Från Pax Americana till America First - om merkantilismens återkomst

Den amerikanska utrikespolitiken under Donald Trump präglas av doktrinen ”America First” och ett ifrågasättande av USA:s traditionella roll som garant för den internationella ordningen. Pax Americana – den USA-ledda världsordning som sedan 1945 vilat på militärt skydd, öppen handel och regelbaserad liberalism – är inte längre självklar. Trump tycks i stället betrakta världen som en arena för stormaktskonkurrens om resurser, territorium och inflytande.

Grönland och den nya realpolitiken

Ett aktuellt exempel på en förändrad amerikansk politik är Trumps förhållningssätt till kriget i Ukraina; ett annat är anspråken på Grönland. Grönland behöver inte – och kan inte rimligen – erövras med vapen, men sådana anspråk undergräver förtroendet för både Nato och den bredare avtalsbaserade världsordningen och kan dessutom uppfattas som att det legitimerar andra stormakters territoriella krav. Samtidigt avslöjar Trumps retorik en djupare förändring: USA rör sig under hans ledarskap bort från liberal hegemoni och mot en modern form av merkantilism.

Paradoxalt är den expansionistiska retoriken och den realpolitiska synen på USA som en transaktionell stormakt som inte behöver följa internationella lagar ett uttryck för att den amerikanska hegemonin går mot sitt slut. Genom att bryta mot regler som USA själv drivit igenom, negligera mjuk makt och förbruka förtroendekapitalet påskyndar Trump själv slutet på USA:s dominans och bidrar till en multipolär värld – precis vad utmanarna, med Kina i spetsen, önskar. Samtidigt kan politiken ses som ett desperat försök att bevara amerikansk överlägsenhet i en tid då positionen utmanas, inte minst av just Kina.

Merkantilismens återkomst

Merkantilismen – tanken att staten aktivt ska maximera export, minimera import, säkra råvaror och använda alla medel (tullar, diplomati, militärt tryck) för att stärka den nationella ekonomin – var den dominerande ekonomiska doktrinen före den liberala eran som kan sägas ha börjat efter andra världskrigets slut. Pax Americana byggdes på det motsatta: frihandel, multilateralism och en dollardominerad världsekonomi där USA tog på sig rollen som global garant i utbyte mot att andra länder indirekt finansierade amerikanska underskott.

När USA nu överger denna modell och istället använder tullar, säkerhetshot och transaktionell diplomati för att tvinga fram fördelaktigare villkor bryts den gamla ordningen. Flera bedömare har beskrivit Trumps politik som en återgång till merkantilism och som en orsak till att Pax Americana går mot sitt slut, men även som en följd av slutet på Pax Americana. Parallellen till Pax Britannica är tydlig: även det brittiska imperiet började sina sista decennier övergå från frihandel till protektionism – en politik som påskyndade dess relativa nedgång, samtidigt som den var syftad att bevara de brittiska positionerna.

Pax Britannica: den historiska parallellen

Begreppet Pax Britannica introducerades mot slutet av 1800-talet som en parallell till den klassiska Pax Romana, som står för en stabil period med intern fred i Romerska riket från Augustus 27 f.Kr. till Markus Aurelius död år 180. Pax Britannica representerar stabiliteten under den brittiska kolonialmaktens dominans från Napoleonkrigens slut 1815 till första världskriget.

Pax Britannica - Wikipedia

Före Napoleonkrigen hade Storbritannien bedrivit en merkantilistisk politik, men under 1800-talet var Storbritannien så överlägsen i produktivitet och militär styrka – mycket tack vare den tidiga industrialiseringen – att Storbritannien drog fördel av frihandel. Mot slutet av 1800-talet började dock andra stormakter, främst Förenta staterna och Tyskland, konkurrera med Storbritannien i produktivitet, vilket ledde till en återgång till merkantilism.

USA:s väg till hegemoni – och bort från den

Första världskriget markerar ett slut för Storbritanniens globala dominans, trots att landet hörde till de segrande makterna. Istället steg USA fram som den ledande nationen, men fram till andra världskriget valde USA en isolationistisk och merkantilistisk utrikespolitik. Isolationismen bröts först i och med attacken mot Pearl Harbor, som ledde till att USA gick med i andra världskriget.

Tack vare sin ekonomiska överlägsenhet och produktivitet tjänade amerikanska intressen bäst av frihandel och stabilitet. USA kunde långt diktera de internationella spelreglerna via FN och WTO. Kulmen av den amerikanska dominansen och freden nåddes då det kalla kriget tog slut och Sovjetunionen upplöstes. En stor kommunistisk makt blev dock kvar. Genom en statskontrollerad kapitalism utmanar Kina idag USA på många fronter.

Trump före Trump: Japan och 1980-talets handelspolitik

Redan på 1980-talet kritiserade Trump Japan för att bedriva systematisk, orättvis protektionism och argumenterade för att USA i gengäld borde införa höga tullar på japanska varor. På 1980-talet fick hans idéer knappast något gehör, men idag är läget ett annat.

Rust Belt - Wikipedia

Den globala frihandeln har inte bara missgynnat det amerikanska rostbältet när industriproduktionen flyttat till länder där produktionen är lönsammare. Frihandeln hotar nu även den amerikanska ekonomin i sin helhet, åtminstone enligt de ekonomister som stöder Trump. Idag är det inte bara arbetarklassen i gamla rostiga industristäder som förhåller sig kritiskt till globaliseringen och avindustrialiseringen av det amerikanska samhället. 

Mar-a-Lago Accord: neomerkantilism i praktiken

I november 2024 lanserade ekonomen Stephen Miran ett neomerkantilistiskt och transaktionellt förslag som han döpte till Mar-a-Lago Accord – en medveten anspelning på Plaza Accord från 1985, då fem ledande industriländer enades om att koordinerat sänka dollarns värde. Idén går ut på att USA ska använda tullhot och hot om indragna militära säkerhetsgarantier som hävstång för att tvinga allierade och handelspartner att stärka sina valutor, acceptera en svagare dollar och eventuellt omvandla sina innehav av amerikanska statsobligationer till långfristiga obligationer med lägre ränta – samtidigt som man förutsätter att världen fortsätter använda dollarn som reservvaluta. Till skillnad från Plaza Accord, som vilade på frivilligt samarbete, ersätts multilateralismen här av ren transaktionalism: militärt skydd mot ekonomiska eftergifter i valuta- och handelsfrågor.

Det är inte minst små exportberoende länder med en stor granne som gynnats av frihandel och en liberal, regelbaserad världsordning. Det hjälper dock föga att bara fördöma Trump och den nya amerikanska politiken. För att förstå denna politik och anpassa sig till den krävs det att man ser de strukturella problem som driver den.

Varför denna politik nu? Tre strukturella drivkrafter

För det första har frihandel och globalisering skapat tydliga förlorare i USA. Den industriella mittenvästern och delar av södern har drabbats hårt av konkurrens från låglöneländer. Arbetarklassen i dessa regioner utgör kärnan i Trumps väljarbas. Att återindustrialisera USA är därför inte bara ekonomisk politik – det är en social och politisk nödvändighet för att behålla legitimitet hos denna väljargrupp.

För det andra har västvärlden, särskilt efter pandemin och energikrisen, vaknat upp till sitt farliga beroende av Kina – inte bara för konsumtionsvaror utan framför allt för kritiska råvaror som sällsynta jordartsmetaller, grafit och andra insatsvaror till grön teknik och försvar. Därtill utmanar Kina USA på en rad centrala områden: högteknologi, artificiell intelligens, global infrastruktur och till och med militär kapacitet. Trump ser detta som en strategisk sårbarhet som måste brytas genom friendshoring, tullar och incitament för inhemsk produktion.

För det tredje har USA levt med kroniska handelsunderskott i decennier, delvis finansierade av att dollarn är världens reservvaluta. Detta ger fördelar – låga räntor, möjlighet att låna billigt – men också nackdelar: en kroniskt övervärderad dollar som gör amerikanska exporter dyra och bidrar till deindustrialisering. Den växande federala statsskulden gör dessutom beroendet av utländska köpare av statsobligationer alltmer prekärt.

Konsekvenser för Europa och allierade

Trumps svar är merkantilistiskt: använd tullvapnet för att minska underskotten, pressa fram en svagare dollar och tvinga andra länder att bära en större del av kostnaden för amerikansk hegemoni. För USA:s allierade, inklusive Finland, Sverige och övriga Nato-medlemmar, innebär detta en ny verklighet. Säkerhetsgarantier blir inte längre en självklarhet utan en förhandlingsvara. Den ökade betoningen på friendshoring, statliga incitament för kritiska leveranskedjor (t.ex. sällsynta jordartsmetaller och halvledare) och krav på högre försvarsutgifter understryker denna transaktionella och neomerkantilistiska logik.

Det betyder inte att USA kommer att överge Nato eller Europa på kort sikt. Men det innebär att relationerna blir mer transaktionella: högre försvarsutgifter, acceptans av amerikanska handelsvillkor och kanske till och med eftergifter i valuta- och skuldfrågor.

Realism inför en ny era

Om man enbart fördömer Trumps politik riskerar man att missa poängen. Den neomerkantilistiska politiken är ett svar – om än kontroversiellt och riskfyllt – på reella problem: globaliseringens förlorare, strategiskt beroende av Kina, handelsunderskott och en ohållbar skuldutveckling. För länder som Finland är det klokast att odla relationerna till USA med öppna ögon: förstå Trumps målsättningar, förhandla tydligt om säkerhetsgarantier och samtidigt diversifiera beroenden och stärka den egna industriella kapaciteten. Det kan även bli nödvändigt att välja mellan USA och Kina för att försäkra sig om ett amerikanskt skydd. Att vara ett tryggt och vänskapligt land för strategiskt viktig produktion är inte en form av finlandisering, utan ett rationellt sätt att orientera sig i en ny multipolär värld. 

Pax Americana må vara på väg att ta slut, men USA försvinner inte från världsscenen. Däremot förändras dess roll: från liberal hegemon till transaktionell stormakt. Att anpassa sig till denna verklighet är inte att kapitulera inför den, utan att möta den med realism.

Finlandisering är inte ett alternativ för Ukraina

Begreppet ”finlandisering” har åter dykt upp i debatten om ett tänkbart fredsavtal för Ukraina. Flera så kallade realister har lyft fram Finlands modell under kalla kriget – formell neutralitet, avståndstagande från allianser och stor försiktighet gentemot Sovjetunionen i utbyte mot inre självstyre och gynnsam handel – som en möjlig väg framåt. Tanken är att Ukraina efter ett fredsavtal skulle avstå från Nato-medlemskap och genom en påtvingad neutralitet därmed tillgodse Rysslands säkerhetsintressen. Denna parallell håller dock inte. De strategiska, politiska och samhälleliga förutsättningarna är fundamentalt annorlunda för dagens Ukraina. 

1. Den svenska faktorn

Under kalla kriget var Sovjetunionens handlingsutrymme mot Finland begränsat av risken för att Sverige skulle gå med i Nato. Ett öppet hårdare grepp om Finland – ockupation eller grov inblandning i inrikespolitiken – hade med stor sannolikhet drivit det neutrala men västvänliga Sverige in i alliansen och därmed bl.a. försvagat Sovjetunionens strategiska position i Östersjöregionen. Denna yttre faktor var en av de avgörande anledningarna till att Paasikivi-Kekkonen-linjen överhuvudtaget kunde fungera för Finland.

Idag är både Sverige och Finland medlemmar i Nato. Det finns ingen motsvarande extern spärr kvar som kan avskräcka Ryssland från att stegvis bryta ett framtida avtal med Ukraina.

2. Det ekonomiska och politiska intresset

Sovjetunionen hade en annan anledning att hålla handen borta från alltför grova ingrepp i Finland: landet användes aktivt som ett skyltfönster gentemot Västeuropa. Finland framställdes i sovjetisk propaganda och diplomati som ett levande bevis på att ”fredlig samexistens” och vänskapliga relationer med Moskva gav välstånd och säkerhet. Ett öppet militärt hårdare grepp eller alltför flagrant inblandning i finsk inrikespolitik hade förstört denna bild och undergrävt det propagandavärde som det ”finska undantaget” gav. Därför fanns det ett direkt sovjetiskt egenintresse av att finlandiseringen förblev en fasad av frivillighet snarare än en brutal ockupation.

Under kalla kriget och långt in på 2000-talet fanns i Västeuropa – särskilt i Västtyskland och senare det förenade Tyskland – en vilja att normalisera relationerna med öst och minska spänningarna genom dialog och handel. Willy Brandts Ostpolitik handlade främst om att underlätta kontakter med Östtyskland och erkänna efterkrigstidens gränser, men innehöll också ett underliggande hopp om att ekonomiskt samarbete på sikt skulle mildra och liberalisera östblocket. Efter 1991 levde denna tanke kvar i den tyska strategin ”Wandel durch Handel”, där man medvetet byggde upp ett ömsesidigt beroende i tron att det skulle ge Berlin hävstång att moderera ryskt beteende.

Det var just Västtyskland som först anklagades för ”finlandisering”. Redan under 1960- och 1970-talet använde konservativa kritiker i både USA och Västtyskland termen ”Finlandisierung” som ett varningens ord för att Brandts Ostpolitik och vilja att närma sig Sovjetunionen skulle leda till en farlig eftergiftspolitik och förlust av handlingsfrihet, liknande Finlands situation. Skillnaden är slående när man ser det i backspegeln: det som på 1970-talet var en överdriven skrämselbild om Västtyskland var i praktiken verklighet för Finland, medan Tyskland, tack vare sin ekonomiska tyngd och Natomedlemskap och amerikanska trupper stationerade på sitt territorium, aldrig behövde underkasta sig på samma sätt.

Även efter 1991 fanns det i Rysslandspolitiken en tydlig skillnad mellan Finland och Tyskland. Finland valde en frivillig nyfinlandisering (uussuomettuminen) och satsade på en särställning i relationerna med Ryssland. Dels handlade det om att politiker som under kalla kriget byggt sin karriär på nära relationer med Moskva stannade kvar i politiken efter Sovjetunionens upplösning, dels handlade det om att finskt näringsliv – särskilt skogs-, metall- och verkstadsindustrin – hade starka ekonomiska intressen i den ryska marknaden och gynnades av en förutsägbar och vänskaplig politik. Nyfinlandiseringen yttrade sig tydligast i att Finland – till skillnad från de baltiska staterna och de flesta tidigare östblocksländer – aktivt valde att stå utanför Nato.

Tyskland däremot hade ett reellt övertag: landet var Rysslands i särklass största köpare av gas och olja. Nord Stream-projekten skapade ett ömsesidigt beroende som Berlin hoppades använda som hävstång. Det fungerade delvis. Ett exempel på detta är hur Tyskland 2020 kunde pressa Moskva att släppa den förgiftade Aleksej Navalnyj för vård i Berlin.

Kriget 2022 krossade denna tyska strategi över en natt. Tyskland stängde Nord Stream 2, byggde LNG-terminaler och ersatte rysk energi med andra källor. Tyska påtryckningar kunde inte längre rädda livet på Navalnyj. Europa i stort har gjort sig av med beroendet av ryska energileveranser. Det finns ingen större europeisk aktör kvar som är beredd att behålla dialog och ömsesidigt beroende med Moskva. Ryssland har därmed förlorat det sista betydande incitamentet att hålla sig till spelreglerna gentemot sina grannar.

Till detta kommer en avgörande skillnad i själva objektet för stormaktens intresse. Finland var aldrig en del av Sovjetunionens historiska självbild eller imperialistiska projekt; det var en yttre buffert som man gärna visade upp som ett bevis på ”fredlig samexistens”. Ukraina däremot ses av Putin som en oskiljaktig del av ”den ryska världen” – historiskt, kulturellt och religiöst. Den stora rysktalande befolkningen, den gemensamma ortodoxa traditionen och århundraden av gemensam historia gör att Ryssland är berett att betala ett oerhört högt pris, både militärt och ekonomiskt, för att återinförliva eller åtminstone permanent neutralisera och dominera Ukraina. Där Sovjetunionen hade incitament att låta Finland vara ett framgångsrikt skyltfönster, har dagens Ryssland ett existentiellt intresse av att krossa ett självständigt, västorienterat Ukraina

3. Korruption som smörjmedel – en avgörande skillnad

Både den ursprungliga finlandiseringen och den senare tyska Rysslandspolitiken underlättades av korruption, personliga nätverk och attraktiva handelskontrakt. I Finland erbjöds en del politiker och tjänstemän välbetalda styrelseposter och konsultkontrakt i bolag med kopplingar till Ryssland. I Tyskland rekryterades före detta förbundskanslern Gerhard Schröder och flera andra högt uppsatta politiker öppet av Gazprom och Rosneft. Korruptionen var dock begränsad till en liten elit och kunde inte hota statens institutionella stabilitet.

I Ukraina är korruptionen systemisk. Före 2022 låg Ukraina på plats 122 av 180 i Transparency Internationals index. Även landet stigit i rankingen sedan dess är det fortfarande långt efter Finland och Tyskland. Ett ”finlandiserat” Ukraina utan Natos artikel 5-skydd skulle bli extremt sårbart för ryskt inflytande genom mutor, utköp av politiker, oligarker, domare och säkerhetstjänst – så som det skedde under Janukovytj-eran och i delar av östra Ukraina före 2022. Där Finland och Tyskland kunde hålla korruptionen inom kontrollerbara gränser skulle samma mekanism i Ukraina snabbt urholka landets faktiska självständighet.

Slutsats

Den finska modellen vilade på tre pelare som inte kan tillämpas på Ukraina:

1. En extern motvikt (det neutrala men Nato-benägna Sverige) som höll stormakten tillbaka.
2. Ett europeiskt ekonomiskt och politiskt intresse av fungerande relationer och ömsesidigt beroende.
3. En samhällsstruktur där korruption som smörjmedel kunde hållas inom hanterbara gränser.

Ingen av dessa spärrar finns för Ukrainas del. Ryssland har redan brutit mot Budapestmemorandet, Minskavtalen och en lång rad andra överenskommelser – och har mycket lite goodwill eller ekonomiska incitament att förlora på att bryta ännu ett avtal.

Utan dessa mekanismer skulle ett framtida Ryssland kunna nöta ner ett ”finlandiserat” Ukraina steg för steg, med korruption och hybridmetoder istället för öppet krig. Ukraina skulle då hamna i en gråzon där man varken har Natos skydd eller reell möjlighet att försvara sin suveränitet.

Finlandisering är därför inte ett realistiskt eller trovärdigt alternativ för Ukraina. Det är en historisk analogi vars bärande pelare har rasat eller aldrig har funnits.

Västerländskt självförakt drabbar Israel

Vill man på Wikipedia läsa om kulturmarxism får man veta att kulturmarxism är ett skällsord, som baserar sig på en antisemitisk konspirationsteori. Både den svenska och den engelskspråkiga sidan om kulturmarxism på Wikipedia ingår i en serie texter om antisemitism. (Se min text "Kulturmarxism - en konspirationsteori?") När man läser om kulturmarxism på Grokpedia, xAI:s nyligen lanserade alternativ, får man en helt annan bild: kulturmarxism är en politisk term som beskriver en ideologisk anpassning av klassisk marxism, där fokus flyttas från ekonomiska klasskonflikter till kritik av kulturella normer och institutioner i västerländska samhällen. Lika väl har begreppet "kulturmarxism" blivit närmast obrukbart, om man inte vill associeras med Anders Breivik eller extremhöger.

Kontaminerade begrepp

Det finns ett återkommande mönster: En liten marginalgrupp på yttersta högerkanten börjar använda ett ord eller ett begrepp på ett extremt, ibland konspiratoriskt eller antisemitiskt sätt. En intellektuell och medial vänster med betydande institutionellt inflytande – akademiker, aktivister, ledarskribenter – lyfter sedan fram den högerextrema användningen. Därefter tar institutionerna över den hegemoniska framingen: universitet, stora medieredaktioner och Wikipedia stämplar begreppet som högerextremt eller antisemitiskt i allmänhet. Resultatet blir att ordet kontamineras, så att debattörer som vill bli tagna på allvar inte längre vågar röra vid det, oavsett hur majoriteten av tidigare användare faktiskt använt det, och oavsett hur väl det beskriver ett verkligt fenomen. När alla utom extremhögern tystas blir begreppet till slut just det man anklagade det för att vara – fast bara därför att man tystade alla andra.

Kulturmarxism, folkutbyte, politisk korrekthet, globalister, biologiskt kön, alla har gått igenom en liknande process. Den som försöker nyansera dylika begrepp beskylls för att normalisera eller legitimera högerextremism. Resultatet kan vara cancellering och utfrysning. Det mest effektiva sättet att få makt över språket är att följa råden från 1900-talets skarpaste revolutionära tänkare om hur språk skapar makt. Det är precis vad dagens diskursvakter gör, fast inte nödvändigtvis för att revoltera mot systemet utan snarare för att cementera sin egen dominans. Och det fungerar: till och med borgerliga ledarsidor och moderata partistrateger anpassar sig numera till de språkliga gränser som en liten progressiv elit dragit upp.

När språket är låst blir det svårt att ens beskriva – än mindre kritisera – det självförakt som genomsyrar stora delar av västerländsk akademi och aktivism. Samma poststrukturalistiska, postkoloniala och normkritiska teorier som används för att kontrollera vilka ord som är tillåtna används samtidigt för att demonisera allt som är vitt, västerländskt eller traditionellt. Genom inflytande från dylika teorier vänder sig idag många vänsterradikala intellektuella och aktivister mot den västerländska civilisationen i sin helhet. Alternativt föranleder ett förakt mot den egna traditionen eller kulturella bakgrunden unga intellektuella att söka sig till studier inom vilka man kritiserar  det västerländska arvet.

De ovannämnda teorierna och tankeströmningarna har sammanfattas under det numera starkt kontaminerade begreppet kulturmarxism. En del tänkare föredrar att använda det mindre belastade begreppet oikofobi, som representerar ett mera allmänt psykologiskt fenomen. Oikofobi handlar i grunden inte om ideologi, även om oikofobi ofta tar sig ideologiska uttryck.

Ett påfallande antal av de mest profilerade samtida kritikerna av oikofobi – exempelvis Melanie Phillips, David Goldman, Ruth Wisse och Benedict Beckeld – är judiska intellektuella. Det är en märklig paradox att just de röster som snabbast stämplas som antisemitiska när de talar om västerländskt självhat så ofta är judiska eller åberopar judiska tänkare som ser exakt samma fenomen. Judisk historisk erfarenhet av minoritetsställning och civilisatoriska sammanbrott förefaller göra judar särskilt känsliga för tecken på oikofobi eller kulturell självdestruktivitet.

Oikofobi

I den aktuella betydelsen lanserades begreppet "oikofobi" av Roger Scruton, som i A Political Philosophy: Arguments for Conservatism från 2006 beskriver oikofobi som ett patologiskt självförakt gentemot den egna civilisationen. Phillips, Beckeld och Goldman har alla beskrivit hur västvärldens eliter internaliserat en skuld som får dem att avsky sina egna traditioner, sin historia, sitt existensberättigande. Ändå är det just denna analys som, när den formuleras av icke-judar, snabbt stämplas som antisemitisk konspirationsteori. Det är en paradox som förtjänar att benas ut.

Ursprungligen var oikofobi ett rent patologiskt begrepp, som betecknade en sjuklig rädsla för den egna hemmiljön. Idag används ordet främst som en kulturfilosofisk term eller term inom politisk filosofi. Benedict Beckeld, en svensk-amerikansk filosof bosatt i New York, definierar den filosofiska betydelsen kort: "Oikophobia is the felt need to denigrate the customs, culture and institutions that are identifiably ‘ours’." Oikofobi tar sig inte bara uttryck i  kritik av missförhållanden, utan även i en avoghet mot det egna. Demokrati uppfattas som förtryck, rättsstaten som vit privilegierad struktur, judisk-kristen etik som ursprung till kolonialism och kapitalism. Dessa tendenser är långt de samma som kritiker av kulturmarxism har pekat på.

Judar är i långt ifrån en homogen grupp och alla judiska intellektuella reagerar inte mot det västerländska självhatet. En del judar vänder sig mot den västerländska traditionen i allmänhet och den judiska i synnerhet. Melanie Phillips har kallat detta fenomen ”the liberal syndrome of self-deprecation that turns into self-destruction”. Ruth Wisse har skrivit om hur progressiva judar själva deltar: de måste ta avstånd från Israel för att bevisa att de inte är för judiska, inte för västerländska, inte för kapitalistiska. Det är samma mekanism som Benedict Beckeld beskriver som oikofobins kärna: vi straffar oss själva hårdast för att slippa bli straffade av andra.

I den pågående konflikten i Gaza blir oikofobi påtagligt konkret. Den enda demokratin i regionen som försvarar sig mot en terrororganisation vars stadgar kräver utrotning av judar förvandlas i stora delar av västerländsk media och akademi till vit kolonialistisk bosättarstat. För många på vänsterkanten fungerar Israel dessutom som en proxy för allt man avskyr med USA, supermakten som i decennier varit landets närmaste allierade. Att attackera Israel blir därmed ett sätt att straffa både västvärldens hegemoni och dess egen historia i ett och samma slag.

Offerhierarkin är given: den svagare parten Hamas eller palestinierna är per definition offer, den starkare parten Israel eller judarna är per definition förövare – oavsett fakta, oavsett kontext, oavsett att Israel är den enda stat i regionen som delar västvärldens grundvärderingar – eller just därför. Det är kanske samma oikofobiska reflex som får studenter att skandera ”from the river to the sea”; samma reflex som gör att västerländska korrespondenter okritiskt återger Hamas siffror, men ifrågasätter israeliska uppgifter, eller rapporterar om ett påstått folkmord i Gaza. (Se min text "Osäkerhetsprincipen, journalistiken och Gaza".)

Och oikofobin stannar inte vid symbolisk kritik. I Malmö, Paris förorter och London tvingas judar idag allt oftare dölja sin identitet på gatan – inte primärt på grund av gammal europeisk antisemitism, utan därför att en ny, importerad variant från Mellanöstern och Nordafrika sällan bemöts med samma fördömande som när förövaren är vit och inhemsk.

Samma selektiva moral syns i kommersiella bojkotter, som S-gruppens beslut i november 2025 att sluta sälja israeliska frukter och andra produkter – en åtgärd som sällan efterfrågas mot varor från diktaturer med betydligt värre människorättsbrott. Ett annat exempel är det israeliska proffscykelstallet Israel-Premier Tech, som inför nästa säsong tvingades byta namn till NSN Cycling Team och flytta registreringen till Schweiz och som har förlorat sponsorer på grund av pro-palestinska protester. Ändå fortsätter beskyllningarna mot laget  på grund av att ägaren Sylvan Adams är jude med kopplingar till Israel. Samtidigt väcker arabiskt ägda stall som UAE Team Emirates föga reaktioner.

Islamovänstern

Att ordet "kulturmarxism" även är namn på en antisemitisk konspirationsteori hänger samman med att grundarna av Frankfurtskolan och kritisk teori var etniska judar och att marginella grupper av nynazister fortfarande uttrycker antisemitiska idéer. Ändå var det efter Hamas massaker den 7 oktober 2023 framför allt konservativa, borgerliga liberaler och socialdemokrater som försvarade Israels rätt att existera och försvara sig medan stora delar av den radikala vänstern, inklusive akademiska institutioner och prideorganisationer, teg, relativiserade våldet eller likställde israeliskt självförsvar med folkmord och vit kolonialism. (Se min text "Hets mot folkgrupp".)

Som jag tidigare skrivit i min text ”Foucaults skugga över Gaza” har en märklig allians vuxit fram mellan postkolonial vänster och politisk islam. Foucault själv hyllade 1978 den iranska revolutionen som ett befriande uppror mot västerländsk rationalitet. Idag ser vi frukterna: queera aktivister i Västeuropa som marscherar sida vid sida med organisationer som öppet vill förinta både homosexuella och judar. Viljan att göra uppror mot det egna är så stark att man är beredd att alliera sig med krafter som vill förinta en själv.

Västvärldens idéhistoriska fundament har ofta beskrivits som vilande på tre pelare, symboliserade av Aten, Jerusalem och Rom: Aten för rationalitet och demokrati, Jerusalem för etisk monoteism och individens okränkbarhet, Rom för rättsstat och medborgarskap. När dessa pelare angrips i namn av dekolonisering, anti-vithet eller antikapitalism är det återkommande just judiska tänkare som värnar dem. Den judiska historiska erfarenheten av fördrivning, civilisatoriska sammanbrott och totalitära ideologier tycks ofta göra dem särskilt känsliga för vad som kan följa när en civilisation börjar vända sig mot sina egna rötter.

Det är ingen slump att Israel – den enda liberala demokratin i Mellanöstern – har blivit den ultimata projiceringsskärmen för västvärldens oikofobi. Att kritisera Israel och sionism är det snabbaste sättet att signalera att man tillhör de goda, som är på "rätt sida av historien", de som tagit avstånd från vit kolonialism, judisk-kristen hegemoni och kapitalism.

Vi lever i en tid då det anses progressivt att förakta det egna och rasistiskt att försvara upplysning och individuell frihet – om försvararen råkar vara vit eller västerländsk. Hatet mot väst är ingen konspiration. Det behövs ingen hemlig plan i Frankfurt eller Davos. Det räcker med en idé som fått fäste: att väst är ont i sin kärna eller bär på en oförsonad skuld, och att den som försvarar väst därför är medskyldig. Det räcker med oikofobiskt självhat. Och det är ingen slump att det ofta är judiska tänkare som varnar för detta.