Västerländskt självförakt drabbar Israel

Vill man på Wikipedia läsa om kulturmarxism får man veta att kulturmarxism är ett skällsord, som baserar sig på en antisemitisk konspirationsteori. Både den svenska och den engelskspråkiga sidan om kulturmarxism på Wikipedia ingår i en serie texter om antisemitism. (Se min text "Kulturmarxism - en konspirationsteori?") När man läser om kulturmarxism på Grokpedia, xAI:s nyligen lanserade alternativ, får man en helt annan bild: kulturmarxism är en politisk term som beskriver en ideologisk anpassning av klassisk marxism, där fokus flyttas från ekonomiska klasskonflikter till kritik av kulturella normer och institutioner i västerländska samhällen. Lika väl har begreppet "kulturmarxism" blivit närmast obrukbart, om man inte vill associeras med Anders Breivik eller extremhöger.

Kontaminerade begrepp

Det finns ett återkommande mönster: En liten marginalgrupp på yttersta högerkanten börjar använda ett ord eller ett begrepp på ett extremt, ibland konspiratoriskt eller antisemitiskt sätt. En intellektuell och medial vänster med betydande institutionellt inflytande – akademiker, aktivister, ledarskribenter – lyfter sedan fram den högerextrema användningen. Därefter tar institutionerna över den hegemoniska framingen: universitet, stora medieredaktioner och Wikipedia stämplar begreppet som högerextremt eller antisemitiskt i allmänhet. Resultatet blir att ordet kontamineras, så att debattörer som vill bli tagna på allvar inte längre vågar röra vid det, oavsett hur majoriteten av tidigare användare faktiskt använt det, och oavsett hur väl det beskriver ett verkligt fenomen. När alla utom extremhögern tystas blir begreppet till slut just det man anklagade det för att vara – fast bara därför att man tystade alla andra.

Kulturmarxism, folkutbyte, politisk korrekthet, globalister, biologiskt kön, alla har gått igenom en liknande process. Den som försöker nyansera dylika begrepp beskylls för att normalisera eller legitimera högerextremism. Resultatet kan vara cancellering och utfrysning. Det mest effektiva sättet att få makt över språket är att följa råden från 1900-talets skarpaste revolutionära tänkare om hur språk skapar makt. Det är precis vad dagens diskursvakter gör, fast inte nödvändigtvis för att revoltera mot systemet utan snarare för att cementera sin egen dominans. Och det fungerar: till och med borgerliga ledarsidor och moderata partistrateger anpassar sig numera till de språkliga gränser som en liten progressiv elit dragit upp.

När språket är låst blir det svårt att ens beskriva – än mindre kritisera – det självförakt som genomsyrar stora delar av västerländsk akademi och aktivism. Samma poststrukturalistiska, postkoloniala och normkritiska teorier som används för att kontrollera vilka ord som är tillåtna används samtidigt för att demonisera allt som är vitt, västerländskt eller traditionellt. Genom inflytande från dylika teorier vänder sig idag många vänsterradikala intellektuella och aktivister mot den västerländska civilisationen i sin helhet. Alternativt föranleder ett förakt mot den egna traditionen eller kulturella bakgrunden unga intellektuella att söka sig till studier inom vilka man kritiserar  det västerländska arvet.

De ovannämnda teorierna och tankeströmningarna har sammanfattas under det numera starkt kontaminerade begreppet kulturmarxism. En del tänkare föredrar att använda det mindre belastade begreppet oikofobi, som representerar ett mera allmänt psykologiskt fenomen. Oikofobi handlar i grunden inte om ideologi, även om oikofobi ofta tar sig ideologiska uttryck.

Ett påfallande antal av de mest profilerade samtida kritikerna av oikofobi – exempelvis Melanie Phillips, David Goldman, Ruth Wisse och Benedict Beckeld – är judiska intellektuella. Det är en märklig paradox att just de röster som snabbast stämplas som antisemitiska när de talar om västerländskt självhat så ofta är judiska eller åberopar judiska tänkare som ser exakt samma fenomen. Judisk historisk erfarenhet av minoritetsställning och civilisatoriska sammanbrott förefaller göra judar särskilt känsliga för tecken på oikofobi eller kulturell självdestruktivitet.

Oikofobi

I den aktuella betydelsen lanserades begreppet "oikofobi" av Roger Scruton, som i A Political Philosophy: Arguments for Conservatism från 2006 beskriver oikofobi som ett patologiskt självförakt gentemot den egna civilisationen. Phillips, Beckeld och Goldman har alla beskrivit hur västvärldens eliter internaliserat en skuld som får dem att avsky sina egna traditioner, sin historia, sitt existensberättigande. Ändå är det just denna analys som, när den formuleras av icke-judar, snabbt stämplas som antisemitisk konspirationsteori. Det är en paradox som förtjänar att benas ut.

Ursprungligen var oikofobi ett rent patologiskt begrepp, som betecknade en sjuklig rädsla för den egna hemmiljön. Idag används ordet främst som en kulturfilosofisk term eller term inom politisk filosofi. Benedict Beckeld, en svensk-amerikansk filosof bosatt i New York, definierar den filosofiska betydelsen kort: "Oikophobia is the felt need to denigrate the customs, culture and institutions that are identifiably ‘ours’." Oikofobi tar sig inte bara uttryck i  kritik av missförhållanden, utan även i en avoghet mot det egna. Demokrati uppfattas som förtryck, rättsstaten som vit privilegierad struktur, judisk-kristen etik som ursprung till kolonialism och kapitalism. Dessa tendenser är långt de samma som kritiker av kulturmarxism har pekat på.

Judar är i långt ifrån en homogen grupp och alla judiska intellektuella reagerar inte mot det västerländska självhatet. En del judar vänder sig mot den västerländska traditionen i allmänhet och den judiska i synnerhet. Melanie Phillips har kallat detta fenomen ”the liberal syndrome of self-deprecation that turns into self-destruction”. Ruth Wisse har skrivit om hur progressiva judar själva deltar: de måste ta avstånd från Israel för att bevisa att de inte är för judiska, inte för västerländska, inte för kapitalistiska. Det är samma mekanism som Benedict Beckeld beskriver som oikofobins kärna: vi straffar oss själva hårdast för att slippa bli straffade av andra.

I den pågående konflikten i Gaza blir oikofobi påtagligt konkret. Den enda demokratin i regionen som försvarar sig mot en terrororganisation vars stadgar kräver utrotning av judar förvandlas i stora delar av västerländsk media och akademi till vit kolonialistisk bosättarstat. För många på vänsterkanten fungerar Israel dessutom som en proxy för allt man avskyr med USA, supermakten som i decennier varit landets närmaste allierade. Att attackera Israel blir därmed ett sätt att straffa både västvärldens hegemoni och dess egen historia i ett och samma slag.

Offerhierarkin är given: den svagare parten Hamas eller palestinierna är per definition offer, den starkare parten Israel eller judarna är per definition förövare – oavsett fakta, oavsett kontext, oavsett att Israel är den enda stat i regionen som delar västvärldens grundvärderingar – eller just därför. Det är kanske samma oikofobiska reflex som får studenter att skandera ”from the river to the sea”; samma reflex som gör att västerländska korrespondenter okritiskt återger Hamas siffror, men ifrågasätter israeliska uppgifter, eller rapporterar om ett påstått folkmord i Gaza. (Se min text "Osäkerhetsprincipen, journalistiken och Gaza".)

Och oikofobin stannar inte vid symbolisk kritik. I Malmö, Paris förorter och London tvingas judar idag allt oftare dölja sin identitet på gatan – inte primärt på grund av gammal europeisk antisemitism, utan därför att en ny, importerad variant från Mellanöstern och Nordafrika sällan bemöts med samma fördömande som när förövaren är vit och inhemsk.

Samma selektiva moral syns i kommersiella bojkotter, som S-gruppens beslut i november 2025 att sluta sälja israeliska frukter och andra produkter – en åtgärd som sällan efterfrågas mot varor från diktaturer med betydligt värre människorättsbrott. Ett annat exempel är det israeliska proffscykelstallet Israel-Premier Tech, som inför nästa säsong tvingades byta namn till NSN Cycling Team och flytta registreringen till Schweiz och som har förlorat sponsorer på grund av pro-palestinska protester. Ändå fortsätter beskyllningarna mot laget  på grund av att ägaren Sylvan Adams är jude med kopplingar till Israel. Samtidigt väcker arabiskt ägda stall som UAE Team Emirates föga reaktioner.

Islamovänstern

Att ordet "kulturmarxism" även är namn på en antisemitisk konspirationsteori hänger samman med att grundarna av Frankfurtskolan och kritisk teori var etniska judar och att marginella grupper av nynazister fortfarande uttrycker antisemitiska idéer. Ändå var det efter Hamas massaker den 7 oktober 2023 framför allt konservativa, borgerliga liberaler och socialdemokrater som försvarade Israels rätt att existera och försvara sig medan stora delar av den radikala vänstern, inklusive akademiska institutioner och prideorganisationer, teg, relativiserade våldet eller likställde israeliskt självförsvar med folkmord och vit kolonialism. (Se min text "Hets mot folkgrupp".)

Som jag tidigare skrivit i min text ”Foucaults skugga över Gaza” har en märklig allians vuxit fram mellan postkolonial vänster och politisk islam. Foucault själv hyllade 1978 den iranska revolutionen som ett befriande uppror mot västerländsk rationalitet. Idag ser vi frukterna: queera aktivister i Västeuropa som marscherar sida vid sida med organisationer som öppet vill förinta både homosexuella och judar. Viljan att göra uppror mot det egna är så stark att man är beredd att alliera sig med krafter som vill förinta en själv.

Västvärldens idéhistoriska fundament har ofta beskrivits som vilande på tre pelare, symboliserade av Aten, Jerusalem och Rom: Aten för rationalitet och demokrati, Jerusalem för etisk monoteism och individens okränkbarhet, Rom för rättsstat och medborgarskap. När dessa pelare angrips i namn av dekolonisering, anti-vithet eller antikapitalism är det återkommande just judiska tänkare som värnar dem. Den judiska historiska erfarenheten av fördrivning, civilisatoriska sammanbrott och totalitära ideologier tycks ofta göra dem särskilt känsliga för vad som kan följa när en civilisation börjar vända sig mot sina egna rötter.

Det är ingen slump att Israel – den enda liberala demokratin i Mellanöstern – har blivit den ultimata projiceringsskärmen för västvärldens oikofobi. Att kritisera Israel och sionism är det snabbaste sättet att signalera att man tillhör de goda, som är på "rätt sida av historien", de som tagit avstånd från vit kolonialism, judisk-kristen hegemoni och kapitalism.

Vi lever i en tid då det anses progressivt att förakta det egna och rasistiskt att försvara upplysning och individuell frihet – om försvararen råkar vara vit eller västerländsk. Hatet mot väst är ingen konspiration. Det behövs ingen hemlig plan i Frankfurt eller Davos. Det räcker med en idé som fått fäste: att väst är ont i sin kärna eller bär på en oförsonad skuld, och att den som försvarar väst därför är medskyldig. Det räcker med oikofobiskt självhat. Och det är ingen slump att det ofta är judiska tänkare som varnar för detta.