Trokanterit

I mitt senaste inlägg "Olycka och skador" berättade jag om en cykelolycka i augusti och en relaterad höftskada. Nu har det gått över nio månader sedan cykelolyckan, där jag fick kompressionsfraktur på ett par bröstkotor (ryggkotor i bröstryggen) och över sju månader sedan smärtan i höften började, men tyvärr har inflammationen varit värre den senaste månaden än tidigare. Jag var t.o.m. tvungen att ta sjukledigt en vecka i maj.

Det goda är att jag nu har en diagnos: trokanterit eller GTPS (Greater Trochanteric Pain Syndrome). Det är en diagnos som jag gett mig själv och den finns inte i några läkarutlåtanden. Efter självbekostade besök hos tre olika ortopeder fick jag i januari en relevant remiss till magnetundersökning. Undersökningen, som i sig kostade över 500 euro, visade att jag hade ödem i bursan (slemsäcken) i vänstra höften och inflammation i närliggande muskelfästen. Även i högra höften syntes tecken på inflammation. Dess värre är inflammationen en följd av en skada, troligtvis en överansträngningsskada. Jag har troligtvis överansträngt mig i två olika skeden, först på hösten och senare på våren, då jag redan var på bättringsvägen.

Några klara direktiv för hur man blir av med trokanterit finns inte. Själva inflammationen kan man försöka bota med antiinflammatorisk medicin eller kortison, men åtgärdas inte orsaken, så kommer inflammationen lätt tillbaka. För mycket vila är inte bra, för då försvagas senorna eller muskelfästen, men naturligtvis är inte för mycket ansträngning heller bra. Eftersom det inte tillförs mycket blod till muskelfästen, så tar det i varje fall tid att bli av med inflammation. Styrketräning, speciellt excentrisk och statisk, rekommenderas för att stärka de skadade vävnaderna samtidigt som blodtillförseln ökar. Angående töjning eller stretchning har fysioterapeuterna olika åsikter. De senaste veckorna har jag ändå satsat mera på stretchning.

Hittills har jag provat på vila, statisk och excentrisk styrketräning, stretchning, olika antiinflammatoriska kurer både oralt och utvärtes, kortisonspruta, specialdynor, ergonomiska stolar, kinesiotejp, stötvågsbehandlaing, fascial manipulation, massage, skumrulle, massageboll, varma och kalla bad, ispåse. Har jag glömt något? Hos kiropraktikern blev det bara ett besök, då "skannern" med vilken han påstod sig analysera nervsignalerna i ryggraden förstörde den potentiella placeboeffekten av behandlingen. Totalt har jag säkert satsat närmare tvåtusen euro av egna medel på olika undersökningar och behandlingar, fastän idrottsförsäkringen täckte vården efter frakturerna i ryggkotorna och en sjuk axel efter cykelolyckan.

Trokanterit är inte dödligt, men skadan har gjort mig medveten om min egen dödlighet, på flera sätt och i flera bemärkelser. Från att ha haft målsättningen att bli en ännu bättre cyklist och skidåkare och kunna utmana ungdomarna hoppas jag nu på att så fort som möjligt kunna gå, sitta och ligga normalt utan värk. Och att även om tjugo år kunna motionera. Men jag har utnyttjat möjligheten att sätta ner mera tid på paddling. Jag har skaffat mig en vingpaddel och har t.o.m. funderat på att skaffa mig tävlingslicens för paddling...

Olycka och skador

Trafikmärke i Borgby

Landsvägsloppet Helsinki Velotour (kategori 2) sista söndagen i augusti blev min sista tävling och sista cykelrunda i år. Jag hade aldrig tidigare åkt omkull i ett cykellopp, men nu var jag tvungen att väja för ett par cyklister som kolliderade framför mig. Då jag väjde körde jag av vägen och på ett trafikmärke. Medan cyklisterna som krockat framför mig fortsatte tävlingen blev det ambulansskjuts till Borgå sjukhus för min del. Jag hade förstås osannolik otur när jag träffade trafikmärket, men det kunde ha gått värre. Cykelgaffeln gick av på båda sidorna, hjälmen blev förstörd, men jag fick inte hjärnskakning. Däremot skadade jag axeln och fick kompressionsfrakturer på ett bar ryggkotor. Läkaren gav mig "idrottsförbud" på tre månader, vilket betydde att åtminstone den kommande skidsäsongen var förstörd.

En olycka kommer sällan ensam, heter det. Mindre än två veckor efter kraschen fick jag blodpropp i vänstra vaden. Jag har visserligen genetiska förutsättningar för blodpropp, men blodproppen torde ha ett samband med olyckan, om inte annars så för att den tvingade mig till vila. Ändå ordinerades jag medicin mot blodpropp för resten av livet, vilket inte var så roligt. Till all tur finns det moderna antikoagulantia eller "bloduttunnande" mediciner som är mycket lättare att använda än Marevan, som ännu för några år sedan var den vanligaste medicinen mot blodpropp. Jag valde Xarelto, vars fördel är att det räcker med en tablett i dagen efter de tre första veckorna efter en propp, trotsa att den har en relativt kort halveringstid. Ett problem med Xarelto, vars verksamma ämne heter Rivaroxaban, är att det, liksom alla antikoagulantia, ökar risken för blödningar, då dess uppgift ju är att förhindra blodet att koagulera. Tidigare har det inte funnits en antidot som tar bort medicinens antikoagulerande verkan, men sedan i våras finns det en motgift vi namn Andexxa på marknaden. Dess värre lär en dos kosta tiotals tusen euro och jag vet inte om medlet finns tillgängligt på alla sjukhus.

Det är bäst att försöka undvika olyckor som kan förorsaka blödningar. Som tur är försvinner verkan av Xarelto eller Rivaroxaban i praktiken på ett dygn, så framöver gäller det att bara inte ta medicinen på morgnarna före en cykeltävling. Framför allt gäller det väl ändå att med tanke på risken för hjärnblödning att se till att blodtrycket inte blir för högt. En annan möjlighet skulle vara att byta till Pradaxa, till vilket det funnits en antidot redan i några år, men Pradaxa skall man av någon anledning ta två gånger i dygnet, trots att  halveringstiden för dess verkande ämne är något längre än för Rivaroxaban, som alltså är det verkande ämnet i Xarelto.

Mindre än två veckor efter att jag började ta antikoagulantia fick jag akut inflammaation i en tand. Enligt den tandläkare som jag först besökte kunde inflammationen ha ett samband med att jag bara kunnat sova på högra sidan eftersom jag skadat axeln i cykelolyckan. Bakterierna frodas i värmen. För att stoppa inflammationen måste tanden ut och för att man skulle kunna dra ut tanden måste jag avbryta Xarelto-kuren för ett par dagar. Inflammationen i tanden var akutare än blodproppen, som i sig var allvarlig om än av det lindrigare slaget. Vill man se någonting positivt i det hela, så är det att jag klarade av flera åkommor på en gång utan att behöva göra extra avbrott i träningen.

Idrottsförbud är naturligtvis ett relativt begrepp. Jag fick även olika direktiv från olika läkare. En månad efter cykelolyckan började jag promenera, först gjorde jag en halv timme långa rundor, senare över två timmar långa. Relativt tidigt började jag även cykla på traditionell motionscykel. På en motionscykel kan man sitta med rak rygg utan att belasta bröstryggen, där jag hade frakturerna, men de breda sadlarna är inte gjorda för långa träningspass och gjorde knappast gott åt mina sätesmuskler. Ungefär samtidigt med spinning på motionscykel började jag med vattenlöpning, som borde vara skonsamt, inte bara för ryggen, men som kanske trots allt belastade vissa muskler för mycket. Troligtvis var det ändå ett träningspass på gymmet drygt två månader efter olyckan som i första hand förorsakade en besvärlig skada.

Några dagar efter träningspasset på gymmet hade jag muskelvärk, som dock snart gick över. Värre var det att jag plötsligt fick en intensiv men övergående värk i vänstra höften. Första gången det högg till i höften satt jag vid skrivbordet efter en träningspass i simbassängen.  Nästa gång hände motsvarande ett dygn senare när jag tränade vattenlöpning. Under en veckas tid högg det till i höften någon gång per dag. Smärtan var så stark att jag skrek till varje gång det högg till oberoende av var jag befann mig. Utöver lite öm känsla i sätesmusklerna när jag var på lång promenad hade jag inga andra symptom på någon relaterad skada. Efter en vecka med hugg i höften en gång i dagen började det hugga till flera gånger i rad. Nu förstod jag att sluta träna, men värken fortsatte. Under några dagar besökte jag två gånger läkardejour, där jag ordinerades stark värkmedicin, och dessutom en ortoped, som ordinerade mig fysioterapi.

Ortopeden trodde inte att jag hade ischias, inte ens falsk ischias, som anses kunna bero på en spänd eller svullen piriformismuskel. Smärtan var allt för lokal för att bero på ischiasnärven, ansåg ortopeden. Under den första behandlingen av en fysioterapeut kändes det ingenstans, fastän jag både tänjde på och ansträngde relevanta muskler. På kvällen efter behandlingen brakade istället helvetet löst.

Den huggande värken fortsatte några dagar, men upphörde sedan helt. Kvar blev en svårdiagnostiserad svag värk i höften och sätesmusklerna, som verkade bli värre av träning. Speciellt verkar skadan bli värre av skidåkning, medan cykling fungerar bättre, så länge jag inte höjer tempot. I en månads tid har jag nu försökt träna så mångsidigt som möjligt på gym och endast gjort korta rundor på skidor. Till saken hör att jag i början av december lyckade  skära bort en bit av tummen, vilket naturligtvis ytterligare försvårade träningen.

Inflammation i en eller flera muskler misstänkte jag från från första början. Dess värre får man inte kombinera antikoagulantia med antiinflammatorisk medicin. Ortopeden trodde inte att antiinflammatorisk medicin skulle vara till någon nytta, men kanske ville han bara inte avbryta Xarelto-kuren.

Efter julen, då jag redan hade tagit Xarelto i över tre månader besökte jag en annan ortoped, som även borde ha varit insatt i idrottsskador. Han ifrågasatte det förnuftiga i förebyggande medicinering mot blodpropp med tanke på riskerna för blödning. Ändå fick jag inget svar på om det skulle löna sig att pröva på antiinflammatorisk medicin. Den här ortopeden trodde inte på inflammation utan föreslog istället att jag hade ischias.

Knappast beror min värk på ischias. Om min finska varit bättre hade jag knappast fått den diagnosen, för speciellt efter att den intensiva värken upphört motsvarar symptomen inte alls ischias. Däremot är jag rädd för att ortopeden har rätt i att problemen kan vara relaterade till slitage, som cykelolyckan förorsakat. Det var kanske inte bara ett par ryggkotor och en axel som fick stryk.

Trots olyckan och skadorna har jag betalat deltagaravgiften till Vasaloppet. Min ursprungliga plan var att i år satsa på att diagonala, eftersom jag inte kunde träna överkroppen under hösten. Ett par rundor med traditionell klassisk åkstil visade sig dock vara illa med tanke på den aktuella skadan. Däremot fungerar det relativt bra med stakning, åtminstone med stakmaskinen på gymmet.

Vila skulle kanske vara den bästa medicinen, men det är svårt att låta bli att träna under julledigheten, då jag för en gångs skull har tid att träna. Dessutom har jag ju redan under hösten varit tvingad till längre avbrott i träningen. Men det här är naturligtvis bara ett lyxproblem.

Vård på liv och död

På min blogg Fallet Sibbo har jag kritiserat kommunreformerna under Matti Vanhanens och Jyrki Katainens regeringar, men inte regeringen Sipiläs social- och hälsovårdsreform, som även inbegriper en landskapsreform. Via den sammanhängande landskapsreformen att är social- och hälsovårdsreformen ämnad att bevara kommunstrukturen där kommunreformerna haft som mål att åstadkomma kommunsammanslagningar. Sote-reformerna hotar inte direkt de mindre kommunernas existens, fastän eller kanske tack vare att kommunernas uppgifter minskar, men det finns försås andra orsaker till att förhålla sig kritisk.

En orsak till att jag förhåller mig kritiskt framgår av själva namnet "social- och hälsovårdsreform". Det handlar, så som jag förstår det, inte bara om en socialreform och en hälsovårdsreform, utan om en reform där hälsovården starkare binds samman med socialvården. Integration av av hälsovården med socialvården är en trend även utan den aktuella social- och hälsovårdsreformen, men sote-reformen påskyndar utvecklingen.

Det finns naturligtvis praktiska skäl att integrera hälsovården med socialvården, inte minst när det gäller vård av åldringar. Samtidigt hotas läkarvårdens och hälsovårdens integritet när ekonomer och samhällsvetare börjar styra och ställa. Hälsovården är naturligtvis beroende av samhällets finansiering och prioriteringar, men den medicinska etiken utgår inte från samhällets intressen, utan från den enskilda patientens bästa och egen önskan.

Enligt läkareden ska läkarens mål vara "att vårda och främja hälsa, att förebygga sjukdom samt att bota sjuka och lindra deras plågor." De två huvudmålen att bota sjuka och lindra deras plågor kan ibland vara i konflikt med varandra. Då patienten lider av en obotlig sjukdom är det centrala målet med vården i regel att lindra smärta. I praktiken kan smärtlindning inom palliativ vård fungera som indirekt dödshjälp. Morfin och annan smärtlindring förkortar patientens liv.

Demens är obotlig, även om demens inte behöver vara smärtsamt för den drabbade. Inom vården i Finland gäller ibland återupplivningsförbud gällande demenspatienter oberoende av patientens och de anhörigas vilja. Återupplivningsförbudet är väl ändå relativt lätt att acceptera för de flesta. Knepigare blir det då demenspatienter även vägras dropp och näring via slang. Det finns läkaretiska motiveringar för att inte hålla patienten vid liv, men hur kan man garantera att de avgörande skälen inte är samhällsekonomiska?

Min svärmor insjuknade i Alzheimers sjukdom för ett par årtionden sedan. Hon har redan i flera år varit sängbunden. Förutom funktionsnedsättningar som torde hänge samman med Alzheimers sjukdom har hon, trots sin höga ålder, varit relativt frisk. En kväll förra månaden lät hennes andning ändå så svår att hon för en natt togs in på sjukhus. På sjukhuset vårdades svärmos närmast med morfin eller motsvarande smärtlindrande och lugnande läkemedel. Hade inte svärmors dotter, som råkar vara min fru, begärt det så hade man knappast tagit några blodprov för att undersöka eventuella infektioner. Det skulle visa sig att svärmor hade lunginflammation, men antibiotika via dropp fick hon inte. Läkaren gick med på att skriva ett recept på vanlig antibiotika att hämta på apotek.

Svärmor hade fått stanna på sjukhuset för att dö där, men min fru önskade att hon skulle "dö" hemma. För att få hjälp att dö erbjöds vi hemsjukhusets palliativa vård, som gick ut på medicinering med opiumbaserade läkemedel. Då svärmor återhämtat sig tyckte min fru att hemsjukhusets tjänster inte längre behövdes. Själv hade jag en dröm där jag slängde ut en skötare med horn i pannan. Istället för smärtlindsring fick svärmor antibiotika tillsammans med mat och vätska.

Egentligen dricker svärmor inte längre. Min fru måste mata vätskan i fast form eller som gelé. Det här är speciellt svårt en varm sommar som denna. På sjukhuset hade ingen matat svärmor, så utan dropp och slang hade hon inte levt länge där även om man minskat på morfindoserna.

Det finns väl ingen som kan säga när det rätta ögonblicket är att dö. Kanske hade det varit bättre för svärmor att dö då hon var intagen på sjukhus. Utan sin dotters vård skulle svärmor ha dött för länge sedan. Läkarna och den offentliga sjukvården skall väl i första hand se till den enskilda patienten, fastän man i bland även hör de anhöriga. Svärmor är ändå inte bara en individ, utan en medlem av vår familj och sin släkt i Italien och USA. Det är inte lätt eller ens möjligt för min fru att avbryta vården för att låta svärmor dö. Vätska, näring och medicinering via dropp hade gjort vården lättare och knappast ökat svärmors lidande.

Under sina sista veckor för drygt fyra år sedan fick min mamma, som hade obotlig canser, smärtlindring med morfin. Mamma fick en till synes smärtfri, värdig och lycklig död, men hade troligtvis levt en tid till utan de höga doserna av smärtlindrande medel. Jag ser inga större etiska problem med smärtlindring som förkortar livet, så länge vården motiveras med smärtlindring. Ur en samhällsekonomisk synvinkel är vård som förkortar lidande förnuftigt. Åtminstone i teorin kunde vårdbesluten tas med beaktande av samhällsnyttan eller social- och hälsovårdsverkets prioriteringar och budget.

När det gäller hälsovården har jag nog större förtroende för chefläkare och chefer med läkarutbildning än för chefer med utbildning i ekonomi eller statsvetenskap. Läkarvården inom den offentliga sektors är som sagt beroende av samhällets resurser, och det är viktigt att hälsovården är organiserad på ett kostnadseffektivt sett, men social- och hälsovårdens riktlinjer får inte strida mot läkaretiken och den enskilda läkarens plikt. Läkarens uppgift är definitivt inte att förkorta liv i syfte att spara på utgifter. Det är viktigt att läkarna kan förlita sig på sin yrkesetik.

Träning istället för viktigare sysslor

Det skulle finnas viktigare saker att göra och skriva om, men min tid har gått skid- och cykelträning. Det är även vad detta blogginlägg skall handla om.

Sedan cykelsäsongen 2017 har det redan förflutit en skidsäsong och en halv cykelsäsong. Skidhallen i Stensböle i Helsingfors öppnade först den 2 oktober, medan utomhussäsongen på skidor för min del kom igång rekordtidigt, då det gick att skida i Terhola i Träskända (Järvenpää) redan i slutet av oktober. Den sista skidrundan gjorde jag den 21 april i Oitans i Esbo och dagen innan skidade jag ännu i Svarta backen i Nordsjö. Ändå blev det färre skidkilometrar än under föregående säsong. Tävlingssäsongen var stabil utan några större framgångar. Bäst lyckades jag kanske i den sena säsongpremiären i Mäntsälä, där jag tävlade i klassen herrar över 35 år. Det är roligt att tävla mot yngre medtävlare i klasser med flera deltagare. Skidsäsongens stora motgång var att jag än en gång blev sjuk till Finlandialoppet. Det var tredje gången på fyra år som jag pga förkylning var tvungen att lämna emellan årets viktigaste långlopp och det enda långloppet i fristil, den gren jag huvudsakligen tränar för.

Som tur är har jag cyklingen, så träningskilometrarna och de långa träningspassen har inte varit bortkastade. Tävlingscykling började jag med först för ett år sedan, men nu går går cyklingen sommartid före skidträningen. Rullskidor har jag denna sommar åkt högst en gång i veckan. Därutöver har jag tränat stakning och rodd på gym samt simmat och paddlat lite. Den första cykelrundan gjorde jag i år den 19 april och den första cykeltävlingen deltog jag i redan den 5 maj. Så många kilometrar på cykel hade jag då inte bakom mig, men under vintern hade jag vid sidan av skidåkningen tränat en hel del inomhus på trainer.

Ole Wackströms minneslopp

Mindre tävlingar och så kallade motionslopp på cykel har jag deltagit i under några år, men min första riktiga cykeltävlingen var Borgåloppet ifjol. I år fanns det inga åldersklasser i Borgåloppet, så jag ställde upp i klassen för dem som inte klassificeras som elit. Tävlingen gick helt hyfsat, trots att rutten med svåra uppförsbarsbackar och svåra tekniska avsnitt genast i början inte gynnade mig. Dagen innan Borgåloppet ordnade Borgå Akilles som vanligt Ole Wackströms minneslopp. Jag vann kategori 3, så nu måste jag väl ställa upp i kategori 2 i fortsättningen. På midsommaraftonen deltog jag i Ahvenisto GP på motorbanan i Tavastehus. Ahvenisto motorbana är ingen vanlig modern motorbana, utan rena rama bergochdalbanan. Trots de tuffa backarna vann jag min egen åldersklass, men jag hängde inte med de snabbaste i kategori 2.

Ahvenisto GP  © Mikko Rantanen

Ett par segrar ger självförtroende, men samtidigt är jag fullt medveten om att det finns jämnåriga som ställer upp i eltklassen och hänger med i den finska elitens fart. Syreupptagningsförmågan sjunker ohjälpligen med åren, men muskelstyrkan och uthålligheten kan man länge bevara med hård träning. Dessutom kan man i cykling kompensera med taktisk förmåga och teknik, vilket dess värre inte är min starka sida. Det bästa med landsvägscykling är att det lätt går att hänga med i en klunga om man inte själv gör för mycket dragjobb. Det gör att cyklister med olika kapacitet kan träna tillsammans och det innebär även att skillnaderna i slutresultatet ofta är små utöver att alla i en klunga tilldelas samma tid.

Uthållighetsidrottare är ofta individualister eller rent av enstöringar. Cykling är ändå en lagsport, fastän inte nödvändigtvis för dem som representerar en liten förening så som Sibbo Vargarna. Även träningsrundorna är ofta sociala grupprundor med kaffepauser för det sociala umgängets skull. Och sociala medierna är viktiga för landsvägscyklister. Inte för att vi så ofta delar våra rundor för alla på Facebook och Twitter, men det finns egna grupper för cyklister. Dessutom är är applikationer som Strava och Sports Tracker i sig sociala medier.

Cykelsäsongen 2017

Efter en lång och lyckad skidsäsong inledde jag utomhussäsongen på cykel först i mitten av maj. Något längre avbrott i träningen blev det inte, bara en dryg vecka för en förkylning i slutet av april, men då det var för årstiden kallt ute passade jag på att köra på trainern medan jag följde med Giro d'Italia. Cykelsäsongen var den första för mig med tävlingslicens. Det blev bara två starter i tävlingar som kräver licens, men jag deltog även i en del mindre tävlingar och konditionslopp. Resultatsmässigt var den bästa tävlingen kanske konditionsloppet Porvoon kuntoajo, där jag var sjätte. En seger blev det i en Bianchi-cuptävling på Kråkö, där det varken finns tunga motlut eller tekniskt svåra kurvor. Den tuffaste loppet var Mäntsälän ajo, där jag var tvungen att delta i farthållningen. Bl.a. Esa Skyttä såg till att alla i den jagande klungan gjorde sin del av dragjobbet. I så kallade konditionslopp brukar jag klara mig ganska långt på att låta andra hålla upp farten.

Min erfarenhet från min första tävlingssäsong är att slutspurten är min styrka. Det är lite intressant med tanke på att jag som löpare inte var speciellt spurtsnabb. I cykling förutsätter en stark spurt inte nödvändigtvis snabba muskler utan framför allt muskelstyrka. Jag har även en bra muskeluthållighet, vilket betyder att jag ofta har krafter kvar på upploppet, även då jag kört aktivt och bidragit i farthållningen. Min sämsta sida är uppförsbackor, speciellt i början av ett lopp. Dels är jag tung till kroppsbyggnaden, vilket hänger ihop med styrkan och spurtsnabbheten, dels gör min ålder att min maximala syreupptagningsförmåga inte är så hög.

I min första större tävling, Borgåloppet, som gick i juni, var det ändå inte motluten som var min svaghet, utan bristande teknik. Det är svårt och det krävs dessutom mod för att hänga med i branta kurvor och på avsnitt med kullerstenar. Efter första varvet tappade jag kontakten med huvudklungan, fastän jag kände mig stark just före varvningen. Jag kommer nog aldrig att klara mig speciellt bra i det tekniskt krävande Borgåloppet. Desto lämpligare var rutten för mig i Helsinki Velotour, som ordnades i augusti. I år var Helsinki Velotour förutom ett motionslopp även en nationell tävling i tre olika kategorier för herrarna. Jag ställde upp på den kortaste sträckan för kategori 3, där de sämsta tävlingsåkarna deltar. Min slutspurt på Backansgatan räckte till andra plats. I cykellopp brukar bara segrar räknas, men visst blev det fina bilder från prisutdelningen att dela på sociala medier.

Det viktigaste resultatet från cykelsäsongen 2017 är ändå att jag klarade mig utan olyckor och benbrott. Jag åkte inte omkull en enda gång vare sig i tävlingssamanhang eller på grupprundor. Dessutom klarade jag mig helskinnad från tre motionsorienteringar på cykel. Man kan träna stora mängder på cykel utan större risk för överansträngning, men istället är risken för benbrott relativt stor. Eftersom cykling fortfarande i första hand är en träningsform inför skidsäsongen tar jag det extra försiktigt, eller kanske saknar jag bara det mod som krävs av en tävlingscyklist.

Problemet heter nationalism

Efter valet av Jussi Hallo-aho till ordförande för Sannfinländarna motiverade statsminister Juha Sipilä beslutet att inte fortsätta regeringssamarbetet med Sannfinländarna med att partiet under den nya ledningen har en värdegrund som står för långt från Centerns och Samlingspartiets respektive värdegrund. Redan tidigare hade regeringspartierna på grund av olikheterna i värderingar varit tvungna att tänja på gummibandet, men med Halla-aho som ordförande för Sannfinländarna skulle skillnaderna bli för stora. När det visade sig att Sipilä och Samlingspartiets ordförande Petteri Orpo redan före Sannfinländarnas partikongress hade förhandlat med Timo Soini om ett regeringssamarbete med en utbrytargrupp kom pratet om värdegrund att betraktas som rena teatern. Kanske var Sipilä och speciellt Orpo mera oroade för mediebilden än för behovet att ytterligare behöva töja på gummibandet, men det finns kanske ändå någonting i påståendet om olika värdegrunder.

Som ordförande för Sannfinländarna var Timo Soini framför allt en karismatisk och vältalig populist, men som minister visade han sig även vara pragmatiker och opportunist. Soinis personliga värdegrund bottnar speciellt i hans katolska tro, som står i direkt konflikt med den nationalism som Sannfinländarnas nya ledning representerar och som haft ett starkt fotfäste i partiet redan under Soinis tid som partiordförande.

I en intervju för MTV lät Sipilä förstå att regeringspartierna varit tvungna att kompromissa bl.a. då det gällt invandringspolitik. I sammanhanget nämnde Sipilä även att man framför sig har stora "EU-frågor", så som ett fördjupande av försvarssamarbetet och att det förblivit oklart hur Sannfinländarna under Halla-ahos ledning förhåller sig till dessa frågor.

Invandringspolitiken handlar inte bara om hur man mottar och behandlar flyktingar och invandrare. Invandringspolitiken har i nuläget även utrikespolitisk betydelse. Dels är invandringspolitiken en fråga som i princip borde skötas på ett europeiskt plan, dels är invandringspolitiken en fråga som förorsakar splittring inom Europeiska Unionen. Ryssland har för sin del medvetet utnyttjat flyktingströmmar och invandringskritiska opinioner för att splittra EU och lyckades ifjol tvinga Finland till en bilateral överenskommelse för att få slut på flyktingströmmen över östgränsen.

Ryssland kan tacka invandringen för att britterna röstade för ett utträde ur EU. I flera andra länder har invandringsfrågan gett vind i seglen åt nationalistiska partier. Liksom Ryssland stödde valet av en populistisk nationalist till USA:s president har Ryssland på olika sätt stött nationalistiska och främlingsfientliga partier i Europa. Eftersom nationalismen splittrar Europa, Nato och hela Västvärlden går nationalisterna Rysslands intresse. Samtidigt har Ryssland lyckats skapa goda relationer till nationalistiska ledare och partier.

Innan Timo Soini utnämndes till utrikesminister antydde även han att Finland endast borde se till det nationella intresset och inte stöda en handelsbojkott riktad mot Ryssland. I egenskap av utrikesminister har Soini ändå stått fast vid EU:s gemensamma politik. Man kan bara föreställa sig hur finlandiserat Finland kunde ha blivit utan medlemskapet i EU.

Nationalister motsätter sig ofta medlemskap i EU med hänvisning till att medlemskapet står i konflikt med landets suveränitet. Paradoxalt nog är det för en yttre makt speciellt lätt att utöva påtryckningar just mot nationalistiska ledare, partier och regeringar. Liberala rättsstater med oberoende domstolar och medier och med medlemskap i internationella samarbetsorgan är svåra att finlandisera, men nationalistiska maktutövare som gör anspråk på folkets mandat är lätta att göra till marionetter.

Till den klassiska strategin att splittra och härska hör att uppmuntra och stöda nationalister, även om nationalismen ibland vänder sig mot imperiet som utnyttjat det för sina syften. Bakom Rysslands stöd av den fennomanska rörelsen på 1800-talet fanns naturligtvis ryska intressen. Det är ingen tillfällighet att fennomanerna representerade undfallenhet där svekomanerna representerade konstitutionalism och liberalism. Den fennomanska undfallenheten och dess återkomst under Kekkonen-tiden är ett ömt kapitel i Finlands historia, som man fortfarande har svårt att diskutera. Även med tanke på relationerna till Ryssland verkar det igen vara svårt för politikerna att öppet diskutera Finlands utrikespolitik. Det är lättare att tala om värdegrund.

Halla-ahos ovilja att låta Soini fortsätta som utrikesminister var nog den definitivt sista spiken i kistan för Sannfinländarna som regeringsparti. Värdegrunder och invandringspolitik kan man man tänja på, men utrikespolitiken är allt för viktig för att regeringen Sipilä skulle ha kunnat fotsätta regeringssamarbetet med Sannfinländarna efter partikongressen i början av juni. Att Finland redan är återfinlandiserat kan man se i bl.a. presidentens försiktiga uttalanden om ett eventuellt finländskt Nato-medlemskap. Hittills har Finland ändå lyckats balansera mellan goda bilaterala relationer till östra grannlandet och ett pålitligt medlemskap i EU. Relationerna till Ryssland är framför allt presidentens ansvarsområde, medan regeringen ansvarar för EU-politiken. Med en ny utrikesminister som representerat Halla-ahos Sannfinländare fanns det stor risk för att balansen skulle rubbas. Nationalismen hade hotat Finlands oberoende.

Skidsäsongen 2017 - 15 eller 51?

Skidsäsongen börjar definitivt vara förbi, fastän jag ännu under påskhelgen har skidat 200 km i fina spår i Oitans i Esbo. Säsongen har varit anmärkningsvärt lång, trots en rätt snöfattig vinter. Snöbristen var inget större problem för mig frånsett att jag slet upp ett par utmärkta skidor i Finlandialoppet och att jag inte kunde delta i något seedinglopp inför Vasaloppet. Efter att ifjol ha varit krasslig när jag skidade Vasaloppet måste jag i år starta från det 4 startledet. Insatsen var ganska tillfredsställande, men kunde ha varit ännu bättre med en bättre startposition. Liksom tidigare stakade jag så gott som hela loppet, men jag hade så pass mycket fästvalla att jag kom upp för den första långa uppförsbacken utan att vare sig staka eller saxa. Denna gång var uppförsbackarna inget problem. Jag orkade bra att staka tills motluten var så branta att jag kunde saxa utan risk för regelbrott.

Till skillnad från de två föregående vintrarna fick jag under den gångna vintern vara frisk frånsett ett par förkylningar i november och december. Mindre problem ed en sjuk axel och en sjuk vadmuskel gjorde att jag måste anpassa träningen och tekniken, men i de viktigaste tävlingarna var jag mera eller mindre frisk.

 I några år har min träning i första hand varit inriktad på Finlandialoppet i fri stil. För tre år sedan var sträckan på grund av snöbrist förkortad till 30 km. De två därpå följande säsongerna kunde jag inte delta p.g.a. förkylningar och mycoplasma. I år var jag äntligen i form och hade dessutom ett par riktigt bra skidor. För tre år sedan var jag 103. Nu blev min placering 67 totalt och jag var näst bästa finländare i min egen åldersklass. Placeringen betyder att jag nästa år får starta från elitledet, vilket har varit en anspråkslös dröm sedan jag skidade Finlandialoppet för första gången för 6 år sedan. Då behövde jag över en timme mera tid på mig att skida loppet på 50 km.

Under den gångna skidsäsongen blev det även flera lyckade tävlingar på normaldistans. Det blev även några segrar, bl.a. mitt första distriktsmästerskap. Jag anmälde mig till distriktmästerskapen, som ursprungligen skulle ha gått i klassisk stil, eftersom det gick rykten om tävlingarna p.g.a. snöbrist skulle flyttas till Borgå. Tävlingarna arrangerades som planerat i Liljendal dagen före Finlandialoppet, men i fri stil, vilket var till min fördel.

De flesta juniorer som sysslar med längdåkning på tävlingsnivå har föräldrar som driver på dem. Skidåkning är tyvärr en redskapssport, som kräver ekonomiska och andra resurser. När jag själv sysslade med tävlingsåkning som junior var jag ett undantag, fastän sporten då var betydligt bredare och mindre resurskrävande. Då jag var 13 skaffade den lokala ungdomsföreningen mig bättre skidor, då mina föräldrar inte förstod sig på kraven på utrustningen. Samma år vann jag ett skidpar till som första pris i en orienteringstävling. Samtidigt kom framgången i orientering att betyda mindre satsning på skidåkning. Följande skidpar köpte jag själv över 20 år senare.

Mina föräldrar stod aldrig bredvid skidspåret och skrek mellantider. Inte heller kom jag att ha några tränare. Fastän jag i flera år hörde till Finlandssvenska Orienteringsförbunds inre ring hade jag till skillnad från andra jämnåriga ingen personlig tränare. Jag tränade efter eget huvud och anpassade träningen till hälsan och dagsformen, men fysiskt hörde jag till de bästa i min åldersklass i Finland. Min dyslexi kombinerat med lågt blodsocker gjorde tyvärr att resultatnivån varierade. Att varken ha föräldrar eller personlig tränare som ställer förväntningar har sina sidor. I min ålder borde man ändå inte längre behöva göra någon annan glad med sina framgångar eller åtminstone inte motiveras att träna p.g.a. andras förväntningar.

Om jag någonsin överhuvudtaget har haft en personlig tränare så är det Robin när jag var kring 14. Robin ordnade att jag kom med på träningsläger och att jag fick representera Sibbo-Vargarna. Han ordnade även tävlings- och träningsutrustning åt mig. Robin skrev det enda träningsprogram som jag någonsin följt. Jag hade tills den gångna skidsäsongen inte sett av Robin på flera år och funderade ofta om han visste om att jag fortfarande eller snarare igen sysslade med skidåkning på tävlingsnivå. Robin har aldrig gjort något stort väsen av sig och han har även haft hälsoproblem, vilket kunde förklara att han inte synts av. Segern i distriktsmästerskapen ledde till att jag fick mitt namn i den lokala tidningen, så att Robin förhoppningsvis noterat min prestation och att jag är tillbaka i skidspåret. Några andra aktiva skidåkare än jag finns det just inte i IF Sibbo-Vargarna från tiden då Robin var tränare.

En vecka efter distriktsmästerskapen gick Finlands Svenska Skidförbundets mästerskap (FSSM) i Borgå, där jag sedan snart 7 år tillbaka har min arbetsplats. Jag undrar om jag någonsin varit så taggad och laddad inför en tävling. I min ålder tar man normalt tävlandet med lite självironi eller åtminstone med glimten i ögat. Tävlandet är inte så allvarligt, fastän satsningen är helhjärtad. Kanske hade jag inte de bästa skidorna, men i övrigt var mitt lopp i Kokonterrängen i Borgå närmast maximalt. Åtminstone var jag så nöjd i mål att jag viftade med händerna då speakern bekräftat att det blivit silvermedalj. Månne jag inte var den enda, de yngsta juniorerna medräknade, som viftade med händerna i mål, fastän jag inte ens vunnit. Jag hade tagit min första FSSM-medalj.

Den första som gratulerade mig i mål var till min stora överraskning Robin, som dök upp som om vi båda var i himlen. Det var inte bara ett känslofullt återseende vid rätt tillfälle. Åtminstone för min del var det som om tiden stått stilla i tre årtionden. Jag kunde lika bra ha varit 15 som 51. Ja, den här bedriften borde jag ha klarat av för över trettio år sedan, men den blev lite omvägar innan den förlorade sonen hittade hem. Visst kan det även för en medelålders betyda någonting att få glädja sin tränare med framgång i skidspåret. Och jag vill tro att det även betydde någonting för Robin att bli presenterad som min tränare.

Träning inför skidsäsongen

När jag i juli 2012 skrev mitt första inlägg på denna blogg hade jag dagligen i sex års tid skrivit blogginlägg om ett enda ämne: fallet Sibbo. Denna blogg öppnade jag för att skriva om även andra ämnen, men det har inte blivit så många inlägg, inte ett enda hittills i år. Även inläggen på denna blogg har mest handlat om politik, fastän jag ingalunda är politiskt aktiv. De senaste fem åren har jag främst satsat på uthållighetssport, närmare bestämt längdåkning, landsvägscykling och paddling, men jag har inte just bloggat om detta värv. Närmast kommer ett par inlägg om tracking och gps, "Vuelta Vantaa med GPS" och "GPS".

Sedan Vuelta Vantaa 2012 har jag utvecklats som cyklist, fastän cykelkarriären även stött på motgångar. Ifjol våras fick jag en genetiskt betingad blodpropp i högra vaden, vilket förutom ett kort uppehåll i träningen ledde till att jag i ett halvt år måste äta så kallad bloduttunnande medicin. Medicinen medförde inte några andra men än att jag måste undvika blödningar och därmed ta det försiktigt på cykelsadeln. För detta år planerade jag att skaffa mig tävlingslicens även i cykling, men efter flera förkylningar på våren och mykoplasma på vintern övergav jag planerna på att tävla på cykel. Det blev bara ett kvarterslopp i Östersundom och ett motionslopp i Borgå, Porvoon kuntoajo, som istället gick desto bättre.

Målgång för huvudklungan vid Porvoon kuntoajo. Foto Timo Pasanen, Uusimaa

Trots knappt 9 000 km på cykel har jag främst tränat med tanke på längdåkning. Istället för att som tidigare åka rullkridskor och skike åkte jag under sommaren och hösten rullskidor 2 - 3 gånger i veckan. Då jag hösten 2015 hade problem med tennisarmbåge efter ett motionslopp i paddling skaffade jag mig ett par staffansstavar med fjädring för skate. Klassiska rullskidor har jag under det gångna året bara åkt på sandväg, som för armarna är mycket skonsammare än asfalt. Några problem med armen har jag inte heller haft, men på grund av ont i ryggen eller snarare sidan blev det inte så mycket paddlat. Jag hann ändå delta i Simsalö runt, som jag vann andra året i rad. En för mig ny träningsform, som jag upptäckte i somras, är konditionssal med bl.a. stakmaskin. Under regniga sommardagar blev det en hel del stakat innomhus. Andra former av träning inomhus som jag fortsatt med är cykling på trainer och skidning i hall.

Säsongen för skidträning i skidhall blev extra kort denna höst. Skidhallen i Stensböle i Helsingfors öppnades först i början av oktober och redan den 6 november gjorde jag min första skidträning på natursnö. Då natursnön hade smultit fanns det redan kanonsnöspår till förfogande. Trots ett par förkylningar hade jag redan före julen hunnit skida över 800 km utomhus.

Kanonsnöspåret i Söderkulla i Sibbo var 1 km långt redan i början av december.

Längdåkning är tyvärr en redskapssport där, förutom vallningen, skidornas egenskaper spelar en avgörande roll. Vallan och skidorna är inte bara dyra; det krävs även kunskap för att välja rätt valla och rätt skidpar för bestämda förhållanden. Här har jag ännu mycket att lära. Inför den kommande tävlingssäsongen har jag låtit stenslipa fyra par skidor, tre par för skating och ett par för parstakning. Alla fyra paren kan vid behov användas för stakning, men några skidor för riktigt kallt före har jag inte.

Träningen är upplagd främst med tanke på Finlandialoppet på 50 km i fri stil, men det är kanske ändå framför allt Vasaloppet som motiverar mig att träna. De två senaste vintrarna har jag inte kunnat delta i Finlandialoppet på grund av förkylningar. Vasaloppet har jag skidat, men prestationsnivån har dragits ned av mykoplasma. Hålls jag frisk så bör den kommande vintern bli min bästa hittills och det är inte så illa att kunna säga då man redan fyllt 50.

Skuggan i regnet

Illustrationen till ledaren i dagens nummer av Helsingin Sanomat ger en träffande bild av regeringen Sipiläs dilemma. Den medicin som regeringen föreslår är besk för arbetstagarna, men faller arbetsgivarparten i smaken. Det är lätt att uppleva att Juha Sipilä går näringslivets intressen och att EK gömmer sig bakom regeringens rygg. Kanske finns det en poäng i att paraply på finska heter sateenvarjo och att varjo även kan betyda skugga.

I verkligheten är Finlands näringsliv EK en belastning för regeringen. Bildligt uttryck torde statsministern hellre stå i regnet än under Jyri Häkämies paraply. Gårdagens demonstration var delvis oppositionens och i synnerhet vänsterns inklusive De grönas demonstration mot regeringen. Om socialdemokraterna suttit med i  regeringen, hade förslaget till en "tvingande lag" inte varit möjlig, men FFC hade knappast haft så svårt att godkänna regeringens målsättning eller varit så ovilligt att förhandla utgående från regeringens villkor. Att Lauri Lyly står bakom Antti Rinne eller vice versa är så självklart att vi  knappast kommer att få se några skämtteckningar med Lyly och Rinne som håller paraplyet för varandra. Däremot föranleder banden mellan arbetsgivarparten och regeringspartierna en misstro, som oppositionen, FFC och skämttecknare inte är sena att utnyttja.

Misstron är berättigad, fastän Sipilä inte torde ha några speciellt förtroendefulla relationer till EK. Situationen var en annan under regeringen Katainen, då Häkämies kontroversiellt tillträdde som VD för EK. I regeringen hade Hämämies gett statsminister Jyrki Katainens sitt lojala stöd, men vid arbetsmarknadsuppgörelsen i mars 2013 var det Katainen som - allt för uppenbart - backade upp Häkämies och arbetsgivarparten. (Se mitt blogginlägg "Katainen, Häkämies och Vapaavuori".) Regeringen Katainens ovillkorliga eftergift för eller gåva till EK till ett värde av en miljard euro försämrar nu möjligheterna till en överenskommelse. Katainens skugga faller ännu över EK och i förlängning över regeringen.

50

Det är ingen större bedrift att fyll år, men femtio år är ett jubileum som man förväntas fira. Det finns väl inte några andra alternativ än att antingen vara bortrest eller att ordna kalas. En del är kanske bortresta på sin födelsedag för att inte behöva bjuda en massa gäster. Själv funderade jag på en Lapplandssemester, men av andra orsaker. Det är inte så lätt att ställa till ett gästabud när man är en ensamvarg. Det blev ändå ingen Lapplandsresa. Istället har jag under påsken skidat ett tiotal mil i det kilometerlånga kanonsnöspåret i Svarta backen i Nordsjö. Kaffebjudning blir det på Träskberga på onsdag mellan fyra och åtta. Titta gärna in!

Att jag kommit att bli en enstöring har flera orsaker. Det handlar inte bara om att jag skulle vara blyg eller att jag trivs med ensamhet. Det beror även på så konkreta saker som att jag sällan kan äta eller dricka det som bjuds och att jag i många år jobbade på kvällar och veckoslut. När jag för några år sedan äntligen lämnade kvällsarbetet fick jag för mig att jag igen skulle satsa på en idrottskarriär ... När jag går in för någonting, så brukar jag göra det helhjärtat. Då får socialt umgänge inte hög prioritet. Några julkort har jag inte skickat på många år. Det betyder inte att vänner och bekanta inte skulle vara viktiga för mig. Tvärtom är släktingar, grannar, gamla klasskamrater, kollegor och motsvarande bekanta extra viktiga.

Halvvägs till hundra är det lämpligt att reflektera över sitt liv. Jag kan notera att förutsättningarna inte alltid varit de bästa. Under skoltiden fick jag jobba extra mycket för att jag har dyslexi. Dyslexin begränsar fortfarande mina möjligheter. Finska har jag aldrig lärt mig ordentligt, vilket i sig föranlett ett visst utanförskap. Mina bristande förmåga att skriva på engelska har begränsat möjligheterna till en akademisk karriär. Mina filosofiska texter på Internet har haft en miljon besök, men besökarna är huvudsakligen rikssvenskar, som sällan tar kontakt. I varje fall var jag med min skepticism, traditionalism och postmodernism dömd att förbli en outsider även bland filosofer.

Det var minsann ingen självklarhet att jag efter gymnasiet skulle komma in på universitetet. I studentskrivningarna presterade jag dock så mycket över min egen nivå att jag inte bara fick det allmänna vitsordet Laudatur, utan även kom in Helsingfors universitet utan att behöva delta i några inträdesförhör. Studierna vid universitetet har inte alltid förlöpt så väl, men jag har uppnått mera än jag väntat mig.

När jag började mina studier vid Helsingfors universitet var planen att bli lärare i fysik och matematik - ifall jag inte skulle bli en ny Einstein. Mina fysikstudier avbröts dock efter att jag inte klarade av en liten obetydlig kurs i strålskydd, som undantagsvis undervisades enbart på finska. Istället bytte jag huvudämne till filosofi, trots att jag två gånger misslyckades med att få studierätt via inträdesförhör.

Studier i filosofi är sällan speciellt matnyttiga, men jag har haft tur. I snart 25 år har jag varit timlärare i filosofi vid universitetet. De senaste åren har jag undervisat vetenskapsfilosofi i Vik. Jag har de senaste 15 åren dessutom undervisat filosofi på gymnasienivå, de två senaste åren över Internet via GNet. Filosofistudierna och mina examina i filosofi gav mig även möjlighet att skaffa mig behörighet som lärare i fysik och matematik. Sedan snart fem år tillbaka har jag ett lektorat i matematik, fysik och kemi i Borgå. Vägen hit blev längre än jag tänkt mig, men jag har ingenting att ångra.

Min långa väg till att bli lektor och behörig lärare i matematik och fysik är en orsak till att jag inte riktigt upplever mig vara "mitt i livet", så som man något förskönande kallar högre medelålder. Jag har ju just kommit igång, åtminstone med det som jag mest sysslar med just nu. Jag gifte mig vid knappt trettio, köpte bostad som 35 år, blev förälder och skaffade körkort vid 36, var över 40 då jag skaffade min första bil, blev behörig lärare som fyrtioplussare, fick min första fasta anställning vid 45. Jag var en god bit över fyrtio när jag upptäckte de stora hårdrockbanden ACDC och Scorpions, fastän Scorpions grundades samma år som jag föddes och ACDC inte så mycket senare.

En vadmuskelskada gjorde att jag måste sluta med löpning vid 30 års ålder, men femton år senare börjad jag satsa på skidåkning och cykling. Rullskridskoåkning, rullskidning och paddling blev viktiga träningsformer. Som ung hade jag aldrig råd med dyr idrottsutrustning, men nu har jag ekonomiska möjligheter att satsa på utrustningen. På detta område är jag ännu ung och oerfaren och har mycket att lära av andra. Idrotten och skidåkningen har även gett mig möjligheter att återvända till rötterna och gamla bekantskapskretsar. För en månad sedan deltog jag för första gången i Vasaloppet. Det var en speciell känsla att stå på startlinjen bredvid gamla klasskamrater och tävlingskumpaner från över trettio år tillbaka i tiden. Lite som att vara tillbaka på 80-talet. Så mycket äldre känner jag mig inte heller.

Fysiskt är jag på många sett i bättre skick än för tjugo år sedan. Håret har visserligen blivit tunnare - mycket tunt på hjässan - och jag behöver numera läsglasögon, men jag har mera haba än jag haft som yngre och sixpacken är trimmad. Själen har inte heller åldrats speciellt mycket, men visst ser jag på världen och människorna omkring mig med lite annorlunda ögon än jag gjorde som yngre. En intressant förändring som en ökad ålder för med sig är att det finns allt färre tanter och allt flera attraktiva kvinnor. Det börjar bli brist på tanter i min omgivning. Jag saknar dem.

Själv har jag kanske mera swag nu än jag hade när jag fyllde fyrtio, men i allt fleras ögon är jag en farbror eller rent av en bisi. Det bekommer mig dock allt mindre om jag uppfattas som ungdomlig eller ej. I själva verket är det skönt att inte behöv verka ung. Min egen son är lika gammal som de elever jag är klassföreståndare för och många på klassen har yngre pappor än min son har. Det har vissa fördelar.

Det blir inga tal på min födelsedag, åtminstone inte från min sida. Må detta blogginlägg fungera som ersättning. Tack för att du gav dig tid för min livsbetraktelse. Välkommen på espresso.
 

Finlandisering

Fallet Krim och utvecklingen i Ukraina har under de senaste månaderna föranlett diskussion om ett eventuellt finländskt medlemskap i Nato. Åtminstone på Hufvudstadsbladets insändarsidor har flera debattörer tagit avstånd från ett Nato-medlemskap och samtidigt direkt eller indirekt förespråkat en återgång till Paasikivi-Kekkonen-linjen. En del inlägg har varit ologiska. Samtidigt som man kritiserar Nato-anhängare för att utan anledning försöka skrämma folk för Ryssland hävdar man att ett Natomedlemskap skulle vara en farlig provokation mot Ryssland.

Om Ryssland är så ofarligt, så borde väl ett medlemskap i Nato inte vara så riskfyllt. Motståndarna till Nato menar dock även att ett medlemskap i Nato skulle skada Finlands ekonomi, som i hög grad är  beroende av handel med Ryssland. Många har på liknande sätt kritiserat de ekonomiska sanktionerna mot Ryssland och t.o.m. Finlands medlemskap i EU.

Med tanke på landets säkerhet borde man i Finland välkomna så väl USA:s som EU:s sanktioner med anledning av annekteringen av Krim och stödet till ryska separatister i Ukraina. Rysslands grannländer så som Finland skadas kanske ekonomiskt mest av sanktionerna, men har även den största orsaken att stöda dem. Skulle vi i Finland känna oss säkrare om västvärlden inte reagerade på övergreppen mot Rysslands grannländer?

Det är klart att den nationella säkerheten har ett pris. Försvarsanslagens storlek är en prioriteringsfråga, men när det gäller de ekonomiska sanktionerna mot Ryssland och dess skadeverkningar på finsk ekonomi så har Finland mycket begränsade möjligheter att påverka sitt eget öde. Däremot kan Finland långt välja i hur stor utsträckning landet på sikt är ekonomiskt beroende av Ryssland.

Dess värre är inte bara vänstersinnade antiamerikaner som motsätter sig ett Nato-medlemskap. Även inom Centern och Sannfinländarna finns det inflytelserika politiker som starkt prioriterar ekonomiska intressen framom säkerhetspolitiska, fastän de kanske hävdar att landets säkerhet bäst tryggas genom goda relationer med Ryssland.

Sannolikheten för att det skall uppstå en militär konflikt mellan Finland och Ryssland lär lyckligtvis vara liten. Däremot finns det en uppenbar risk för att Finland åter finlandiseras. Om Finland inte behöver Nato för att skydda landet mot ett ryskt militärt hot, så behövs ett finskt Nato-medlemskap för att skydda landet mot självcensur och ett självvalt politiskt beroende av Ryssland.

Connecting Nokia

Gårdagens stora nyhet var att Stephen Elop får 19 miljoner euro om och när Nokias mobiltelefonverksamhet säljs till Micrososft efter den extra bolagsstämman den 19 november. Summan uppfattas som omåttligt stor, inte minst för att man i Finland upplever att Elop misslyckats i sitt uppdrag att släcka den brinnande plattformen.

Det kunde ha gått betydligt värre för bolaget Nokia. Att det gått brant nedför för Nokia, som ännu för tio år sedan var världsledande inom mobiltelefoni, betyder inte nödvändigtvis att bolaget gjort stora misstag. En tidig satsning på mobiler med touchscreen hade inte räckt i konkurrensen med IT-jättarna Apple och Google då de så kallade ekosystemen blev en avgörande faktor för smarttelefonernas attraktionskraft.

För övrigt har man i offentligheten långt negligerat att Nokia trots sin stora innovativitet under bolagets glansdagar sällan var först ute med nya funktioner. Nokia, var en föregångare inom mobilt Internet, men hade på grund av sin starka ställning råd att vänta med nya funktioner för att maximera vinsten. Det var en medveten strategi.

Med tanke på hur det gått för de före detta mobiljättarna Motorola och BlackBerry (tidigare RIM) är priset på 5 miljarder som Microsoft betalar för mobiltelefonenheten utan patentportföljen ändå inte så dåligt. Värdet hos Nokias förlustbringade mobiltelefoniverksamhet ligger kanske just i att Microsoft är helt beroende av Nokias Lumia-telefoner för att Windows Phones skall kunna konkurrera med iPhone och Android.

Tidigare i veckan har vi kunnat ta del av nyheten att Nokia i all tysthet utvecklat Lumia-telefoner för Android. Projektet lär fortsätta fram till den extra bolagsstämman. Nokia hade inte behövt sluta tillverka mobiler för Windows Phone om man börjat tillverka Androidtelefoner. För Microsoft hade detta dock varit en stor risk. Nokia eller Luomia med Android kunde ha konkurrerat ut Lumia-telefonerna med Windows Phone. Möjligheten att Nokia kunde ha satsat även på Android torde ha skruvat upp priset som Microsoft betalade för Nokias mobiltelefonverksamhet. Microsoft behöver framgångar för Windows Phone för att trygga positionerna för Windows för PC och andra plattformer.

Apple och Google dominerar redan när det gäller smarta mobiltelefoner och surfplattor. Då laptoparna och bordsdatorerna allt mera integreras i samma moln och ekosystem som de mobila enheterna, ligger Microsoft inte alls så bra till. För Google räcker det att satsa på programvara och nättjänster, men Microsoft, som varit ett renodlat mjukvaruföretag, måste nu själv även bli ett hårdvaruföretag och investera i maskinvara för att stärka sin position inom mobila enheter. Därav satsningen på en egen surfplatta, Microsoft surface, som dock inte varit framgångsrikt. Därför var Microsoft så intresserad av Nokias mobiler.

När Nokia i februari 2011 satsningen på Windows Phone hette det att Nokia behövde samarbetet med Microsoft för att få tillgång till ett tillräckligt omfattande ekosystem. I verkligheten handlade satsningen kanske ändå inte i första hand om att ansluta Nokias användare till Microsfts applikationer och molntjänster. Kanske handlade strategin från första början om att ansluta Nokias mobiletelfonverksamhet till Microsoft.