivit av att kristna och konservativa känner sig kränkta över att Den heliga måltiden gjorts till, vad en del kallat en sexuell freakshow. En sexuell show med heterosexuella cispersoner hade varit otänkbar på OS-invigningen, men när de utsatta minoriteterna skall inkluderas vill man erbjuda hela världen som arena, eller åtminstone scenen på Seine.



En del sekundärkränkta har speciellt reagerat på användningen av uttrycket "freakshow". Uttrycket är ändå träffande speciellt för den skäggige dragartisten, som leder tankarna till Conchita Wurst. Tidigare visades skäggiga damer och andra missfoster på cirkus. Det känns i vår tid som fruktansvärt fel, men en del väljer idag, utan medfödda missbildningar, frivilligt att uppfattas som freak, eller åtminstone som skäggiga damer.



Nytt i beskyllningen av lättkränkta försvarare av kristendom och traditionella familjevärden är att de kränkta beskylls för att vara obildade då de inte känner igen de grekiska gudarna, utan istället ser en nidbild av Jesus och lärjungarna. Jag har själv skrivit en prograduavhandling om den apolliniska och den dionysiska principen, men jag klarade inte av att på egen hand identifiera den mulliga damen med gloria som Apollon. En del bildade hävdar att scenen på Sein inte alls var inspirerad av Nattvarden, utan istället av Jan van Bijlerts målning av Dionysus fest med de olympiska gudarna, men på ett franskt programbladet skall inslaget ha getts namnet "La Cène Sur La Scène Sur La Seine", vilket Google translate översätter till "Den sista måltiden på en scen på Seine". På franskan heter da Vincis målning just La Cène. Medlemmar som uppförde tablån, som i TV-sändningen bar namnet Festivité, lär ha bekräftat att den aktuella scenen uttryckligen skulle föreställa Nattvarden. Hur som helst så lär van Bijlerts målning anspela på da Vincis Nattvarden.



 

Redan van Bijlert skall alltså ha vänt Den heliga måltiden till en dionysisk orgie eller backanal. Av de två målningarna är endast da Vincis allmänt känd och koreografen Thomas Jolly måste ha förstått att publiken i första hand skulle se Nattvarden. Det är lite som om man i OS-öppningen skulle korsfästa en dragquine och ursäkta sig med att inspirationen ingalunda kom från Golgata, utan från Monty Pythons film Life of Brian.

 


23 juli 2024

Kulturmarxism - en konspirationsteori?

https://en.wikipedia.org/wiki/Cultural_Marxism_conspiracy_theory

Det sägs ibland att man inte skall lita på Wikipedia, eftersom vem som helst kan redigera texter på denna encyklopedi. Jag skulle säga att Wikipedia tvärtom är pålitlig just för att vem som helst kan rätta och redigera. Speciellt tillförlitliga är texter i naturvetenskapliga ämnen. Eventuella fel korrigeras och är man ändå osäker så kan man kolla referenser, textens historia och eventuella diskussioner om ändringar. Dessutom kan man jämföra texter på olika språk. När det gäller samhällsvetenskapliga texter och artiklar i historia är tillförlitligheten inte lika stor. Dels råder det inom dessa områden sällan någon konsensus. Dels har textförfattarna och bidragarna ofta egna agendor. Och ibland är är möjligheten att redigera begränsad.

Mitt eget bidrag till Wikipedia är obetydligt, men på Wikipedia finns några fotnoter med referenser till texter som jag skrivit. På Wikipedias engelskspråkiga sida om marxism-leninism finns t.ex. en hänvisning och länk till min text om materialistisk dialektik, som jag skrev som min första proseminarieuppsats i filosofi. året var 1991, samma år som Sovjetunionen upplöstes. Efter det har marxism-leninismen, den dialektiska materialismen och materialistisk dialektik enbart varit av historiskt intresse, fastän marxism-leninismen fortfarande har en officiell ställning i en del kommunistiska länder.

Trots Sovjetunionens upplösning har marxismen och speciellt den historiska materialismen fortfarande aktualitet. Det finns fortfarande aktivister, tänkare och forskare som kallar sig marxister, även i väst. Redan under det kalla kriget fanns det vid sidan om marxism-leninismen i de så kallade öststaterna även en västerländsk marxism, som delvis bygger på Frankfurtskolans kritiska teori. Det är emellertid ofta öppet för tolkning vad som skall klassificeras som marxism, nymarxism eller postmarxism. En del teoribildningar och politiska rörelser som influerats av Frankfurtskolan och kritisk teori är inte entydigt marxistiska, men den idéhistoriska kopplingen till marxismen kan ändå vara relevant att notera.

Marxismen har i väst influerat så väl kulturvetenskap som samhällsvetenskap. Typiskt för representanter för den västerländska marxismen är att man i första hand intresserat sig för att förstå och påverka kulturen, i ordet vidaste bemärkelse. Av denna orsak förefaller benämningen kulturmarxism vara träffande för västerländska idériktningar med kopplingar till marxismen.

I en snäv bemärkelse kan kulturmarxism betecknas som riktningar inom kulturvetenskap som baserar sig på marxistisk teori eller marxistisk kulturanalys, på engelska Marxist cultural analysis. Den marxistiska kulturanalysen bygger på Frankfurtskolan, men framför allt på Antonio Gramskis teori om kulturell hegemony. Utövare av marxistisk kulturanalys tenderar att i enlighet med Karl Marx historiska materialism se kulturen som ett uttryck för den materiella basen, alltså egendomsförhållanden och produktionsmetoder. Representanter för marxistisk kulturanalys är liksom marxister i allmänhet i regel antikapitalistiska. Själv har jag speciellt bekantat mig med den amerikanska litteraturvetaren Fredrik Jameson, vars essä med den betecknande rubriken "Postmodernismen eller Senkapitalismens kulturella logik" jag kort behandlat i min doktorsavhandling. Kulturmarxismen i denna bemärkelse är mycket allmän, ställvis rent av dominerande och har naturligtvis även tillämpats av så väl politiker som aktivister.

Ursprunget till uttrycket kulturmarxism, på engelska cultural marxism finns det olika förklaringar till. Uttrycket användes tidigare av marxister, medan det numera används främst av motståndare till marxismen och vänsterideologi i allmänhet. Idag brukas uttrycket kulturmarxism kanske främst som ett nedsättande paraplybegrepp för olika löst sammanhängande fenomen, rörelser och ideologier så som politisk korrekthet, multikulturalism, Black Life Matters, queerteori, genderideologi, intersektionell feminism och wokeism. I konservativ retorik kan benämningen kulturmarxism delvis sägas ha ersatt ordet kommunism som allmänt skällsord. I det amerikanska kulturkriget är kulturmarxister ett namn som den konservativa sidans använder på sina fiender. Som sådan är användningen av benämningen kulturmarxism inte speciellt analytisk, men det är ändå mera träffande att beteckna representanter för dagens vänsterliberala etablissemang som kulturmarxister än som kommunister. De som beskylls för kulturmarxism identifierar sig i regel dock inte själva med begreppet, utan har tvärtom bannlyst det.

https://en.wikipedia.org/w/index.php?title=Cultural_marxism&redirect=no

På engelska Wikipedia är sidan med rubriken "Cultural marxism" tom på innehåll och skyddad så att den inte går att redigeras. Istället dirigeras man från denna sida till en sida med rubriken "Cultural Marxism conspiracy theory", där det hävdas att kulturmarxism är en antisemitistisk konspirationsteori. På svenska har motsvarande sida om (konspirationsteorin) kulturmarxism kort och gott rubriken "Kulturmarxism". Här kan man inledningsvis läsa att "Kulturmarxism, av engelskans Cultural Marxism, är en pejorativ politisk term som bygger på en antisemitisk konspirationsteori baserad på föreställningar om att 'judar och personer runt Frankfurtskolan försöker krossa den västerländska kulturen och kristendomen genom kulturkrig, bland annat genom att etablera politisk korrekthet och multikulturalism som norm.'" Trots (det inre) citationstecknet saknas det här direkta referenser, men i övrigt backas påståendet om att kulturmarxismen står för en konspirationsteori upp av ett stort antal källhänvisningar.

Det torde ha formulerats konspirationsteorier om "kulturmarxismen", men användningen av begreppet eller benämningen som en konspirationsteori är marginell. De som argumenterar mot kulturmarxismen och utpekar den som en fara anser kanske att det finns en agenda eller rent av en dold agenda bakom Frankfurtskolan och den teori eller ideologi som kulturmarxismen förväntas representera, men härifrån är steget långt till en antisemitistisk konspirationsteori.

https://sv.wikipedia.org/wiki/Kulturmarxism

Kulturmarxim är inte det enda ordet som avfärdats som en konspirationsteori. Ett annat ord som stämplats som så väl en kospirationsteori som ett fascistiskt begrepp är folkutbyte, men ordet kulturmarxim används betydligt mera allmänt, inte minst bland kristna som försvarar traditionella kristna värden. I egenskap av ett allmänt skällsord är dess betydelse obestämt eller kontextbundet. Lika väl är det en marginell högerextrem konspiratorisk användning av uttrycket som på engelska, svenska och norska Wikipedia får definiera begreppet. Konspirationsteorier är spekulativa och tenderar att vara orimliga. Historiskt sett har de ofta handlat om judiska sammansvärjningar, vilket gör att konspirationsteorier uppfattas suspekta i sig. (Se mitt inlägg "Konspirationsteoriernas år 2020".) Stämpeln "antisemitism" är synnerligen stigmatiserande. (Se mitt inlägg "Hets mot folkgrupp".) Som för att göra användningen av benämningen kulturmarxism ännu mera suspekt refererar Wikipedia till den norska terroristen och massmördaren Anders Behring Breivik. Enligt Wikipedia vara det i och med hans manifest som begreppet kulturmarxism slog igenom. I verkligheten torde termen redan tidigare ha varit lätt att hitta i så väl moderata konservativa och nationalistiska som nynazistiska diskussionsforum.

Som expert på begreppsanalys och idéströmningar klarar jag mig personligen bra utan benämningen kulturmarxism. Jag ogillar att använda skällsord och att kategorisera människor enligt politisk åsikt. Jag föredrar i regel väldefinierade begrepp med avgränsad betydelseomfång, men kan av retoriska eller pedagogiska skäl ibland använda ord i tvetydig eller utvidgad betydelse. Kulturmarxism kunde i vissa sammanhang vara ett lämpligt mångbottnat ord, om det inte stämplats som högerextremt, antisemitistiskt och konspiratoriskt.

Liksom på den motsvarande engelska sidan kan man på den svenska sidan om kulturmarxism på Wikipedia hitta en lång och tidvis hätsk diskussion om innehållet på sidan. Bl.a. argumenteras det mot kopplingen till antisemitism, men tesen att kulturmarxismen syftar på en antisemitistisk konspirationsteori har förblivit gällande. Användare med avvikande åsikt torde rentav ha blockerats. Själv ser jag det som synnerligen ologiskt att inte skilja mellan å ena sidan ett ord eller ett begrepp och å andra sidan ett ting som ordet kan syfta på. Det är som om man inte kunde ha en allmän sida om ett namn då det finns en specifik person med det aktuella namnet.

Woke eller wokeism kan ses som en radikalisering av politisk korrekthet. (Se mitt inlägg "Woke och könsdysfori".) Skälen till att just politisk korrekthet betecknats som uttryck för kulturmarxism är inte helt uppenbara. Att uttrycka sig diplomatiskt och visa hänsyn så att man inte sårar är inte specifikt marxistiskt. Det förefaller dock just vara vänsteraktivister som stämplar ord som inkorrekta eller "hatiska" och försöker cansellera och deplattformera personer som använder sig av olämpliga ord. När det gäller woke är det mera uppenbart att målet är att förhindra att just personer som tillhör diskriminerade eller förtryckta grupper inte skall behöva känna sig kränkta eller exkluderade. Kritiken mot hatprat (hate speech) verkar inte gälla hets mot medlemmar i priviligierade grupper. Eller åtminstone inte motståndare till Woke. En orsak till att wokeism betraktas som kulturmarxism är att man uppfattar att bl.a. olika kulturella minoriteter har intagit proletariatets plats.

Just kapningen av sidan om kulturmarxism visar väl att det finns människor som har en gemensam agenda att påverka opinionen genom att göra vissa ord obrukbara. Motsvarande fenomen torde förekomma även på annat håll. Det är knappast någon som blir kränkt av ordet kulturmarxism, men ändå har det varit viktigt för en del att få begreppet att förefalla högerextremt eller suspekt. Vad skulle vara ett lämpligt ord för att beteckna denna typ av aktivism? Kulturmarxism?

5 juli 2024

Från finlandisering till estlandisering


https://www.youtube.com/live/E8eWCklcH6g?si=YmoTCvjw9X75ccnT&t=4964

Vid Primakov Readings International Forum, som ordnades i Moskva den 26 juni, fick Rysslands utrikesminister Sergey Lavrov en fråga om "finlandisering" versus "estlandisering" av Europa. (Se "Foreign Minister Sergey Lavrov’s remarks and answers to questions at the Primakov Readings International Forum, Moscow, June 26, 2024".) Frågan ställdes av den ryska ekonomen Alexander Dynkin, som fungerade som moderator, och simultantolkades till engelska:

Many years ago, journalists raised the issue of the “Finlandisation” of Europe. Opinions on it may differ, but its meaning is clear. I believe that today we are witnessing the “Estonianisation” of Europe, including in light of the latest appointments in the EU bodies. Would you comment on this? 

Med utnämningen inom EU syftar Dynkin på valet av Estlands premiärminister Kaja Kallas till EU:s utrikesrepresentant. I sitt svar valde Lavrov att upprepa uttrycken "finlandisering" och "estlandisering":

The “Finlandisation” of Europe did not catch on. Americans prevented Europe from becoming an independent player operating on the principles of neutrality, even though many European countries were NATO members. But at that time the term “Finlandisation” meant that NATO countries should honestly cooperate with Russia, and that the sides should not pose threat to each other. Today, we see the “Estonianisation” of Europe. The most ardent Russophobes have been chosen for leading posts in the EU.

Lavrovs uttalande om finlandisering och estlandisering har i Finland noterats av åtminstone Itlasanomat ("Sergei Lavrovilta kovaa puhetta suomettumisesta"). Begreppet "finlandiserig" lanserades ursprungligen som kritik av Västtysklands Ostpoliktik, som var ämnat att normalisera relationerna med DDR och Östeuropa i allmänhet. Det nedsättande uttrycket tillämpades under det kalla kriget mera allmänt på en politik som gick ut på att dra ekonomiska fördelar av vänskapliga relationer med Sovjetunioner eller en mäktig granne i allmänhet. I Finland kom begreppet att tillämpas uttryckligen på finsk undfallenhetspolitik i förhållande till Sovjetunionen. Här var undfallenheten delvis påtvingad utifrån, men finlandiseringen av Finland kännetecknas även av självcensur, "röda bergsråd" (koncernchefer som ivrigt satsade på östhandeln) och så kallade hemryssar, som var sovjetiska kontaktpersoner för finländare med politiskt inflytande.

Efter Sovjetunionens upplösning i början av 1990-talet trodde man i väst allmänt på möjligheten att normalisera relationerna med Ryssland. Efter att Putin kommit till makten förändrades relationerna med Ryssland småningom, men Tyskland kan sägas ha fortsatt sin Ostpolitik. Ett ömsesidigt beroende mellan å ena sidan Ryssland och å andra sidan Tyskland och Europa skulle gynna fred och stabilitet och integrera Ryssland i den globala ekonomin. Man kan hävda att finlandsiseringen av Tyskland fortsatte fram till 2022.

Även i Norden och speciellt i Finland och Sverige fortsatte man fram till det ryska anfallskriget med en utrikespolitik som kan betecknas som finlandiserad i enlighet med Lavrovs tolkning av begreppet. För Finlands del var finlandiseringen inte längre påtvingad utifrån, utan man valde frivilligt att satsa på goda relationer och ekonomiskt samarbete med Ryssland. Annat var fallet i Estland och i de baltiska länderna. Handeln mellan Ryssland och de baltiska länderna har visserligen varit betydande, men medan Sverige och Finland förblev alliansfria gick de baltiska länderna med i Nato så fort det var möjligt. Skillnaden i synen på Ryssland var speciellt tydlig under Tarja Halonens tid som Finlands president, men även Sauli Niinistö värnade länge om relationerna till Ryssland.

Kaja Kallas (Wikipedia)

Kaja Kallas, som Lavrov utan att nämna namn betecknar som russofob, har profilerat sig med en kritisk hållning till Ryssland och ett starkt stöd till Ukraina. Benämningen "estlandisering" representerar dock inte bara Estlands politik under Kallas ledning. Denna Rysslandspolitik motsvaraer politiken i Rysslands övriga europeiska grannländer efter att det fullskaliga kriget bröt ut i Ukraina, men i Estland går den "russofoba" politiken tillbaka ända till 1990-talet.

Efter Sovjetunionens upplösning fortsatte Finland en utrikespolitik som har stora likheter med Tysklands Ostpolitik. (Om den sentida finlandiseringen av Finland har jag skrivit i mitt blogginlägg Finlandisering från 2014.) I detta sammanhang talas det även om nyfinlandisering, på finska uussuomettuminen. Finland utnyttjade ekonomiskt både sitt geografiska läge och sin specialrelation till Ryssland. Det tydligaste exemplet är väl Fortums investeringar i Ryssland och Tyskland, som kom att stå bolaget och finska staten dyrt.

Estlandiseringen är i högsta grad en följd av Rysslands agerande, men Europa har trots kriget i Ukraina endast delvis estlandiserats. Europas Rysslandspolitik betecknas ännu av både försiktighet och bristande beredskap att stöda Ukraina. Däremot har Finlands Rysslansdspolitik genomgått en radikal förändring för vilken estlandiasering är en träffande benämning. Denna nya politik baserar sig på insikter om Ryssland som var allmänna i Estland redan för ett par årtionden sedan, men som saknades i Finland fram till år 2022.



26 juni 2024

Rättsstatsprincipen och maktfördelning

Under de senaste åren har det talats mycket om rättsstatsprincipen, som egentligen innefattar flera olika principer som kännetecknar en rättsstat. Att termen "rättstatsprincip" slagit igenom inom vänsterpolitisk retorik torde hänga samman med att det inom EU under senare år främst är högerregeringar i Polen och Ungern som ansetts bryta mot rättsstatens principer, som utgör ett grundläggande värde för Europeiska unionen. För några år sedan tog EU i bruk en så kallad rättstatsmekanism med vilken man kan stoppa EU-pengar till medlemsländer som bryter mot rättsstatens principer.

Domstolarnas oberoende är en av de mest centrala principerna för en rättsstat. När Polen år 2018 sänkte pensionsåldern för domare i högsta domstolen från 70 till 65 år stoppades lagen av EU-domstolen, eftersom pensionsreformen ansågs strida mot domstolsväsendets oberoende. Underförstått var tanken med pensionsreformen att påskynda utnämnandet av domare som hade regeringens eller det regerande partiets stöd.

Avsättande av domare strider mot EU-rätten, men det finns andra sätt att äventyra domstolarnas oberoende. Antal domare kan utökas eller så kan man utnämna tillfälliga domare, vilket är möjligt åtminstone i Finland. (Om en speciell utnämningen av en tillfällig domare vid högsta förvaltningsdomstolen i Finland har jag skrivit på min blogg Fallet Sibbo i inlägget Snuttjobbande förvaltningsråd. Den 5 maj 2008.)

I vårt land kan man till högsta förvaltningsdomstolen besvära sig över regeringens administrativa beslut. Finland har i likhet med Sverige och övriga nordiska länder däremot ingen författningsdomstol som kunde ogiltigförklara lagar. Istället är det riksdagens grundlagsutskott som bedömer om en lag eller ett lagförslag är i enlighet med grundlagen. I Finland liksom i övriga Norden gäller folksuveränitet framom maktfördelning. Så var det åtminstone före medlemskapet i Europeiska unionen. I Finlands grundlag heter det att "Statsmakten i Finland tillkommer folket, som företräds av riksdagen."


Hbl 26.6,2024

Diskussionen om Finland skulle behöva en författnings- eller grundlagsdomstol aktualiserades efter att grundlagsutskottet, trots stark kritik från experter i juridik, godkände den så kallade avvisningslagen. (Se t.ex. "Adlercreutz föreslår grundlagsdomstol i Finland".) Lagen anses stå i konflikt med så väl grundlagen som  internationella avtal som Finland ingått. Att lagen går emot lagar som ingår i grundlagen bestrider väl ingen, men den aktuella lagen är tänkt som en undantagslag, som skall antas i grundlagsenlig ordning. Att undantagslagen skulle strida mot EU-rätt och människorättskonventioner är ett juridiskt problem, men grundlagsutskottet avgjorde alltså att undantagslagen är möjlig att stifta. Dock var utskottet tvunget att rösta och 2 av 17 medlemmar röstade emot ett godkännande.

En författningsdomstol hade kanske dömt annorlunda, men hade det varit önskvärt? Vid behov, om det vore nödvändigt för rikets säkerhet, skulle man troligtvis även utan den aktuella lagen ta i bruk ett förfarande enligt vilket asylsökanden direkt kan avvisas. Så gör man åtminstone i en del andra länder. Eller så skulle man fortsättningsvis hålla gränsövergångsställena stängda för alla och bygga en mur längs hela östgränsen. Det skulle vara betydligt värre med tanke på rättssäkerheten och rättsstatens principer och speciellt illa för de potentiella asylsökande som sökt sig till Ryssland.

Behandlingen av förslaget till en avvisningslag är i själva verket ett bra exempel på att systemet med ett grundlagsutskott har fördelar i förhållande till ett system med en grundlagsdomstol. Domare är liksom de lagkunniga som ger expertutlåtanden till grundlagsutskottet jurister, som förväntas se grundlagsenligheten hos ett lagförslag ur ett rent juridiskt perspektiv. I det aktuella fallet med förslaget till avvisningslag torde medlemmarna i ghrundlagsutskottet i sin bedömning ha sett utanför de rent juridiska aspekterna, fastän utskottet formellt sett inte bedömer lagar ur ett politiskt perspektiv. Lagen kan ofta tolkas på olika sätt och då kan grundlagsutskottet välja en tolkning som bäst tjänar politiska prioriteringar.  Avvisningslagen torde strida mot internationella avtal, men folkvalda beslutsfattare kan ta ansvar för de konsekvenser som en undantagslag i strid mot internationella avtal kan medföra. Ett dylikt ansvar kan domstolsväsendet eller justitiekanslern inte ta. Domare är inte heller experter på säkerhet och har inte tillgång till all underrättelseinformation.

En rättsstatsprincip som hänger nära samman med domstolarnas oberoende är maktfördelningsprincipen. I samband med stängningen av östgränsen senaste höst beskyllde högsta förvaltningsdomstolens president politiker för att "ifrågasätta grundprinciperna om maktens tredelning". (Se mitt blogginlägg Justitiekanslerns makt och roll.) Det räckte med att politiker kritiserade biträdande justitiekanslerns lagtolkning för att HFD:s president Kari Kuusiniemi skulle se ett hot mot domstolarnas oberoende, eftersom justitiekanslersämbetet har till uppgift att bevaka domstolarnas verksamhet.

Även domstolarnas verksamhet övervakas. Justitiekanslerns uppgift är speciellt att övervaka dess oberoende. Med tanke på domstolsväsendets oberoende förväntas ministrar och riksdagsledamöter inte kritisera enskilda domstolsbeslut, men någon egentlig oberoende statsmakt är domstolsväsendet inte i Norden.


Montesquieu

Tanken att makten bör delas går tillbaka till den antika grekiska filosofen Aristoteles, medan det var den franska upplysningsfilosofen Montesquieu som lanserade idén om maktens tredelning. Montesquieus principer om tredelning har långt förverkligats i USA, men inte i strikt bemärkelse i Finland eller de andra nordiska länderna.

Suomi Areena föreslog Svenska folkpartiets nyvalda ordförande Anders Adlercreutz den 25 juni en grundlagsdomstol som ett komplement till grundlagsutskottet. Förslaget refererades i Hufvudstadsbladet 26.6.2024. Om jag tolkat Adlercreutz rätt skulle enligt hans förslag grundlagsutskottet fortfarande granska lagförslag medan grundlagsdomstolen skulle ta ställning till grundlagsenligheten i redan stiftade lagar. Detta skulle ge domstolen sista ordet och i princip skulle man, liksom i USA, inte med säkerhet alltid veta om en nystiftad lag gäller eller inte.


Anders Adlercreutz på Suomi Areena 2024

Även domare är naturligtvis människor med varierande syn på hur lagar skall tolkas. Speciellt uppenbart är detta i USA där domarna i den federala högsta domstolen i regel antingen är konservativa originalister tillsatta av en republikansk president eller liberala anhängare av idén om en levande konstitution och tillsatta av en demokratisk president. Speciellt från republikanskt håll har de (i amerikansk betydelse) liberala domarna beskyllts för domaraktrivism, alltså för att genom politiskt motiverade domslut skapa prejudikat för lagstiftningen. Då högsta domstolen för har en majoritet av konservativa domare är det dock de senare som för tillfället har förutsättningar att bedriva domaraktivism, även om de genom sin syn på konstitutionen inte kan vara lika flexibla i sin tolkning.

Även Europadomstolens eller Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna har beskyllts för domaraktivism, senast när domstolen fällde Schweiz för att inte ha tagit tillräckliga åtgärder mot klimatförändringen. Domstolens domslut är bindande för alla medlemmar i Europarådet och alltså även för Finland.

Att grundlagsutskottet varit oenigt har tolkats som ett tecken på en politisering av utskottet, men flyttar grundlagsutskottets makt över till en grundlagsdomstol finns det en risk för att domstolen politiseras. Den ursprungliga tanken med delning av makten var att minska risken för maktmissbruk. Även en domstol kan missbruka sin makt. Fram till att Recep Tayyip Erdoğan kom till makten och införde presidentstyre i Turkiet var det den kemalistiska sekulära eliten eller den "djupa staten" som via den turkiska författningsdomstolen hade den yttersta makten och kunde räkna med arméns stöd om så behövdes för att avsätta en regering. Så stor makt skulle en finsk grundlagsdomstol knappast kunna utöva, men alla system har sina svagheter.