Kulturkriget och kriget i Ukraina

Samtidigt med det fullskaliga kriget i Ukraina pågår ett informationskrig, som kan vara avgörande för så väl Rysslands som Ukrainas framtid. För att stoppa Ryssland och kunna ta tillbaka ockuperade områden behöver Ukraina hjälp i form av materiellt bistånd och sanktioner mot Ryssland. Hur omvärlden ser på konflikten har betydelse för stödet till Ukraina. Det är man naturligtvis medveten om i både Ryssland och Ukraina. Även de västerländska medierna är, aktivt eller passivt, aktörer i detta informationskrig. När ytterhögern i Frankrike i februari ordnade demonstrationer mot Nato och vapenleveranser till Ukraina fick demonstrationerna stor synlighet i ryska och ryskägda medier, medan etablerade västerländska massmedier negligerade demonstrationerna.

I Europa kommer motståndet till vapenleveranser till Ukraina inte bara från ytterhögern, utan även från den politiska vänstern. Motståndet baserar sig här på en traditionell aversion mot USA och Nato och en pacifistisk hållning till konflikter. I Tyskland har skammen från andra världskriget och den traditionella östpolitiken utgjort en mental barriär för vapenleveranser till Ukraina, men Tysklands och de tyska socialdemokraternas hållning har radikalt ändrat sedan det fullskaliga kriget bröt ut.

https://www.die-linke.de/themen/frieden/ukraine-krieg/

Även i andra länder har kriget medfört stora förändringar i inställningen till så väl Ryssland som Nato. I få länder lär opinionen för ett fortsatt stöd av Ukraina vara lika stort som i Finland, där vi tidigare tvärtom förlitade oss på goda relationer till grannen i öster. För tillfället är det närmast omöjligt för rysk påverkan att ändra den finländska opinionen. En liten minoritet som tar del av rysk desinformation eller alternativa medier och ser annorlunda på kriget i Ukraina eller på medlemskapet i Nato påverkar knappast den finländska politiken. Situationen är dock inte den samma i hela västvärlden.

Stödet för Ukraina är störst i Rysslands grannländer, trots att dessa länder har varit beroende av rysk energi och ekonomiskt kanske lidit mest av restriktioner mot Ryssland, som pågått sedan annekteringen av Krim 2014. I Tyskland, Frankrike och USA är opinionen av olika orsaker mera splittrad och en betydande del av befolkningen är kritisk till stödet av Ukraina.

Ryssland har under senare år satsat på påverkanskampanjer som i politiska val gynnat nationalistiska och EU-kritiska högerpartier. Ryssland har stött högerpopulistiska partier för att försöka splittra Europa och försvaga EU, men även för att det funnits mottaglighet för påverkan just bland nationalister och konservativa. Genom att i kulturkriget (mellan värdekonservativa och värdeliberala) stå på den konservativa högerns sida har Ryssland åtminstone i någon mån lyckats med sin informationspåverkan. Det finns på sina håll i väst ett starkt förakt för eliten eller "etablissemanget", som uppfattas som moraliskt dekadent, och det skapar förutsättningar för rysk påverkan.

I USA har Bidenadministrationen varit mycket tydlig i sitt stöd av Ukraina. Att kritiken av stödet främst kommer från republikanskt håll kan delvis förklaras med att republikanerna är i opposition, men det finns andra orsaker till att det speciellt är republikaner som ifrågasätter det amerikanska stödet till Ukraina.

Det bör noteras att en stor del av republikanerna i USA, kanske majoriteten, är för fortsatt stöd till Ukraina, men en del republikaner är ändå starkt kritiska. Kritiken gäller inte bara biståndet till Ukraina i vad som ses som ett proxykrig, utan man förhåller sig även avvisande till mediernas rapportering från kriget. Istället för att förlita sig på de etablerade massmedierna tar man del av t.ex. Douglas Macgregors rapportering av krigets förlopp. De som lyssnat till Tucker Carlson eller direkt till Macgregor har inte bara fått höra argument för att USA bör prioritera sin egen säkerhet, utan har även fått höra att USA är ansvarigt för kriget, att det var ukrainarna själva som sprängde dammen Kachovka och att Ukraina är chanslöst i kriget.

Donald Trump har själv uttryckt sin utrikespolitik med slogan "America First", men Trump var inte den första amerikanska presidenten att använda denna slogan. Redan Woodrow Wilson använde uttrycket för att argumentera för att USA borde förbli neutralt i första världskriget. För Trump innebar America First att USA borde hålla sig borta från militära konflikter och satsa på landets egen säkerhet och egna intressen snarare än att finansiera och ta ansvar för sina allierades säkerhet.

Woodrow Wilson

I sig är det ingen självklarhet att det just är republikaner eller konservativa som vill hålla USA borta från militära konflikter. Så länge Sovjetunionen existerade var det inte minst republikaner som drev på det amerikanska kriget mot kommunismen på ett globalt plan. Även efter det kalla krigets slut har USA under republikanska presidenter varit inblandat i militära konflikter och t.o.m. inlett krig. Trump bröt med en republikansk tradition då han valde att ställa Amerika först, kanske delvis för att han inte helt förstod den nytta som USA har av sin militära närvaro i andra världsdelar. 

Den kristna högern i USA hittar så väl i konstitutionen som i Bibeln grunder för ett motstånd mot överstatlighet inklusive internationella avtal. I de senaste presidentvalen tilltalade Trump utöver konservativa kristna en väljargrupp som med David Goodhards benämningar kunde betecknas som somewheres till skillnad från anywheres, som dominerar i de stora städerna på öst- och västkusten. Trumps anhängare är ofta lägre utbildade och bor i mindre städer, vars industri har lidit av import, internationella avtal och globaliseringen i allmänhet.

Trump och hans MAGA-rörelse kritiserar "globalisterna", som satt sitt hopp till fri global handel som en väg till världsfred och mänskliga rättigheter. Kritiken av globalismen är inte helt ogrundad. Kapitalismen har inte gjort Kina till en liberal demokrati, liksom Rysslands beroende av den globala marknaden inte hindrade Ryssland från att anfalla Ukraina.

Där demokraterna beskyllt Trump för beroende av Ryssland har republikanerna kritiserat Hillary Clinton med flera demokrater för att göra USA beroende av Kina. När Ryssland i ifjol inledde det fullskaliga kriget mot Ukraina tyckte en del republikaner att USA borde koncentrera sig på att stoppa Kina från att utmana USA:s globala ledarskap. Ett försvagat och isolerat Ryssland kunde i värsta fall bli en vasallstat till Kina.

http://kremlin.ru/events/president/news/50513/photos/42103t/

Under Trumps tid som president ökade polariseringen av det amerikanska samhället. Kulturkriget mellan konservativa kristna och liberala progressivister är ingen ny företeelse i USA, men det har intensifierats då vänstern radikaliserats genom bl.a. canselkultur, woke, genderideologi och intersektionell feminism. Andra faktorer som bidragit till polariseringen är fallet George Floyd och högsta domstolens upphävande av prejudikatet Roe vs Wade. De senaste åren har medierna dessutom tydligare än tidigare tagit sida, vilket bland konservativa torde ha ökat misstron mot etablerade "liberala" medier. De etablerade massmediernas och de sociala mediernas tidvis missriktade bekämpning av desinformation gällande bl.a. covid-19 och Hunter Bidens laptop torde ytterligare ha bidragit till en polarisering och misstro mot det demokratiska etablissemanget.

Today, the People's House – your house – sends a clear message to the country and to the world.

America is a nation of pride. pic.twitter.com/ZZS9oTpDww

— President Biden (@POTUS) June 11, 2023

Det västerländska etablissemangets fjäskande för sexuella minoriteter och könsminoriteter har gett möjlighet för Ryssland att profilera sig som en försvarare av traditionella kristna värden. Det utnyttjas av Putinregimen så väl på hemmaplan som i väst. Att Ryssland förefaller stå på den konservativa siden i kulturkriget har kanske gynnat banden mellan Ungern och Ryssland, men det hindrar å andra sidan inte Polen från att gå i bräschen för det europeiska stödet till Ukraina. Putin har haft nära band till högerpolitiker i så väl Italien som Frankrike, men det har ändå inte hindrat Italiens konservativa regering under Giorgia Meloni att lova sitt fulla stöd åt Ukraina.

Kriget i Ukraina har beskrivits som ett informationskrig, men det har i Europa föga med kulturkriget att göra. Inte heller i USA verkar det finnas något direkt samband mellan värdekonservativism och ovilja att stöda Ukraina. Problemet är närmast polariseringen av det amerikanska samhället, som skapat förutsättningar för fenomen sådana som Tucker Carlson och Donald Trump. När konservativa amerikaner lyssnar till Tucker Carlson för att han står upp för traditionella värderingar och kritiserar Biden-administrationen tar de även del av hans synpunkter på kriget i Ukraina. Även om Carlson inte direkt skulle påverka den amerikanska opinionen, så kan han ha inflytande över hur republikanska presidentkandidater väljer att förhålla sig till kriget.

https://twitter.com/TuckerCarlson

Vem som väljs till republikanernas presidentkandidat i valet 2024 kan ha en avgörande betydelse för utgången av kriget i Ukraina. Risken för att Trump på nytt väljs till republikanernas kandidat och till USA:s president oroar oss som tror och hoppas på en ukrainsk seger i kriget mot Ryssland. Hur Trump skulle hantera kriget är det väl ingen som vet, men oron för att Trump skulle försöka förhandla och kompromissa med Putin är knappast obefogad. I sammanhanget är det värt att notera att republikanerna eller de värdekonservativa amerikanerna minsann inte ensamma är skyldiga till den amerikanska polariseringen eller ens till fenomenet Trump.

Twitterfilerna

Elon Musk har fått mycket publicitet sedan han i oktober ifjol köpte och tog över Twitter. Däremot har de etablerade massmedierna nästan totalt negligerat de så kallade Tvitterfilerna, Twitter files. För att på svenska eller finska kunna ta del av Twitterfilerna måste man vända sig till alternativa medier eller mindre högermedier så som Epoch Times, Samnytt och Suomen Uutiset.

pic.twitter.com/d4h33vq9HO

— Elon Musk (@elonmusk) December 28, 2022

När Musk våren 2022 meddelade att han vill köpa Twitter motiverade han det med att han vill trygga yttrandefriheten. I likhet med Facebook hade Twitter kritiserats för att blockera och filtrera speciellt högersinnade användare och deras tweets. Särskilt mycket kritik hade Twitter fått efter att ha blockerat Donald Trump medan han ännu var president. En annan stor kontrovers var blockeringen av New York Post efter att tidningen hade publicerat en artikel om Joe Bidens son Hunter Bidens bärbara dator hösten 2020 några veckor före det amerikanska presidentvalet. Twitter stängde inte bara tillfälligt New York Times twitterkonto, utan förhindrade även andra användare från att sprida nyheten om Hunter Bidens dator. Senare medgav Twitter att man gjort fel när man blockerade New York Times och nyheten om Hunter Bidens dator.

1. Thread: THE TWITTER FILES

— Matt Taibbi (@mtaibbi) December 2, 2022

Då Musk tog över Twitter kom han över en massa filer med bl.a. e-postmeddelanden, som han lät några journalister gå igenom. Journalisterna publicerade under december och början av januari sina rapporter som trådar av tweets på Twitter, vilket lär vara det enda villkoret Musk ställde dem. Den första tråden publicerades av Matt Taibbi den 3 december och handlar främst om hur Twitter blockerar nyheten om Hunter Bidens dator.

THREAD: THE TWITTER FILES PART TWO.

TWITTER’S SECRET BLACKLISTS.

— Bari Weiss (@bariweiss) December 9, 2022

Den andra tråden eller "Twitter Files Part Two" publicerades av Bari Weis den 9 december. Den andra delen av Twitterfiler handlar speciellt om shadowbaning eller smygblockering, någonting som Twitter tidigare förnekat att förekommit, men som nu bevisligen ägt rum i en stor skala. Den tredje tråden publicerades av Taibbi följande dag under rubriken "The Removal of Donald Trump". Den fjärde tråden, som publicerades av Michael Shellenberger samma dag, fortsätter på samma tema.

1. TWITTER FILES, PART 4

The Removal of Donald Trump: January 7

As the pressure builds, Twitter executives build the case for a permanent ban

— Michael Shellenberger (@ShellenbergerMD) December 10, 2022

Ytterligare ett centralt tema i Twitterfilerna är filtreringen av kommunikation relaterat till COVID-19. Det framgår att den amerikanska regeringen på detta område utövade ett stort inflytande på Twitters moderering - eller censurering. Det var inte bara (farlig) desinformation och missinformation som filtrerades, utan även rimliga åsikter, välgrundade hypoteser och korrekt information av meriterade forskare inom medicin och virologi.

 

1. THREAD:

THE TWITTER FILES: HOW TWITTER RIGGED THE COVID DEBATE

– By censoring info that was true but inconvenient to U.S. govt. policy
– By discrediting doctors and other experts who disagreed
– By suppressing ordinary users, including some sharing the CDC’s *own data*

— David Zweig (@davidzweig) December 26, 2022

Ur de tiotal trådarna eller delarna av Twitterfilerna framgår det att så väl det republikanska som det demokratiska paritet försökte påverka Twitters moderering inför presidentvalet 2020. Att filtreringen gynnade demokraterna förklaras främst med att de hade flera kontakter på Twitter eller att Twitters anställda i övervägande grad sympatiserade med demokraterna. Det var inte bara de två partierna och presidentens kansli som kommit med önskemål om blockering och deplattformering. Även den amerikanska federala polismyndigheten FBI har varit flitigt i kontakt med Twitter och påverkat Twitters moderering.

Att FBI är i kontakt med Twitter är i sig inte anmärkningsvärt. Det lär höra till polismyndigheternas uppgifter att varna privata bolag för utländska påverkningskampanjer och risk för lagbrott. Åtminstone när det kommer till Hunter Bidens laptop verkar det dock som om FBI, för att stoppa nyheten om laptoppen, mot bättre vetande antytt att materialet som New York Times kommit över kunde vara hackat eller stulet. Agerandet närmar sig statlig censur, vilket står i strid med det första tillägget i den amerikanska konstitutionen. 

Efter att Musk tagit över Twitter har han kritiserats för en naiv syn på yttrandefrihet. Moderering av sociala medier är inte lätt. Vad som är lagligt innehåll varierar från stat till stat. Ryssland upprätthåller trollfabriker som sprider falsk information och rysk propaganda via falska twitterkonton, men den ryska desinformationen och de ryska narrativen sprids även via genuina västerländska twitteranvändare. Annonsörer, användare och anställda kan vara känsliga för innehåll som kan uppfattas som kränkande för någon grupp. Till skillnad från Facebook har Twitter inte varit de stora massornas sociala medium, utan har framför allt varit en direkt kanal för politiker och journalister, användare som är extra måna om att inte förknippas med oönskade sammanhang. Allmänt taget verkar journalistkåren vara kritiska till förändringar som Musk drivit igenom, fastän det i praktiken inte är så mycket som förändrats för användarna.

Any account doxxing real-time location info of anyone will be suspended, as it is a physical safety violation. This includes posting links to sites with real-time location info.

Posting locations someone traveled to on a slightly delayed basis isn’t a safety problem, so is ok.

— Elon Musk (@elonmusk) December 15, 2022

I medlet av december suspenderades tillfälligt ett antal journalister från Twitter för att de hade rapporterat om eller länkat till webbsidor där Musk lokaliserades. Avstängningen sågs som ett uttryck för att Musk gick emot sin egen princip om obegränsad yttrandefrihet och fick stor uppmärksamhet även i Norden. Däremot negligerades nästan helt de samtidigt publicerade Twitterfilerna.

Orsakerna till att mainstreammedia negligerat Twitterfilerna kan man spekulera om. Jag tror att det åtminstone till en del handlar om kollegialt socialt tryck och bristande kollektiv självkritik. Avslöjandena torde kunna upplevas som pinsamma för journalistkåren, men man har naturligtvis även ur ett journalistiskt perspektiv försökt motivera varför man inte skriver eller rapporterar om Twitter files. Läsarna har ju frågat både i diskussionsspalter och på sociala medier.

Den vanligaste uttryckta (bort)förklaringen till att medierna negligerat Twitterfilerna torde vara att de inte fört med sig någonting nytt. Amerikanska medier har redan tidigare rapporterat om skandalen kring blockeringen av New York Times i samband med nyheten om Hunter Bidens bärbara dator. Amerikanska medier har även påtalat annan filtrering som kan ha haft en avgörande inverkan på det amerikanska presidentvalet. Dess värre har medierna i Norden nästan helt försummat dessa nyheter.

Should I step down as head of Twitter? I will abide by the results of this poll.

— Elon Musk (@elonmusk) December 18, 2022

Att Musks ledarskap är inkonsekvent, impulsivt och delvis populistisk är naturligtvis inget hållbart argument för att inte rapportera om problematik före Musk tog över Twitter. Att Twitter files publicerats just på Twitter och inte i något traditionellt massmedium är ändå ett ofta yttrat argument mot att inte rapportera om de aktuella avslöjandena. I sig är det ingenting som säger att de nordiska medierna måste rapportera om allt som händer i USA. Det problematiska är att den amerikanska politiken de facto får stort utrymme och rapporteringen huvudsakligen sker ur ett vänsterperspektiv, åtminstone sedan Trump år 2016 tillträdde som president. De stora etablerade nordiska medierna refererar nästan uteslutande till amerikansk "liberal" mainstream media, som dess värre långt har gett upp ambitionen att vara objektiv och balanserad.

For those of us who love a good old scandal, Twitter is the gift that keeps on giving...

Story: https://t.co/02xeyrQoIJ pic.twitter.com/EoUFFFNM1F

— RT (@RT_com) December 21, 2022

Twitterfilerna är bara en i raden av amerikanska nyhetsämnen som försummats på politisk grund. De stora nordiska massmedierna beskriver den amerikanska verkligheten huvudsakligen så som den uppfattas eller uppmärksammas ur ett amerikanskt vänsterperspektiv, medan nyheter som på republikanskt håll uppfattas som viktiga helt kan försummas. En följd av dylika försummelser från mainstreammediernas sida är att det skapas efterfrågan på alternativa medier, som inte alltid står för god eller tillförlitlig journalistik. En alvarligare följd är att ensidig och partisk mediebevakning i likhet med filtrering på sociala medier skapar grogrund för konspirationsteorier om en deep state och andra dolda nätverk som utövar makt och censur. När de västerländska medierna försummar en opartisk och mångsidig bevakning skapas det även rum för högermedier sådana som den ryska propagandakanaler RT, som man numera visserligen måste ha VPN för att kunna ta del av, även på Twitter.

Yttrandefrihet

Det var väl när jag gick i gymnasiet och läste Gerge Orwells 1984 och Djurfarmen som jag fick upp ögonen för värdet av yttrandefrihet. I samma väva läste jag även Aldous Huxleys Du sköna nya värld och Kallocain av Karin Boye. Märkesåret 1984, då jag skrev studenten, kom även konstnären och författaren Carl-Gustaf Lilius bok Makt och mardröm ut. Jag minns inte om jag läste Lilius bok eller bara recensioner av den, men åtminstone läste jag med största intresse Lilius kolumner och essäer i Hufvudstadsbladet.

Det är i själva verket högst anmärkningsvärt att Hufvudstadsbladet, under Jan-Magnus Janssons tid som chefredaktör, tillsammans med Åbo Underrättelser och Vasabladet publicerade Lilius texter, som bl.a. lyfte fram kränkningar av mänskliga rättigheter i Sovjetunionen och Kina. Lilius var praktiskt taget den enda som i mitten av 1980-talet i finländska dagstidningar direkt kunde kritisera Sovjetunionen. Kanske var det möjligt dels för att Lilius skrev på svenska, dels för att Lilius var ett konstnärligt original. Även i auktoritära samhällen som Ryssland släpper man ibland fran regimkritiska marginaliserade röster, just för att visa att dessa röster är marginaliserade.

Min ena uppsats i modersmål i studentskrivningarna handlade även lämpligt om dystopier. Eftersom året var 1984 hade jag gissat att en av uppsatsrubrikerna skulle gälla just dystopier, men det var nog av äkta intresse som jag bekantade mig med genren och de ovannämnda böckerna. Desto mera om innehållet i uppsatsen kommer jag inte ihåg, men det är klart att ämnet engagerade mig i högsta grad och att jag även hade kunskaper och insikter att basera min text på.

Visst var jag medveten om hur oliktänkare förtrycktes och torterades i Kina, men framför allt intresserade jag mig för förföljelse av oliktänkare i Sovjetunionen. Det betydde inte att jag ogillade det ryska. Tvärtom var jag i tjugoårsåldern mycket intresserad av den ortodoxa traditionen medan jag föraktade det mesta som jag uppfattade som amerikanskt. Å andra sidan sympatiserade jag starkt med de frikyrkliga och väckelsekristna grupper som förföljdes i Sovjetunionen och andra kommunistiska länder.

https://www.amnesty.se/vara-rattighetsfragor/vad-ar-manskliga-rattigheter/fns-deklaration-om-de-manskliga-rattigheterna/

När jag började studera vid Helsingfors Universitet gick jag med i Amnesty International. Dels var jag medlem i en lokal svenskspråkig grupp i Helsingfors, dels jobbade jag nu och då som frivillig på Amnestys kontor i Helsingfors. På den tiden hade, enligt vad jag uppfattade och minns, Amnesty International tre huvudsakliga mål: att motarbeta dödsstraff, tortyr och fängslande av samvetsfångar. När det gällde dessa tre områden var Amnesty International mycket kategoriskt; dödsstraff, tortyr och fängslande av samvetsfångar motarbetades oberoende av brott eller åsikter. Då organisationen grundades år 1961 var det dock specifikt för att försvara samvetsfångars mänskliga rättigheter, enligt artikel 18 och 19 i FN:s deklaration om mänskliga rättigheter.

Mitt medlemskap och engagemang i Amnesty International blev inte långvarigt. Dels engagerade jag mig i andra organisationer, dels förändrades Amnesty så att dess verksamhet och målsättningar inte längre motsvarade det ursprungliga värv som organisationen grundats för. Amnesty International utvidgade sitt verksamhetsområde, så att det kom att omfatta rättvisefrågor som inte grundar sig på några antagna deklarationer om mänskliga rättigheter. Samtidigt som organisationen utvidgat sitt verksamhetsområde började man använda begreppet "mänsklig rättighet" för önskade rättigheter som saknar grund i FN:s deklaration. Således ser Amnesty idag t.ex. tillgången till säker abort och möjligheten för minderåriga att själv välja sitt juridiska kön som "mänskliga rättigheter".

https://www.facebook.com/amnesty/photos/a.155782354434645/4161873530492154/?type=3

Amnesty International fick hård kritik då organisationen i augusti publicerade en rapport enligt vilken Ukraina sätter civila i fara och gör sig skyldig till krigsbrott genom att upprätta baser i befolkade områden. Även om Amnesty eventuellt hade rätt i sak kom organisationen att spela Ryssland i händerna, vilket föranledde stort vrede. Personligen tycker jag ändå att Amnesty gjorde bort sig ännu mer då man i februari ifjol fråntog den fängslade ryska oppositionspolitikern Alexei Navalnyj statusen som samvetsfånge. Amnesty hade alltså redan betraktat Navalnyj som samvetsfånge då man tydligen som en följd av rysk påverkan fråntog honom denna status. Efter hård kritik ändrade sig Amnesty igen några månader senare och började på nytt benämna Navalnyj samvetsfånge.

Även i fallet Navalnyj agerade Amnesty utan att ta hänsyn till sammanhanget, medan man strikt förlitade sig på sina principer. Dess värre är även de aktuella principerna högst tvivelaktiga. Strängt taget fråntogs Navalnyj statusen samvetsfånge för att han åren 2007 och 2008 hade uttryckt felaktiga åsikter, närmare bestämt nationalistiska åsikter som Amnesty International betraktade som "hatpropaganda". För att kunna betraktas som samvetsfånge borde Navalnyj ha tagit avstånd från sitt nationalistiska förflutna.

Fastän Amnesty International ibland följer sina principer mycket kategoriskt, har organisationen samtidigt anpassat sig till tidsandan. I dessa tider av woke-ideologi är det vanligt att fel eller oönskade åsikter stämplas som hatpropaganda, som bör stoppas eller rentav förbjudas. Stämplandet av åsiktsyttringar som hatpropaganda, hets mot folkgrupp eller hatbrott torde i själva verket ha blivit det största hotet mot yttrandefriheten i västerländska liberala demokratier.

Om Amnesty International hade förblivit trogen sina ursprungliga principer borde man väl ha ställt upp och försvarat t.ex. riksdagsledamöterna Sebastian Tynkkynen och Päivi Räsänen, som dömts för förolämpning och förtal respektive åtalats för hets mot folkgrupp. Åtalen mot Räsänen för hennes gamla skrifter och yttranden har av riksåklagaren uttryckligen motiverats med att Räsänen inte tagit avstånd från sina uttalanden. Tanken att Amnesty skulle ha försvarat Tynkkynen eller Räsänen känns som en omöjlighet, eftersom Tynkkynen och Räsänen har profilerat sig med åsikter som torde anses strida mot Amnestys värdegrund. Här handlar det å andra sidan ändå bara om straff eller eventuella straff i form av böter, inte om fängelse, tortyr eller dödsstraff.

Pamflett från 2004

I Finland och övriga västerländska länder har vi trots allt en relativ god yttrandefrihet, som det kan vara värt att använda sig av även under hot om kancellering och i värsta fall åtal och bötestraff. Att tiga eller tänka sig för innan man yttrar sig kan många gånger vara klokt, men självcensur kan i värsta fall vara ett större hinder mot yttrandefriheten än deplattformering och egentlig censur. Hotet mot yttrandefriheten i väst skall inte heller överdrivas. 

I tider av kriser, krig och krigspropaganda är det inte alltid lätt att förhålla sig till yttrandefriheten. Dels har vi ryska trollfabriker som medvetet sprider lögner och propaganda som en del av cyberkrigsföring, dels har vi folk som av uppriktig övertygelse sprider vidare putinregimens narrativ och propaganda. I princip har Amnesty själv i någon mån gjort sig skyldig till det senare, fastän man samtidigt i sitt försvar av homosexuellas och transpersoners rättigheter långt representerar det som Putin nyligen benämnde "västerländsk satanism". Vänsterradikalisering i form av bl.a. woke-ideologi, gender-ideologi och intersektionell feminism har i sig skapat grogrund för ryska alternativa narrativ och propaganda, som i väst huvudsakligen riktar sig till nationalister och värdekonservativa.

Det ser ut att långt vara samma personer i väst som nu är mottagliga för rysk propaganda och falska nyheter som för ett år sedan misstrodde myndighetsrekommendationer om vaccin, ansiktsmasker och nedstängning pga. covid-19. Kanske är en del personer bara allmänt mottagliga för falsk information och skeptiska till myndigheter och etablerade medier, men jag tror att massmedierna i samband med covid-19 förbrukade en del av sitt förtroende genom att blockera och kategoriskt stämpla vaccinkritiska som antivaxare och konspirationsteoretiker. Att blockera och stämpla oliktänkare är inte nödvändigtvis det bästa sättet att bekämpa lögner och oönskade åsikter.

Det är frapperande att det speciellt är konservativa som idag aktiverar sig och organiserar sig för att försvara yttrandefriheten. Speciellt konservativa kristna upplever att begränsningar i yttrandefriheten hotar samvets- och religionsfriheten, men även nationalister upplever att åsiktsfriheten är hotad. När ord, åsikter och uppfattningar som ännu för ett par årtionden sedan omfattades av majoriteten har blivit förbjudna är det inte så konstigt att en del konservativa i väst upplever det egna samhället som dekadent jämfört med mera traditionella, om än auktoritära samhällen i öst. Därför är det även just nationalister och moralkonservativa - tillsammans med vänsterradikala USA-hatare - som lättast låter sig påverkas av rysk propaganda och desinformation.

https://twitter.com/jordanbpeterson

Jo, jag är bekymrad över woke, blockeringar, deplattformeringar och kravet på att föreläsningssalar skall vara "säkra rum" där ord som någon studerande kan ta anstöt av inte får uttalas. Yttrandefriheten är inte speciellt högt i kurs i västerländska liberala demokratier. Ändå är det just alldeles speciellt yttrandefriheten som skiljer väst från auktoritära regimer så som den ryska, den kinesiska och den iranska. Det är även just för yttrandefrihetens skull som det är värt att på alla sätt stöda Ukraina i kriget mot Ryssland. 

Mot medlemskap i Nato

Då Ryssland anföll Ukraina i februari svängde opinionen för ett finskt Nato-medlemskap. Man har förundrat sig över att finländarna ändrade åsikt så snabbt, men man borde kanske snarare fråga sig varför stödet för ett finländskt medlemskap i Nato inte har varit större förut. Ryssland har, för dem som velat se, varit ett hot långt före den 24 februari i år, men först i vintras insåg man allmänt att Finland behöver Nato för att trygga sin säkerhet.

En motsvarande svängning av opinionen skedde samtidigt i Sverige, men den var inte lika radikal. I Sverige är stödet för ett medlemskap i Nato för tillfället inte lika stort som i Finland, men i Sverige hade man inte heller från tidigare uttalat en "Nato-option". Det är speciellt regeringspartiet Socialdemokraterna och den övriga vänstern som motsatt sig en Nato-option, men lika väl var den svenska socialdemokratiska regeringen i maj färdig att ansöka om ett medlemskap samtidigt med Finland.

I både Finland och Sverige gjorde man konklusioner av det förändrade säkerhetsläge som kriget i Ukraina ansågs innebära, men trots att man tog likadana beslut drog man inte nödvändigtvis samma slutsatser. Grovt förenklat och starkt generaliserat fick man i Finland och Sverige motsatta insikter av kriget i Ukraina. I Sverige insåg man att Nato eller dess medlemmar i fall av krig med kärnkraftmakten Ryssland inte skickar trupper till länder som inte är medlemmar i försvarsalliansen Nato. I Sverige har man föreställt sig att man genom att förklara sig neutral eller alliansfri kan hålla sig utanför krig, samtidigt som man litat på att stödet från USA och övriga väst skulle avskräcka Ryssland från att anfalla. Anfallskriget mot Ukraina strider mot dessa föreställningar. I Finland insåg man tvärtom att ett europeiskt land som anfalls av Ryssland inte lämnas ensamt, utan kan räkna med massivt stöd från väst. I Finland har man länge självömkande föreställt sig att Finland måste klara sig själv och vid behov förvara sig ensam liksom man gjorde under vinterkriget. Det massiva stöd som Ukraina har fått strider mot även den föreställningen.

Att Finland och Sverige hittills stannat utanför Nato kan delvis förklaras av vänsterideologiska orsaker. I Sverige handlar önskan om att förbli alliansfritt även om identitet och nostalgi från Olof Palmes dagar, då Sverige kunde kritisera så väl USA som Sovjetunionen - samtidigt som man hade hemliga eller inofficiella försvarsavtal med USA. I 200 år har Sverige hållits utanför krig och det har präglat den svenska nationella identiteten på liknande sätt som krigen präglat den finska identiteten. I Finland bygger alliansfriheten på politiken under kalla kriget, då Finland påtvingades en pakt med Sovjetunionen, men önskade att bli betraktat som ett neutralt land och kunde stå värd för europeiska samarbets- och säkerhetskonferensen år 1975. I stället för att känna sig förnedrad av att ha tvingats till undfallenhet kom man i Finland att uppfatta neutralitetspolitiken som en framgång så till den grad att man ville bevara den även efter Sovjetunionens upplösning. Fast egentligen gav man upp neutraliteten redan på 1990-talet, men Finland förblev liksom Sverige alliansfritt. Tänkesättet från kalla krigets dagar har levt kvar, då man i Finland inte gjort upp med undfallenhetspolitiken eller finlandiseringen. I Finland har undfallenhetspolitiken rötter som går tillbaka ända till 1800-talet, då prästerskapet och de finsknationalistiska fennomanerna förespråkade och drog fördel av undfallenhetslinjen.

I Sverige tänkte man under det kalla kriget även på Finland. En orsak till att Sverige valde att inte gå med i Nato var att man inte ville lämna Finland ensamt utanför försvarsalliansen. Tanken var att Sverige skulle ansluta sig till Nato i fall Sovjetunionen skärpte greppet om Finland och att Sovjetunionen räknade med detta. Ett neutralt Sverige var således i Finlands intresse och Finlands sak var Sveriges även under det kalla kriget. Det handlade inte bara om omtanke om brödrafolket. Det var även i Sveriges eget intresse att bevara Finland som en buffert mot Sovjetunionen och östblocket. När man i Finland nu säger att "Sveriges sak är vår" handlar det på motsvarande sätt även om att det är i Finlands säkerhetspolitiska intresse att även Sverige går med i Nato samtidigt som Finland.

Ett av de vanligaste argumenten mot ett Nato-medlemskap som lyftes fram efter det ryska anfallet mot Ukraina är att tiden mellan en ansökan om medlemskap och ett förverkligat medlemskap är riskfylld. Både i Sverige och Finland ansåg många, speciellt i ett tidigt skede av kriget, att en ansökan om ett medlemskap under pågående krig skulle upplevas som en provokation som kunde leda till en eskalering. För att förkorta denna så kallade gråzon sökte Finland och Sverige bekräftelse på att samtliga nuvarande Nato-länder skulle godkänna Finland och Sverige som nya medlemsländer. Före Finland och Sverige lämnade in sina medlemsansökningar lät samtliga nuvarande medlemmar inklusive Turkiet förstå att de inte skulle stoppa ett medlemskap. Så fort ansökan var gjord meddelade ändå Turkiets president Recep Erdoğan att Turkiet inte kommer att säga ja till ett svenskt eller finskt medlemskap i Nato.

Om man utgår ifrån att  Erdoğan agerat det minsta rationellt, så hade Turkiet ingenting emot att Finland och Sverige ansökte om medlemskap. Tvärtom var det väl vad Erdoğan önskade, eftersom en ansökan skulle ge Turkiet möjligheter att ställa krav i olika riktningar. Ser man att en gråzon mellan en ansökan  och ett förverkligat medlemskap är en speciellt riskfylld period, så förefaller Turkiet med flit ha gillrat en fälla. 

Man kan ändå även se det som en positiv sak att Turkiet kom med sina krav först efter att medlemsansökan var ett faktum. I själva verket torde perioden fram till att beslutet om en medlemsansökan var gjord ha varit den bästa chansen för en rysk hybridpåverkan. Nu blev perioden från att diskussionen om ett medlemskap i Nato kom i gång fram till att en ansökan lämnades in kort och en rysk direkt påverkan var obefintlig. Dessutom har man från ryskt håll redan stängt gaskranen och stoppat leveransen av elektricitet, så Ryssland har redan förbrukat sina främsta möjligheter till påtryckning. Finland är till skillnad från en del centraleuropeiska länder inte heller beroende av gas för varmvatten och uppvärmning av hus.

Före kriget mot Ukraina hade Ryssland goda möjligheter till hybridpåverkan. Möjligheterna att påverka Finland begränsas visserligen av Finlands medlemskap i EU, som långt styr Finlands utrikespolitik, men 2015-2016 förmådde Ryssland tvinga Finland till bilaterala förhandlingar genom att låta transportera asylsökande till den finska gränsen. För sex år sedan lyckades Ryssland av allt att döma ha en avgörande inverkan på så väl presidentvalet i USA som på folkomröstningen om "brexit" i Storbritannien. Man kan bara föreställa sig hur en rysk påverkan i en folkomröstning om ett finskt eller svenskt medlemskap i Nato kunde ha sett ut. 

Ett vanligt argument mot ett finskt Nato-medlemskap har varit att det skulle provocera Ryssland. Georgien och Ukraina är exempel på länder vars medlemskap i Nato Ryssland har försökt stoppa med militära medel. I verkligheten har man kanske inte föreställt sig att en provokation skulle leda till ett militärt angrepp på Finland, utan tänkt sig att Ryssland kunde bestraffa ett finskt medlemskap i Nato med mjukare medel, främst ekonomiska. En del finska företag har varit mycket beroende av Ryssland. Hit hör statsägda bolag så som Finnair och Fortum. Via företag med intressen i Ryssland hade det kunnat vara relativt lätt för Ryssland att utöva påtryckningar mot Finland. Den möjligheten finns inte längre eller åtminstone inte för tillfället.

Personligen är jag särskilt nöjd över att Finland och Sverige genom medlemskap i Nato kommer att kunna bidra till säkerheten i hela Europa och speciellt i Baltikum. Det tidigare valet att stanna utanför Nato har inte bara varit beklagligt med tanke på Finlands och Sveriges egen säkerhet, utan även osolidariskt med tanke på Estlands, Lettlands och Litauens utsatta läge. Vill man se något positivt med att Finland tills i år valt att stanna utanför Nato så kan det noteras att alliansfriheten har tvingat Finland att behålla en stark armé baserad på allmän värnplikt. Det gör att Finland nu är starkt välkommet i Nato.

Virusets ursprung

Gott nytt år, det tredje året med coronapandemin! Det blev aldrig någon xi-variant, eftersom WHO valde att hoppa över bokstaven ξ i det grekiska alfabetet. Istället firar vi nyår i omikrons tecken, men trots eller kanske tack vare variantens höga smittbarhet torde pandemin ta slut år 2022. Svaret på frågan om virusets ursprung torde vi däremot få vänta länge på.

To date, China has provided 2 billion doses of vaccines to 120+ countries and international organizations. President Xi Jinping said in his #2022NewYearAddress that he has heard many times plaudits for China's fight against COVID-19 and contribution to the global COVID response. pic.twitter.com/oPiHrsoiIv

— Global Times (@globaltimesnews) December 31, 2021

När jag i juni skrev mitt blogginlägg "Hypoteser om coronavirusets ursprung" hade mycket skett inom den närmaste månaden. USA:s president Joe Biden hade uppmanat de amerikanska underrättelsetjänsterna att "fördubbla" sina ansträngningar i att utforska virusets ursprung och rapportera inom 90 dagar. Facebook hade slutat filtrera inlägg som gjorde gällande att viruset SARS-CoV-2 inte hade ett naturligt ursprung. Under det senaste halvåret har det däremot inte hänt mycket på denna front. Publiceringen av rapporten från från de amerikanska underrättelsekällornas utforskning i slutet av augusti gav inte mycket nytt.

Redan i maj visste man att underrättelsetjänsterna var oeniga om virusets ursprung. Medan en organisation eller enhet ansåg en labbläcka vara mera sannolik än ett naturligt ursprung ansåg övriga enheter att ett naturligt ursprung var mera sannolikt. Enligt rapporten från augusti ansåg fyra enheter med låg säkerhet (low confidence) att ett naturligt ursprung var mera sannolikt, medan en underrättelseorganisation med måttlig säkerhet (moderate confidence) ansåg att viruset härstammar från ett laboratorium. Enligt New York Times var det FBI som höll på hypotesen om en labbläcka.

Vad de amerikanska säkerhetstjänsterna är eniga om är dels att viruset inte utvecklats som ett biologiskt vapen och dels att kinesiska myndigheter döljer information som skulle behövas för att slå fast virusets ursprung. I den deklassificerade rapporten kan man läsa följande:

China’s cooperation most likely would be needed to reach a conclusive assessment of the origins of COVID-19. Beijing, however, continues to hinder the global investigation, resist sharing information, and blame other countries, including the United States.

Betydligt mera om en eventuell labbläcka kan man läsa i två böcker som utkom under hösten 2021, "What Really Happened In Wuhan" av den australienska journalisten Sharri Markson och "Viral: The Search for the Origin of COVID-19" av den kanadensiska molekylärbiologen Alina Chan och den brittiske vetenskapsskribenten och biologen Matt Ridley. Boken "What Really Happened In Wuhan" torde väl sammanfatta de belägg och argument för en labbläcka som det rapporterats om i australienska och konservativa amerikanska medier. Mycket av bokens innehåll har Sharri Markson själv rapporterat om i bl.a. dokumentärer i Sky News Australia och podcasts publicerade av The Australian.

Vad Sharri Markson avslöjar handlar främst om märkliga händelser eller sammanträffanden som tyder på att viruset härstammar från ett laboratorium i Wuhan. Markson har intervjuat bl.a. experter på underrättelseverksamhet och politiker, bland dem Donald Trump och Mike Pompeo, som tagit del av de amerikanska underrättelsetjänsternas hemligstämplade rapporter och som i ett tidigt skede tog ställning för en labbläcka. Tillsammans utgör indicierna övertygande argument för en labbläcka, men de bevisar ingenting med säkerhet. En del evidens motsäger varandra med tanke på tidpunkten för en eventuell labbläcka.

Boken "Viral: The Search for the Origin of COVID-19" är mera vetenskapligt förankrad. Här handlar det inte så mycket om sensationella avslöjanden som om välgrundad argumentation. Författarna tar inte definitivt ställning för hypotesen om en labbläcka, även om de håller en labbläcka eller motsvarande olycka i anslutning till virologisk forskning vid laboratoriet i Wuhan för att vara mera sannolik än ett "naturligt" ursprung via t.ex. en marknad. De ser det även som en möjlighet att forskare i anslutning till virologiska institutet i Wuhan smittats av fladdermöss antingen vid insamling av prover ute på fältet tusentals kilometer från Wuhan eller i själva laboratoriet i Wuhan. En labbläcka behöver inte nödvändigtvis innebära att viruset har skapats eller manipulerats i ett labb. 

Alina Chan och Matt Ridley uppmärksammar betydelsen som amatörspanare eller medborgarforskare haft i avslöjanden av virusforskningen vid virologiska institutet i Wuhang. Ridley har redan för ett årtionde sedan använt sig av begreppet citizen science. När professionella forskare, underrättelseagenter och journalister sviker träder amatörspanare fram och avslöjar ny väsentlig information. Varken Ridley eller Chan är själva några amatörer, men även Chan har gjort sina upptäckter om pandemin på sin fritid. I Viral är det framför allt (det numera delade) nätverket DRASTIC (se även DRASTIC) som lyfts fram för sina avslöjanden. Den viktigaste diskussionen har ägt rum på Twitter, som till skillnad från Facebook hela tiden har tillåtit en diskussion om en eventuell labbläcka.

Även innehållet i "Viral" kan man till stor del ta del av i form av podcasts och diskussioner som publicerats på Youtube. Vad som även kommer fram ur samtalen på internet är det motstånd och den kritik som Alina Chan och Matt Ridley fått ta emot av kolleger bara för att de skrivit om en eventuell labbläcka. 

Inte bara Kina, utan även västerländska vetenskapsmän och institutioner har försvårat en öppen forskning i virusets ursprung. Virologerna har lagt fram föga bevis på att även det aktuella coronaviruset skulle ha ett zoonotiskt ursprung, men lika väl har man inte velat se möjligheten att virusets ursprung skulle ha någonting att göra med det virologiska institutet i Wuhan. Jag tror att motståndet mot teorin om en labbläcka delvis kan förklaras av att virologernas gemensamma intresse av att virologin inte förorsakat pandemin. Vilken motgång skulle det inte vara för virologerna om det visat sig att virologin istället för att lyckas stoppa en pandemi förorsakat den värsta pandemin på hundra år!

Som argument mot hypotesen om en labbläcka har virologer hävdat att evidens talar för ett zoonotiskt ursprung, men evidensen är främst att nästan alla virus som förorsakats epidemier hittills har haft ett naturligt ursprung. Då det inte hittats några virologiska bevis på vare sig en labbläcka eller ett naturligt ursprung är även andra än virologiska bevis och argument relevanta. Även om man skulle hitta virusets smittkälla och det skulle visa sig vara ett djur, så har hypotesen om en labbläcka aktualiserat många viktiga frågor så som politisering av vetenskap, laboratoriernas säkerhet, riskerna med gain of function-forskning och möjligheten att forskning med syfte att förutspå pandemier själv kan förorsaka pandemier.

P.g.a den kinesiska coronastrategin sitter idag 13 miljoner kineser instänga och svälter i staden Xi'an. Den 1 januari 2020 nöjde sig de kinesiska myndigheterna med att stänga Huanan-marknaden i Wuhan och arrestera 8 personer som spridit rykten om en smittande lungsjukdom. Wuhan Tianhe International Airport stängdes först över tre veckor senare.

Police in Central China's Wuhan arrested 8 people spreading rumors about local outbreak of unidentifiable #pneumonia. Previous online posts said it was SARS. https://t.co/oVpk4EIYM7 pic.twitter.com/JXbK9pmq8v

— Global Times (@globaltimesnews) January 1, 2020

Trots brister i öppenhet hos västerländska vetenskapssamfund, så är den kinesiska nedtystningen av en helt annan kaliber. Hur Kina tystat och eliminerat läkare och journalister i samband med pandemin är i sig ett kapitel för framtida historieskrivning. Det kan visa sig att det blir en uppgift just för historiker snarare än för virologer, journalister och underrättelseagenter att redogöra för virusets ursprung. Det kan krävas ett regimskifte i Kina innan arkiven öppnas och sanningen kommer fram.

Woke och könsdysfori

Yttrandefriheten är en central rättighet i liberala demokratier. Det betyder ändå inte att alla alltid borde utnyttja sin yttrandefrihet i samhällsdebatter. T.ex. präster och domare och tjänstemän i allmänhet gör ofta klokt i att ligga lågt i kontroversiella frågor, så att deras privata åsikter inte i onödan blir ett problem för personer med en annan åsikt. Ibland håller folk inne med sina åsikter snarare med tanke på sig själva och den egna karriären än med tanke på sina medmänniskor. Då kan det vara på plats att tala om självcensur.

I dagens Finland äventyras yttrandefriheten kanske främst av nya tolkningar av lagen om hets mot folkgrupp. Fallet Räsänen torde bli ett prejudikat när det gäller påstådda kränkningar eller "hat" mot minoriteter och utsatta grupper, men oberoende av om Päivi Räsänen får fällande domar eller inte, så  torde självcensuren som en följd av fallet Räsänen tillta då det gäller frågor som berör familj, äktenskap, kön och sexualitet. Det finns andra sätt att straffa och tysta personer som anses uttrycka sig kränkande än via rättsväsendet: deplattformering och cansellering.

Att en fru är en hon är inte längre självklart.

Jag är själv tjänsteman, men som lärare i matematik och naturvetenskap borde mina personliga åsikter gällande politik och ideologi inte ha någon större relevans i mitt jobb. Med ett lektorat i matematik, fysik och kemi borde det inte heller finnas några större risker för att jag skulle bli arbetslös som en följd av ett frimodigt åsiktsyttrande. Universitetslärare utsätts betydligt lättare för lättkränkta aktiviststudenter, men kanske inte ens en grundskollärare borde känna sig helt säker i tider av woke och cancelkultur.

Woke kunde beskrivas som en radikalisering av kravet på politisk korrekthet. Det är inte längre bara ord och uttalanden som fördöms, utan även åsikter i sig anses vara olämpliga. Bara genom att uttrycka sitt stöd för någon som uttryckt en olämplig åsikt kan man bli offer för bojkott eller deplattformering. I ett dylikt debatt- och samhällsklimat är det inte konstigt att krav på nya rättigheter för minoriteter eller förtryckta folkgrupper inte alltid blir motsagda. Dess värre löser varken politiskt korrekt språkbruk eller utökade rättigheter alla utmaningar. 

I september fick den medicinska tidskriften Lancet uppmärksamhet då man på omslagssidan hade bytt ut ordet "kvinnor" mot "kroppar med vagina". För att inte kränka en liten minoritet av transpersoner valde man ett språkbruk som kränkte en mycket större grupp. Tidskriften fick berättigad kritik för för det absurda uttrycket för woke, men i den akademiska världen har det blivit vanligt att man undviker termen "kvinna" för biologiska kvinnor, eftersom det även anses finnas män som kan föda barn och kvinnor med manliga könsorgan. Att t.ex. med fel pronomen ifrågasätta att en person som identifierar sig som kvinna är en kvinna betraktas som transfobiskt och därmed som "hat".

Fobi betyder egentligen rädsla, men jag känner ingen rädsla och inget obehag för transpersoner. Däremot är jag orolig för tilltagande könsdysfori bland barn och ungdomar. När jag var barn kunde jag på skoj klä mig i mina systrars klänningar. Det uppfattades som humoristiskt, fastän jag själv någon gång kunde känna en viss avundsjuka mot flickorna. Tanken på att jag i mitt inre var en flicka existerade inte, så jag behövde aldrig tvivla på mitt skön. Idag uppmanas barn i vissa länder redan i förskolan eller på daghemmet att själva känna efter om de är flickor eller pojkar. Då flickor och pojkar ofta leker olika typer av lekar och klär sig olika är det inte så konstigt om ett barn med för sitt biologiska kön otypiska intressen eller otypisk mentalitet börjar tvivla på sitt kön.

Här är det jag som är bruden.

Förespråkare för jämställdhet mellan könen har länge motarbetat stereotypiska könsroller. Redan på 1960-talet slog unisexmode igenom i västvärlden. Manliga artister har i årtionden haft långt hår, mejkat sig och medvetet valt ett androgynt uttryck. Kvinnor har länge kunnat klä upp sig i kostym, utan att det uppfattats som etikettbrott. Idag uppfattar man däremot lätt att en pojke med långt hår är en (trans)flicka, medan transkvinnor sminkar sig och klär sig enligt synnerligen stereotypiska könsuttryck. Jag undrar om inte snäva kulturbundna könsroller och stereotypiska könsnormer är en bidragande orsak till könsdysfori.

Bilderbok för barn i åldern 3 - 6 år.

Som lärare undviker jag att tilltala elever enligt kön. Jag undviker även att dela in elever i grupper enligt kön, men jag gör det inte av hänsyn till eventuella regnbågsungdomar. Snarare vill jag tona ner könets betydelse. I mina undervisningsämnen är könet vanligtvis helt irrelevant. Det finns däremot sammanhang, t.ex. inom hälsokunskap, gymnastik och musik (sång) där könet är relevant. 

Ungdomar som lider av könsdysfori lider ofta av psykisk ohälsa. Det är lätt att här skylla på ett transfobiskt samhälle, men jag tror att dessa ungdomar ofta skulle må bättre om de inte fick bekräftelse av eller uppmuntran till en könsidentitet som står i strid med deras biologiska kön. Jag tror att föräldrar, dagispersonal och lärare som uppmuntrar barn och ungdomar att själv välja sin könsidentitet eller leva ut sitt "inre kön" gör barnen och ungdomarna en stor björntjänst.

Istället för miljöer där inre kön och mångfald av kön bejakas tror jag att barn och ungdomar behöver ett mångfald av manliga och kvinnliga förebilder att identifiera sig med. Flickor måste få vara pojkflickor och pojkar leka flicklekar utan att behöva tvivla på sin egen könsidentitet.

Hypoteser om coronavirusets ursprung

I samband med covid-19 och det amerikanska presidentvalet intensifierade sociala medier flaggningen och filtreringen av skadlig och falsk information. Speciellt nitiska har Facebook, Twitter och Youtube varit då det gällt att flagga och filtrera konspirationsteorier i anknytning till Donald Trump och coronaviruset. (Se mina blogginlägg "Informationsflödet om det kinesiska viruset" och "Konspirationsteoriernas år 2020".) Till konspirationsteorierna om covid-19 verkar man även ha räknat hypotesen om att coronaviruset läckt ur ett forskningslaboratorium i Wuhan. Åtminstone blockerade Facebook ännu i våras påståenden om att det aktuella coronaviruset skulle vara skapat i ett laboratorium.

https://www.facebook.com/formedia/blog/together-against-covid-19-misinformation-a-new-campaign-in-partnership-with-the-who

Den 26 maj gjorde Facebook en ändring i sin linje. Nu var det inte längre stopp för åsikter om att viruset kunde vara skapat i ett laboratorium. De etablerade amerikanska vänstermedierna ändrade linje samtidigt med företaget Facebook. Den konkreta bakgrunden var att The Wall Streat Journal den 23 maj på basen av en flera månader gammal underrättelserapport rapporterade om att tre forskare på det omtalade forskningslaboratoriet i Wuhan hade insjuknat med symptom som passar in på covid-19 redan i november 2019 och att Joe Biden ett par dagar efter The Wall Streat Journals rapportering uppmanade WHO och den amerikanska säkerhetstjänsten att intensifiera utforskningen av virusets ursprung. Enligt underrättelserapporten såg underrättelsetjänsten nu laboratorieläckan som en möjlighet vid sidan av ett zoonotiskt ursprung. Redan den 14 maj hade den fackvetenskapliga tidskriften Science publicerat en text där 18 forskare krävde bl.a. att både hypotesen om en läcka och hypotesen om en naturlig överföring måste tas på allvar.

https://www.whitehouse.gov/briefing-room/statements-releases/2021/05/26/statement-by-president-joe-biden-on-the-investigation-into-the-origins-of-covid-19/

Att hypotesen om en läcka från det virologiska institutet eller ett forskningslaboratorium i Wuhan stämplats som en konspirationsteori är i första hand en följd av kinesisk manipulering, men även en följd av att Trump våren 2020 sade sig ha sett bevis på att virusets läckt från ett laboratorium i Wuhan. Presidentens utsaga stöddes av utrikesminister Mike Pompeo, men Trumps antagande om en labbläcka avfärdades som ett grundlöst påstående i raden av presidentens många lögner, fastän han uttryckligen sade att han inte fick berätta om bevismaterialet som han grundade sig på. Trump uppmanande även underrättelsetjänsten att vidare utforska virusets ursprung. Samtidigt avfärdade man från underrättelsetjänstens sida påståendena om att viruset skulle vara skapat eller modifierat i ett laboratorium. De amerikanska underrättelsetjänsterna verkar inte ha varit helt lojala mot den sittande presidenten. Frågan om virusets ursprung var inte längre bara av utrikespolitisk, utan även av (amerikansk) inrikespolitisk betydelse. Att Trump tog ställning för hypotesen om en läcka förefaller ha varit en tillräcklig orsak för vetenskapsmän, mainstreammedier och Big Tech att betrakta teorin om ett laboratorieläckage som en konspirationsteori. Denna självrannsakande slutsats drog åtminstone flera ansedda medier slutet av maj i år.

https://www.facebook.com/formedia/blog/together-against-covid-19-misinformation-a-new-campaign-in-partnership-with-the-who

Att Facebook och etablerade medier avfärdade en hypotes för att den stöddes av Donald Trump är pinsamt och undergräver mediernas trovärdighet. Det fanns dock andra grunder för att beteckna hypotesen om en laboratorieläcka som konspirationsteori. Den 19 februari 2020 publicerade den högt ansedda brittiska medicinska tidskriften Lancet ett ställningstagande där 27 undertecknande sade sig “strongly condemn conspiracy theories suggesting that COVID-19 does not have a natural origin.” Detta ställningstagande lär starkt ha påverkat diskussionen om virusets ursprung. I början av maj i år uppmärksammades det att ställningstagandet skrivits eller åtminstone organiserats av Peter Daszak, vars organisation Eco Health Alliance samarbetat med och finansierat verksamhet i virologiska institutet i Wuhan. 

Daszak kan alltså anses ha eget intresse av att man tog avstånd från hypotesen om en läcka, men redaktionen för Lancet noterade dess värre inte intressekonflikten. Daszak har även lett the Lancet COVID-19 Commission med uppgift att utforska coronavirusets ursprung. Därtill ingick Daszak i WHO:s delegation, som i början av detta år utredde virusets ursprung på plats i Kina och enligt vars rapport möjligheten att viruset härstammar från ett laboratorium i Wuhan var "ytterst osannolik".

https://www.thelancet.com/pdfs/journals/lancet/PIIS0140-6736(20)30418-9.pdf

Bedömningen av de olika hypoteserna om virusets ursprung försvåras av omständigheten att kinesiska myndigheter inte gett det internationella vetenskapssamfundet tillgång till all relevant information. Istället har de stängt ner databaser, förstört potentiellt bevismaterial och spridit desinformation. Eftersom det går utanför mitt kunskapsområde har jag svårt att ta ställning till om man från virusets struktur och genetiska kod kan avgöra om viruset spridits på naturlig väg och överförts via djur eller läckt från ett laboratorium där det modifierats eller utvecklats via en påskyndad evolution. Ett faktum som lär tala för den senare hypotesen är att viruset från första början var väl anpassat för mänskliga celler. I princip kan ett virus läcka ur ett laboratorium även utan att det är manipulerat. Det har hänt förut, men SARS-CoV-2 har inte hittats före utbrottet av pandemin, så i det aktuella fallet handlar hypotesen om en läcka underförstått även om att viruset skapats i ett laboratorium.

Det är kanske möjligt att virologer kan komma att spåra det aktuella coronavirusets ursprung, men det är inte säkert att det lyckas. Det är väl i virologernas gemensamma intresse att man lyckas hitta ett naturligt ursprung - även med tanke på virologins allmänna anseende. Det lär för närvarande finnas lika lite bevis på att viruset har ett naturligt ursprung som på att det läckt ur ett laboratorium, men det beror på vilken typ av bevis man syftar på.

Frågan om ursprunget till coronaviruset SARS-CoV-2 är inte bara en fråga för vetenskapen. Det är inte bara virologer och andra vetenskapsmän som undersöker virusets ursprung. Det gör även journalister, spioner och privatspanare. Möjligheterna för grävande journalistik är naturligtvis begränsade i Kina, medan underrättelsetjänster kan använda sig av signalspaning på distans. Journalister har likaledes i källor på internet lyckats hitta avslöjande material om bl.a. kolonier av fladdermöss i ett laboratorium i Wuhan och kunnat påvisa att Peter Daszak kommit med missledande information om laboratoriets verksamhet. I Kina har man all orsak att kritisera "konspirationsteorier" (andra än de egna) och förkasta all annan utforskning än rent vetenskapliga undersökningar om virusets ursprung. 

Sky News Australia 15.6.2021, https://youtu.be/ANRs4DojOek

Gemensamt för journalistik och underrättelseverksamhet är att man inte alltid öppet kan hänvisa till källor och bevismaterial. Det är knappast annars heller lämpligt för virologer att referera till underrättelserapporter eller scoop i allmänna medier. I framtiden kanske även historiker kommer att ta ställning till virusets ursprung och eventuellt hitta belägg för att viruset läckt ur ett laboratorium. Det är uppenbart att historikernas källor, metoder och argumentation skiljer sig radikalt från virologernas bevismaterial och forskningsmetodik.

Det ligger i vetenskapens och mänsklighetens gemensamma intresse att ursprunget till SARS-CoV-2 klarläggs. Det har betydelse bl.a. för att vi i framtiden bättre skall kunna värja oss mot nya pandemier. Ifall viruset läckt ur ett laboratorium i Wuhan är det däremot knappast i det kommunistiska Kinas intresse att sanningen kommer fram. De kinesiska lokala och nationella myndigheterna har allt sedan epidemins utbrott agerat som om man hade någonting att dölja. Ifall det inte finns belägg för hypotesen om en labbläcka så verkar detta agerande inte speciellt rationellt, men det handlar kanske bara om ett systemfel, en motsvarighet till Sovjetunionens oförmåga att hantera informationsgången gällande härdsmältan i Tjernobyl.

Om Kina redan i slutet av år 2019 hade informerat om en labbläcka, så hade olyckan kanske inte varit en så stor prestigeförlust. Virus har tidigare läckt ur laboratorier och om man agerat öppet hade en pandemi kanske rentav kunnat undvikas. Om det däremot över ett år efter pandemins utbrott skulle läggas fram bevis på att de kinesiska myndigheterna hemlighållit en läcka, så skulle det vara katastrofalt för Kinas och det kinesiska kommunistiska partiets anseende.

CC / https://en.wikipedia.org/wiki/Wuhan_Institute_of_Virology

Medan Kina har intresse av att hemlighålla en eventuell labbläcka har andra instanser intresse av att hitta bevis för hypotesen om att viruset läckt ur ett laboratorium. Till dem som har intresse av bevis på laboratoriehypotesen hör det republikanska partiet i USA, amerikansk högermedia och speciellt mediebolaget Epoch Times, som är associerat till Falungong. I egenskap av bloggare ser även jag själv det som angeläget att de kinesiska myndigheternas agerande uppmärksammas och att omvärlden får upp ögonen för partidiktaturens mediepåverkan, manipulering och andra destruktiva sidor. Min egen inställning till Kina är av föga allmänt intresse, men förespråkar man öppenhet, så bör man väl som skribent vara öppen med egna utgångspunkter.

Så pass pragmatisk är jag själv att jag vårvintern 2020 tyckte att man kunde vänta med att kritisera Kina för dess agerande vid utbrottet av epidemin. Hela världen var då beroende av kinesiska produkter så som ansiktsmasker för att skydda sig från sjukdomen. Viktigare än att ställa eventuellt skyldiga till svars var vid den tidpunkten att tillsammans bekämpa pandemin. Att Finland, Europa och hela världen är beroende av kinesiska produkter inte heller bara Kinas fel.

CC / https://en.wikipedia.org/wiki/Surgical_mask

En av lärdomarna som vi kan ta med från coronapandemin är att det inte är bra att vara för beroende av Kina eller av enskilda leverantörer och kreditgivare i allmänhet. När det gäller Kina så gäller det ändå speciellt att se upp med det kommunistiska partiets ambitioner. Partiets starka kontroll kan påverka kinesiska bankers och företags agerande lika väl som kinesiska medier och forskningsinstitutioner.

Vetenskaplig forskning eller åtminstone naturvetenskaplig grundforskning är i regel ideologiskt och politiskt neutral. För trovärdigheten borde det vara irrelevant om en vetenskaplig upptäckt gjorts i ett privat amerikanskt universitet eller i ett statligt kinesiskt universitet, åtminstone då rönet publicerats i en ansedd vetenskaplig facktidskrift. När det gäller ursprunget till SARS-CoV-2 måste vi emellertid vara medvetna om att frågan är politiskt brännbar. Kinesiska virologer är här knappast fria att forska enligt strikta vetenskapliga principer och ännu minder fria att utrycka sina uppfattningar. Dess värre kan även västerländska vetenskapsmän och redaktörer på vetenskapliga tidskrifter påverkas av socialt tryck, politiska åsikter, sympatier och antipatier.

Vinnare på pandemin

De flesta kriser har förlorare och vinnare. Vapenindustrin vinner på krig, liksom läkemedelsbolagen kan vinna på epidemier. Även den aktuella coronapandemin har sina vinnare. Dit torde bl.a. näthandelsbolag och teknologibolag höra. Under nedstängningen har ju väldigt mycket flyttat till nätet. Ibland är fördelarna som en del drar av kriser så stora att konspiratoriskt lagda misstänker att vinnarna i själva verket ligger bakom krisen. Så behöver det naturligtvis inte vara. Åtminstone är det inte jag som skapat viruset SARS-CoV-2, fastän jag dragit nytta av covid-19.

Gymmet saknar jag trots allt.

För många har utmaningen med pandemin varit att stanna hemma och isolera sig. Bristen på socialt umgänge har för många varit psykiskt mycket tungt. Själv är jag något av en enstöring, speciellt efter att jag för snart tre år sedan först skadade mig i en cykelolycka och efter olyckan drog på mig andra skador, då jag hade för bråttom att komma tillbaka. (Se "Olyckor och skador", "Trokanterit" och "Skadad idrottsman eller farbror med krämpor?".) I över ett års tid har jag haft svårt att sitta, stå och ligga annat än på mage.

Det är klart att det inte är så lätt att leva ett socialt liv, om man bara kan ligga på mage. Dessutom är det även tungt att ligga på mage längre stunder, speciellt då man samtidigt skriver på datorn. Jag har under det senaste året trots allt inte varit sjukledig en enda dag. Det förklaras långt av effekten av värkmedicin, men framför allt av att möten och fortbildningar har flyttat till nätet tack vare coronan. Just när mina problem har varit som värst har undervisningen flyttat till nätet och jag har liksom miljontals med mig värden över i egenskap av lärare fått jobba på distans.

If you cannot sit, you have to stand up paddle boarding.
SUP är utmärkt träning för längdåkare!

När hela världen har stannat hemma har även jag gjort det. Det hade jag varit tvungen att göra även utan pandemin. Jag hade i ingen händelse kunnat gå på bio för att se Bondfilmen No time to Die, gå på släktbjudningar eller skida Vasaloppet. När människor världen över sitter hemma och känner sig ensamma har jag känt mig vara i gott sällskap. Det är inte bara jobbet som flyttat hem eller till internet, utan även mycket annat stremas och visas på nätet. Jag har visserligen regelbundet gått på fysioterapeutisk behandling, men tack vara pandemin har fysioterapi online slagit igenom. Har man lite ovanligare och svårbehandlade problem är det en tillgång att många fysioterapeuter nu mera än någonsin tidigare presenterar introduktionsvideor och provbitar ur nätkurser på Youtube.

Till skillnad från förra våren bjuder Europort och andra kanaler på sportevenemang i direktsändning. Själv följer jag speciellt med längdåkning och cykeltävlingar och jag ser på sändningarna medan jag kör rehabilitering eller ersättande träning med gummiband. Att det saknas egentlig publik spelar ingen större roll i landsvägslopp på cykel. Tvärtom är det en fördel att det inte trängs för mycket publik i uppförsbackarna i bergsetapper. Hittills i år har pandemin inte märkbart påverkat tävlingskalendern för proffscykling, så det går ingen nöd på mig som bänkidrottare.

Det är mycket behagligare att dela en pandemi med sina medmänniskor och hela världen än att låsa in sig med egna ovanliga och lite pinsamma fysiska problem. På nätet finns det visserligen facebookgruppar för olycksbröder- och systrar som lider av liknande problem. Jag är medlem bl.a. i grupper för personer med trokanterit, proximal hamstringtendinopati och reflux. Jo, refluxproblemen har blivit värre av att jag ligger på mage. Här har det dock skett en förbättring via fysisk träning och Facebook bjuder på framgångsberättelser om personer som arbetat bort sina refluxproblem. Annars är det mest deprimerande att ta del av människors berättelser av hur de inte har kunnat sitta på flera år eller t.o.m. årtionden. Skulle mitt problem bara vara att jag har svårt att sitta, men när jag tidvis inte heller klarar av att stå längre stunder...

I början av april ser det ut att vara bara några månader kvart av nedstängningen pga. coronan. Skolorna torde återgå till närundervisning före det och därmed är det slut med jobbande på distans för min del. Mina hälsoproblem kommer däremot inte att vara över. Kanske måste jag sjukskriva mig, eller så klarar jag mig med värkmedicin. Jag kommer att sakna pandemin!

Fast även när det gäller min tendinaopati - eller kanske snarare mina tendinopatier - ser jag ett slut, om än lite längre fram. Tack vare mina problem har jag fått upp ögonen för begränsningar i min rörlighet och problem med hållningen, som jag lidit av under största delen av mitt liv. Det var egentligen bara en tidsfråga när den tidsinställda bomben skulle explodera. Hade det inte varit för cykelolyckan och de där påföljande överansträngningsskadorna skulle paketet kanske ha brustit ett årtionde senare när det pga. åldern hade varit ännu svårare att rätta till problemen. Att rätta till obalans mellan muskler, stärka svaga och kroniskt spända muskler och öka rörligheten tar tid, inte minst då man inte kan stretcha skadade senor. Tendinopati tar i sig lång tid att övervinna, även i fall där senskadan inte bottnar i bakomliggande problem. Och det hade varit lättare att rätta till problemen om jag varit yngre.

Mina nyvunna insikteter i hur kroppen fungerar känns så värdefulla att jag - trots mina tillfälliga fysiska problem - nästan fasar vid tanken på hur illa det hade förblivit med min hållning och rörlighet, om jag inte hade skadat mig. Jag har haft lite skolios, men framför allt har jag haft en iögonfallande lordos (överdriven svank), som långt kan förklaras av svaga och spända hamstringsmuskler (bakre lårmuskler) och mycket starka men lika så strama främre lårmuskler. Jag hoppas kunna återkomma med ett blogginlägg om hur man jobbar bort fel i hållningen och bristande rörlighet och övervinner tendinopati. Tills dess hoppas jag att jag åtminstone kan fungera som ett varnande exempel. Bara jag blir kvitt mina nuvarande akuta problem kommer jag att ha en bättre fysik än jag någonsin haft förut.